Den introvertes guide till Almedalen

Jag begick min första politikervecka i Almedalen i år och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Almedalen är något som människor med minst 15 högskolepoäng i statsvetenskap – som min syster – eller med partibok – som några andra vänner – åker till. Men jag? En vanlig fjantbyxa. Som i och för sig kan gilla en kväll på krogen med långa samtal. Som i och för sig i grund och botten är en mediegalning som gillar listiga strategier. Som i och för sig har en och annan åsikt. Men som är så långt från partipolitik det bara går och som blir ihjältråkad bara av att stava till rosémingel.

Jag var sugen på att åka dit, men hur skulle det gå? På skämt skrev jag på fejjan att jag skulle skriva Den introvertes guide till Almedalen efter veckan. Och nu är veckan över, så nu är det dags. Här är min guide:

Sådärja. Just så lång blev min guide. För jag insåg i höjd med torsdagen att politikerveckan och introversion, det är två entiteter som aldrig möts.

Jag hade packat ner tre pocketböcker för att kunna dra mig undan och läsa. Jag hade planerat in långa promenader längs Östersjöns strand. Och jag hade med mig bil och tänkte mig ta en färd ut på landsbygden – kanske till ett mysigt fik med stenugnsbakat bröd och rosor – om det blev för stressigt.

Men så blev det aldrig. Jag jobbade järnet från den stund jag satte mina eccodojor på den gotländska kalkstenen. Från bittida till sent fixade och trixade jag, slängde in folk på seminarier, tryckte flajers i händerna på kändisar, tackade seminariedeltagare, körde politiker och pratade, pratade, pratade. De första två nätterna sov jag inte över huvud taget, för snacket fortsatte inne i huvet. Jag förlorade aptiten,  hade migrän ända fram till torsdag morgon och min mage gjorde uppror.

Men någonstans i höjd med just torsdagen, när många började packa ihop och åka hem, förstod jag att jag älskade det och där någonstans började jag må bra.

För jag hade träffat så många av mina gamla kompisar. Allt från arbetskamrater som jag inte sett på tjugo år men som jag kände igen på en mikrosekund (visst är sånt konstigt?) till min syster. Från politikern som blev ihop med sin man på en fest hemma hos mig till tjejen jag jobbade i ett projekt ihop med för några år sedan. Alla på samma ställe! Och några kramade man bara snabbt om, och andra kunde jag prata med i flera timmar.

Och så känslan av att här, just här händer saker. Där jag är, är det. Ett nu.

Jag älskade också att lyssna på partiledarnas tal om kvällarna. Fundera över retoriken, varför de valde just det ordet, den metaforen (eller i vissa fall: så vanvettigt många metaforer!). Det har varit ett av mina specialintressen sedan tonåren – propagandistiska tal – och jag förstod att jag hade likar i publiken. Vi som satt och funderade över logos, pathos och ethos mer än över själva innehållet i talen. (Och jag kom på mig själv att sakna Per Schlingmann. Bara en sån sak.)

Sedan kom jag på att jag kunde hitta mikroutrymmen för återhämtning. Som att gå hem lite tidigare en kväll och läsa alla tidningar man får gratis. Eller bara ta en ensam lunch, eller gå en annan gata hem.

Så när söndagen kom och det var dags att åka hem, tänkte jag: ”Redan?”. Men sedan var det skönt att mitt ressällskap spridde ut sig över färjan på vägen hem och jag kunde läsa Caitlin Morans Konsten att vara kvinna ostört hela resan.

Och jag skrattade högt utan att bry mig för fem öre vad någon annan tyckte.

This Post Has One Comment

Kommentarer är avstängda.