I förväntans tider

Du har säkert också stött på dem.
Han som inte har tid för ett twitterkonto eftersom han har ett så spännande liv. Hon som känner sig för gammal för Instagram. De som tycker att facebook inkräktar på privatlivet.
Dessutom säger de att de inte är kids i mediesvängen, så sociala medier är inget de behöver för jobbet. Kanske arbetar de till och med på en arbetsplats där man inte får lov att använda smartphones eller titta till fejjanflödet.

Jag har i varje fall mött dem. Både människor som kallar sig ‘kommunikatörer’ och andra yrkesgrupper som av någon anledning känner, när de träffar mig, att de vill bikta sig om sina känslor för sociala medier.

Det jag fram till i natt sagt är: ”Prova! Så vet du vad det handlar om i varje fall” och kanske också: ”Alla är kommunikatörer, oavsett om vi jobbar på dagis eller är generaldirektörer, och de sociala medierna ger dig några fler kanaler att prata genom”.

De argumenten brukar vara en väg vidare i bikten. Men de ger snarare nya lärjungar och entusiaster, inte i sig några stora strategiska förändringar på organisationsnivå. Fast all förändring börjar ju hos individen, så på sikt sker en förändring.

Och i natt vaknade jag och hade en ny insikt.

För något har hänt. I det moderna kommunikationslandskapet – där sociala medier ingår – finns en förväntan på kommunikation. Och du ska finnas på alla de plattformar som är relevanta för de du pratar med. Vilka de plattformarna är, är inte upp till dig att bestämma.

Ditt jobb – om du så är kommunikatör, generaldirektör eller busschaufför – är att ha en grundkoll om vilka plattformar som de du pratar med är på. Finns inga genvägar. Du behöver inte vara aktiv (även om du då går miste om en stor möjlighet att förenkla ditt liv, men vill du ha det knepigt så är det ju ditt val), men du ska vara på plats.

Kommunikatören behöver troligen en större palett av plattformar än busschauffören – men det behöver inte vara så. ”Medialt osannolika” yrkesgrupper har mycket att vinna på att arbeta mer med olika kommunikationsplattformar. Se bara hur Polisen blivit personligare och närmare genom de facebooksidor man skapat lokalt.

Sedan är jag den första att veta hur svårt det är att förändra synsättet på sociala medier i en konservativ och kommunikationsomogen organisation, men det är här min Insikt kommer in:

Det finns en förväntan på att du (om ”du” nu är en kommun, ett företag, en skola) ska kommunicera via i varje fall facebook, för det är där vi, folket, är. Det är ingen add-on, det är en hygienfaktor. Är du inte där, blir vi förvånade och tappar förtroendet för dig.

Så det är inte upp till dig om du har tid eller lust med sociala medier. Du ska bara vara där, som yrkesmänniska. Shape up.

När jag gör kommunikationsplaner (som vi aldrig använder, men själva processen är intressant) brukar det finnas en ruta: Förväntat kommunikationsutfall. Alltså: så här vill vi att det ska gå när det går bra. Jag tror att jag ska börja skriva Oväntat kommunikationsutfall. Och Den kommunikationsplattform de som vi vill prata med förväntar sig att vi använder för att prata med dem. Lite fler ord, mycket mer relevant.

I går berättade min nioåring att han var mycket nöjd med att han börjat lära sig japanska genom Youtube – engelska på konversationsnivå har han redan fått genom den kanalen.

Men vad gör du i skolan då? frågade jag.

Jo, han hade lärt sig att göra fina julkort.

Heja Sverige.