En god början

Jag är en rutinerad stickare och virkare. För det mesta gör jag egna mönster: jag utgår kanske från någon annans idé och gör om den till mitt eget. Annat garn, annan mönstring, annan färgsättning, annat avslut.

Jag kan gripas av lust att sticka snabbt genom den ibland lite traggliga uppläggningen och de första tio varven, när sticket är sladdrigt och maskorna så lätt glider av. Men det är vanskligt.

Det jag lärt mig genom många misstag är att vara extra noga med början. Jag gör om och jag gör om tills det blir rätt.

För även om mycket går att rätta till och hämta upp, finns den där början alltid med. Blev den ful, skaver den för ögat – i vilket fall för mig.

Så jag är varsam med mina starter här i livet.

Nya Zeeland

Läste i dag om en arbetsplats på Nya Zeeland där personalen gått ner i arbetstid från fem till fyra dagar i veckan med bibehållen lön. Motprestationen för ledigheten var att produktiviteten skulle vara lika hög som tidigare. Man nådde detta – och alla mål om medarbetarnöjdhet – genom att medarbetarna själva tog fram nya metoder för effektivitet, bland annat med ökad automatisering och nya förhållningssätt.

Det är inte så förvånande. Liknande experiment har genomförts med liknande resultat.

Det som är intressant är att journalister fortfarande skriver om arbetstidsomställning som en nyhet, fast den här typen av projekt funnits i tjugo år. Vi måste ju kunna ta steget vidare från detta teststadium. Jag vet att det sker, men det kommer sällan i spalterna.

Jag ställer mig frågan: måste man börja med att först arbeta femdagarsveckor för att kunna ha mer effektiva fyradagarsveckor?

Komma på

Hur kommer du på det du skriver, mamma? undrade sextonårige sonen med filmdrömmar. Varifrån kommer det?

Och jag kan bara säga som det är: att det bara kommer över mig. Att det är som en röst med tydlig diktion. Sedan är det bara att skriva ner det hela.

Och så säger jag att det är olika för alla, att det bara är som jag har det.

Jag hade kunnat tillägga att rösten kommer oftare ju mer jag skriver, men jag säger att det bara är att skriva på, så kommer det.

Jag säger inte att jag har slutat skriva för jag orkar inte med bruset, att bli vrångläst, att sticka ut huvet och få det effektivt avhugget.

Jag säger inte att jag ändå hör den där rösten. Inte lika ofta. Men den överger mig inte.

Vardagsmatematik

Även om jag är utbildad i naturvetenskap ända upp på universitetsnivå, har matematik aldrig varit min styrka. Jag har alltid varit omgiven av goda matematiker, men jag har ställt den så vanliga frågan: Vad är nyttan?

Först när jag kom till universitet och var tvungen att räkna statistisk analys, märkte jag hur kul jag tyckte det var. Jag förstod också att jag inte var helt hopplös, och jag tog gärna på mig uppgiften att göra chi två-analyser och vad annars behövdes. Hade jag fortsatt biologbanan, skulle jag gärna fördjupat mig i teoretisk ekologi, där man räknar mycket.

Hur som helst, den karriären valde jag inte, utan det blev text, bild och kommunikation istället. Statistiken där är viktig – och blir allt viktigare – men den är synnerligen enkel. Man tittar mest om siffrorna går uppåt eller neråt.

Så jag ger mig i kast med den matte jag kan hitta. Min äldste son är matteintresserad, så ibland klurar vi över tal ihop (allt medan övrig familj tråkas ihjäl).

I dag fick jag möjlighet att räkna ut hur mycket cement som behövs för att täcka golvet i vårt extra hus. En intrikat uppgift, eftersom underlaget är ojämnt och rummen inte är helt fyrkantiga. Tja, på sin höjd årskurs sju-matte, men trevligt att gnugga geniknölarna lite.

En god spiral

Goda och negativa spiraler, heter det ju, och sällan har det uttrycket illustrerats så tydligt för mig som under det senaste året.

Jag var inne i en, kanske inte negativ spiral, men i en rätt trist loop. Det liksom hände inget. Jag blev bara långsamt fetare och mer uttråkad.

Men så för knappt ett år sedan, precis efter sommaren, skrällde det till. Min utmärkta chef blev uppsagd, och jag beslöt mig för att stanna på den avdelning jag var utlånad till.

Det visade sig vara en lyckträff. Mina nya arbetskamrater var trevliga och arbetsuppgifterna lagom krävande.

Jag fick energi över och beslöt mig för att ta tag i min migrän. Turen fortsatte, för jag råkade få en allmänläkare med specialintresse för huvudvärk. Hon hjälpte mig att bli tillräckligt bra så att jag orkade ta tag i min övervikt.

Några kilo lättare och utan huvudvärk orkade jag tänka efter vad jag verkligen ville göra. Hittade en platsannons som stämde väl in – och fick jobbet!

Läkaren hade satt mig i kontakt med en sjukgymnast, och han tog sig an mig med stort engagemang. Bland annat uppmuntrade han mig till att motionera, och jag tog honom på orden.

Så nu är jag här – vikten minskar varje vecka, orken blir bättre och jag starkare, jag börjar i dagarna på nya roliga jobbet och det är sommar.

God spiral, eller hur?

Om undran inför samhället

När pappa flyttade för några år sedan, fick jag och syrran ta de böcker vi ville ur hans och mammas bibliotek. Bland mycket annat tog jag några böcker av Johan Asplund, som säkert var kvar från mammas sociologistudier.

För tjugo år sedan umgicks jag med en ung man som gillade Asplunds böcker. Han ville prompt att jag skulle läsa. Det han gillade, skulle jag gilla.

Den unge mannen var en, upplevde jag då, högst spännande person. Smart. Stilig. Begåvad. Men samtidigt hade han något löjligt över sig, tyckte jag. Han liksom ville för mycket och han visade på sin osäkerhet, sin smärta.

Så jag läste inte Johan Asplund förrän här om veckan. Jodå, intressant. Men framför allt blev jag nyfiken på vad den unge mannen läste in i boken, och varför han så gärna ville att jag skulle läsa. Det får jag inte veta.

Jag läser boken och skäms över den tjugoåttaåriga Karins kortsynthet och rädsla för det sårbara. En man som visar sin sårbarhet, det är vackert. Att jag inte förstod det. Men jag var väl rädd för att få syn på min egen smärta.

Vi är alla löjliga, men på olika sätt. Löjligast, det är jag.