Bara vara vänner

Satt i möte med några kommunikatörskollegor och diskuterade en paneldebatt. Olika kända politikernamn dök upp, bland annat en socialdemokrat i min ålder. Hade någon en ingång på honom?

– Haha, sa jag, honom har jag åkt bil med när jag var tjugofem.

Vilket är alldeles sant. Han var ung SSU:are och jag frilansade som kolumnist på DN:s ledarsida. Jag brukar skoja om att jag under en period var ”professionell ungdom”, för mellan jag var 24 och 28 år hade jag den typen av jobb att man gärna hade med mig som talesperson för ungdom i olika paneldebatter. En lärorik tid, inte minst i mitt nuvarande id när jag ibland själv måste sätta ihop paneldebatter. Jag har suttit i så många usla paneldebatter att jag har en hel del att komma med. (Jag tipsar mot konsultarvode!)

Partiernas ungdomsavdelningar drog i mig, från både höger och vänster. SSU skulle ha sommarläger och jag var medbjuden att delta i en paneldebatt. Lägret låg någonstans ut i skogarna, så den då unge socialdemokraten åtog sig uppdraget att köra mig på plats (det var fem-tio år innan jag tog lappen). Jag träffade många människor den dagen, men den unge bilföraren stod ut. Han var ingen supersnygging, men förbålt trevligt, helt enkelt. Sedan dess har jag inte träffat honom, men jag har noterat honom dessa nästa tjugo år som gått sedan bilfärden och sett att hans stjärna stigit i partiet. Så det är en kille jag haft koll på, men jag har ingen relation.

– Men ring honom då! sa kollegan.

Nej, det hade ju blivit lite konstigt, tyckte jag. Det var ju bara en bilfärd för väldigt länge sedan. Som gammal journalist har jag ju träffat en massa kända personer – allt från Carl Bildt till Robyn – men det är ju inga old chums direkt. Man har en distanserad, professionell relation.  Jag är betydligt mer nära vän med ett antal andra politiker, men jag skulle inte ringt dem ändå. En av mina bästa vänner är en välkänd politisk aktör, men jag skulle inte drömma om att använda min vänskap med henne i ett sådant här sammanhang. Bara tanken på det fick mig att må lite illa.

– Men jag använder alla mina kontakter, sa kollegan, det brukar jag inte ha några problem med. Men vill du inte, så är det så klart okej.

I morse satt min man och läste Rocky. Han oroade sig lite för Rocky, eller snarare Rockys skapare. Hade han det bra? Hur fungerar det att ha en relation med Rockys skapare om man vet att man med stor sannolikhet blir en seriefigur? Låter Kellerman skapandet gå före sina relationer, och tycker han att det är värt priset?

– Och tänk vad du skulle kunnat skriva, sa han till mig, om du inte vore rädd för att förstöra vårt äktenskap.

Han ska det som ett skämt, men eftersom jag själv tänkt tanken svarade jag allvarligt. Jag har arbetat och arbetar i branscher där man lever på sitt nätverk, så jag har varit tvungen att fundera över detta.

Först  arbetade jag som journalist, men det slutade jag med för jag tyckte att det var för tråkigt med en just så professionell, distanserad relation som man måste ha som reporter. Jag ville in och grotta med alla de där människorna, veta vad som hände bakom, in i köttet och blodet. Inte bara titta på, fråga, analysera och beskriva.

Sedan som företagare i olika konstellationer, och då hade jag verkligen behövt mitt nätverk, men jag har dragit för att använda mig av det. Varför? Jag vet inte. Men jag har jobbat med kompisar som företagare, och det har varit trevligt – när det gått bra. När vi sedan har haft olika åsikter eller det gått dåligt av någon annan anledning, har jag inte bara förlorat min inkomst, jag har även förlorat min vän. Det blir så där knasigt när man stöter på varandra, och jag drar mig för att höra av mig, även om jag saknar min gamle kompis. Här har jag börjat lära mig hur jag ska göra, så nu kan jag hantera situationen, tror jag, men jag har förlorat flera goda personer på vägen till insikt.

Som kommunikatör handlar jobbet till stor del att hantera relationer, tänka strategiskt kring dem, förebygga dåliga och skapa nya sammanhang. Jag rycker och drar i de trådar jag har, men jag märker att jag inte gör allt för att själva projektet ska lyckas, om det sker på bekostnad av mina egna relationer. Det är nog den gamla soloföretagaren och mediemänniskan i mig som spökar – för en skribent, journalist och solokonsult är det viktigt med det egna varumärket. Jag AB och allt det där.

Så jag kan inte gå över lik för att nå en framgång, för jag behöver kunna ta en kopp kaffe med mina gamla kompisar utan en massa skräp i bagaget.  Dessutom är Sverige litet, och jag tenderar att springa på samma människor. Därför ringer jag inte socialdemokraten out of the blue och påminner om vår gemensamma bilfärd för tjugo år sedan (som han såklart glömt) för att han ska komma till ett seminarium i Almedalen. Skulle vi springa på varandra i någon framtid – varför inte? – så är det ju en kul anekdot att dra fram, men inte till vilket pris som helst. Ibland ska man bara låta en gammal bilresa stanna kvar i minnet och istället satsa på de nya resorna man kan göra tillsammans.

Men så kommer jag till min fjärde bransch, och det är författandet, det fria skrivandet. Det som jag väl egentligen tycker är roligast, men som inte ger mig några större pengar så jag behöver jobba med annat också. Men det är ju en bransch som äter relationer till frukost. Jag skriver vanligtvis bara om situationer där jag själv kommer till korta, ingen annan. Ofta går jag omkring och tänker: ”Det där hade ju varit vansinnigt intressant att skriva om”. Eftersom jag tog det där beslutet för femton år sedan att inte jobba som journalist utan ge mig in och grotta bland allt köttet och blodet, så har jag sett en hel del. Men kan jag skriva om det? Är det värt att jag förstör relationer för det? Hur ärlig vill jag vara? Vad är det värt? Är det så, att om jag hade haft ett fett flerbokskontrakt med Bonniers, att jag hade tyckt att det var värt att bränna några broar?  Bränna alla broar?

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Skulle jag ha namngett de gamla kompisarna jag jobbat med, hade det blivit ett bättre blogginlägg för det? Troligen inte. Men det hade varit intressant om jag skrev att det var Mikael Damberg som körde mig den där soliga sommardagen. Eller hur?