Det egna rummet

Spelar ett bubbelpopparspel på kontorstid. Jag är min egen chef, det är min egen arbetstid, så jag kan poppa hur många bubblor jag vill. Blå, röda, gröna. Pop, pop. Jag vinner aldrig, men jag får gräsligt många poäng. Mina barn tycker att jag äger, vilket är en vinst i sig.

Jag läser Jens Liljemarks intervju med Stig Larsson i söndagens Sydsvenskan och tänker som jag tänker så många gånger förr: jag borde ta mig själv på allvar. Jag har ju  telefonsamtal att ringa, jobb att söka, personer att höra av mig till, väggar att måla, och jag gör allt detta. Men jag har också skrivprojekt som jag bara smyger mig till. Tio minuter här, en timme där, när det är tid över och ingen märker.

Jag tog mod till mig i helgen och sa för första gången i mitt liv: ”Jag sätter mig en timme och skriver!”  Det var ingen som klagade, det var inget konstigt att jag gick ifrån en stund. Jag fick dock stå ut med att bli störd, för jag satt ju bara och skrev.  Fick så dåligt samvete för att jag tog det utrymmet att jag bara satt och flyttade runt i texten – jag borde ha lagat lunch, jag borde ha gått ut med hunden, jag borde ha bytt lakan. Undrade om Stig Larsson någonsin lagt ner gåspennan för att ägna sig åt kökstjänstgöring.

En författarkompis till mig berättade för längesedan, när hon hade småbarn och inte jag, att det var så svårt för henne att hävda sin tid. För hur kunde man förklara för barnet och dagispersonalen att hennes jobb var att sitta och hitta på från nio till fem? Att förklara för mannen att i dag var det faktiskt hennes tur att jobba över, även om det var han som var lönearbetare? Att han faktiskt kunde hämta på dagis trots att hon hade ”så mycket tid”? Och då var hon ändå utgiven författare på det fina förlaget med den mest välkände förläggaren som redaktör.

Jag förstod henne inte riktigt då, för jag hade varken man eller barn och kunde göra vad jag ville när jag ville. Vilken lyx, kan jag tänka i dag, men att jag inte förstod att ta tillvara på den! Jag var så miserabel för att ingen ville ha mig och för att jag inte visste vad jag skulle bli, att tiden flöt iväg. Till skillnad från min författarkompis tog jag inte mitt skrivande på allvar utan såg det bara som något som jag kunde. I och för sig fick jag en massa erfarenheter i mitt Rockyliv, och det är ju ”material”, men det var inte så jag tänkte då. Jag skulle ju bli något; min penna har bara varit något som jag kunnat försörja mig på under tiden tills jag får den stora uppenbarelsen om vad mitt yrkesliv ska gå ut på. Då har det inte betytt så mycket vad jag skriver, för vem eller vilket uppdrag jag har.

Åt lunch med en kompis för några veckor sedan och han undrade vad jag ville jobba med. ”Tja”, sa jag, ”det jag helst vill är skriva, men den branschen är ju nästan död nu för tiden. Och jag har en hel familj att försörja så jag kan inte säga: ‘Nu barn blir det gröt i fem år för nu ska er mor skriva!’, eller hur? Så det är bättre att jag gör det som är nummer två på listan, och som jag också gör bra.”

När vi skiljts åt slog det mig det konstiga i att jag tycker att det är så absolut självklart att jag inte ska ta plats med mitt skrivande, att det är så inte okej att säga till familjen att dra in svångremmen för att jag ska satsa på det jag tycker är roligast och det som jag historiskt sett dragit in en del kosing på och haft en del framgång med. Det blir ju som att säga att skriva är som att leka med dockor eller att ha oskyddat sex med främmande män: något man gjorde förr när man var mindre, men man vet bättre nu.

Det är inte så att jag inte får saker ur händerna – det vet alla som jobbat med mig. Jag får alldeles väldigt mycket ur händerna och jag har inga problem att förverkliga andra människors drömmar. Det är något av min specialitet, faktiskt, att jobba med karismatiska personer med en Dröm och en Idé (men kanske lite mindre hands-on-kompetens) och få det att funka. Jag jobbar väldigt gärna för andra, jag hugger i, jag tar ett tag. För ju mer jag lägger tid på att förverkliga andras idéer, desto mindre behöver jag lägga på mina.

Och så kommer dagar som denna. Jag har ringt mina telefonsamtal, sökt de jobb som fanns att söka, hört av mig till de personer jag skulle, väggarna är målade, och sedan – tja, då blir det bubbelpopparspel. Poppar istället för att skriva. Som om jag verkligen inte vill att jag ska få framgång. Som om framgången är för andra och mina drömmar om den fyllda av skam.

Pop, pop.