Målgruppsanalys

Jag gick ifrån minglet utan att ha träffat alla jag ville träffa för att hinna undersöka om den misstanke som börjat gro var sann, och det var den.

Saken är den att jag älskat magasin sedan jag var liten. Som unge i sjuttiotalets Sverige var det inte en helt enkel böjelse. Min mamma – som även hon har en dragning åt det glossiga – prenumererade på Hertha och Ms. Ibland köpte hon Femina, som då var en annan typ av tidning än den är i dag.

På åttiotalet slängde Femina sina röda strumpor och mamma började prenumerera på Sköna Hem och Gourmet. Jag tog mina sparpengar, åkte till London och köpte The Face och Smash Hits.

Ett och ett halvt decennium av tidningsköpande följde. Om andra kom hem med övervikt från resor på grund av klädinköp, var det tidningar som fyllde min koffert. Jag hade sett till att min lidelse blev mitt jobb,  så allt det där härliga trycket var ren tjänsteutövning. Det kom så många fräcka tidningar då – Ray-Gun, Fast Company, Wired, Red Herring, i-D,  Dazed and Confused, ja, du vet. Pop och Darling och så Bibel efter det. Vi startade tidningar inspirerade av allt som hände. Vi läste.

När jag flyttade till Stockholm 1993 kunde jag frossa i Fabien Barons och David Carsons och Neville Brodys senaste skapelser i Gallerians tidningsaffär. Den var hur stor som helst!

Stora tidningsaffärer har alltid varit min trygghet på jorden.

Men en dag när jag var trettio år och nyss konkat mitt superduperhäftiga internetbolag och med lite tvekan blivit sambo befann jag mig i en tidningsaffär i Malmö. Suget var kvar, men det fanns ingen tidning för mig. Jag ville lägga mig ner i en trave med Vecko-Revyn och gråta. Jag tillhörde inte längre en målgrupp stor nog att skapa en tidning kring. Det hela löste sig någon månad senare då jag blev gravid tomtägare och kunde frossa i Gravid, Gardens Illustrated och Bo Bedre.

Så förflöt tio år. Tills en dag i förra veckan. Jag hade pengar på fickan och hade missat ett tåg. Tidningsbutiken på Lunds central sög in mig med sin svaga doft av trycksvärta och hopp. Jag bläddrade som vanligt i Psychologies, Country Living, någon yogatidning, någon mattidning. Kultur- och affärstidningarna – som konstigt nog är sammanblandade i svenska tidningshyllor, och det kan man fundera över länge: Veckans affärer bredvid Mana.

Jag köpte ingen tidning då, i Lund. När jag är i Malmö nästa gång, tänkte jag, då. Då ska jag gå till stora tidningsaffären på nya Centralen. Där borde det finnas en tidning för mig.

Så i kväll smet jag iväg från ett trevligt mingel och smög in på Centralen. Jag hade gott om tid och granskade varenda hylla.

Inget. Det var tomt, stumt. Ingen tidning som talade mig: Kom hit, läs mig, köp mig, älska mig! Och då är jag inte bange för att läsa väldigt olika typer av tidningar. Jag läser ett nummer av FHM, Illustrerad Vetenskap, How to spend it eller vad det nu kan vara av purt tidningsintresse. Men tidningen måste tala till mig. Den måste ha en ton. Annars är det som när man vill dricka espresso och så finns det bara decaf nescafé.

Världen skakas och tryggheten försvinner. Och allt kan hända och händer och allt är öppet och allt är vackert.

This Post Has 3 Comments

  1. Du har nog transcenderat tidskriftsläsandet och din ton går inte längre att fånga i ett magasin.

    Jag har massor med olyssnade dialoger på min dator, otroligt intressanta personer som samtalar om viktiga saker som jag är intresserad av. Har i många år lyssnat på dylika, men någon gång i somras tog det stopp. Ingen lockar mig längre … hellre tystnad.

  2. Du har nog transcenderat tidskriftsläsandet och din ton går inte längre att fånga i ett magasin.

    Jag har massor med olyssnade dialoger på min dator, otroligt intressanta personer som samtalar om viktiga saker som jag är intresserad av. Har i många år lyssnat på dylika, men någon gång i somras tog det stopp. Ingen lockar mig längre … hellre tystnad.

Kommentarer är avstängda.