Men det där verkar ju kul, det med

På jobbet kan jag nog trötta ut mina kollegor med mitt tjat om att vi måste veta vartåt vi vill för att kunna sätta upp mätbara mål att stämma av vår fortsatta vildsinta färd i bräcklig farkost mot.

Utan riktning kan nästa vindpust stjälpa allt. Utan riktning blir varumärket suddigt i kanten och vi kan lika gärna lägga av med att kommunicera över huvud taget. Vet vi inte vart vi ska är det mer effektivt att ta en fika på Patisseriet än att göra en kommunikationsinsats – då gör vi ingen större skada och vi stöttar samtidigt det lokala näringslivet.

Så där tänker jag på jobbet när jag funderar på hur organisationer kan bli tydliga. Men när det kommer till mig själv – det är som om jag vore fisken Doris. Jag glömmer allt jag vet om vikten av att bygga ett varumärke stadigt och konsekvent. Att välja och välja bort.

Nyfikenheten är bra att ha i arbetet – inte minst på den tiden jag var journalist – men att ständigt hoppa på nya grejer är hopplöst i det privata. Det blir en rastlöshet. Köpa hus? Javisst, det låter kul, men nästa år vill jag bo någon annanstans. Hund? Jajemen, men undrar hur det hade varit att ha katt? Kort hår? Klipp till – så växer jag ut det sedan.

Genom åren har jag vant mig vid min rastlöshet; den är en del av mig. Jag har lärt mig att inte agera på varje impuls. Exempelvis får motgångarna vara monumentala numera för att jag ska  säga upp mig – något jag gjorde med en klackspark tidigare. Istället för att byta titel vartannat år – från redaktör till journalist till entreprenör till webbkoordinator till copy till författare – så kallar jag mig ‘kommunikatör’. Vilket naturligtvis är en skymf mot alla dessa ordentliga människor som pluggat medie- och kommunikationsvetenskap, men det gör mig lite tydligare mot presumtiva arbetsgivare. Att jag sedan kan sådant som en normal kommunikatör inte har susning om, och vice versa, det får man ta.