Tänk om … tidningar inte fanns

Jag bor i en kommun utan egen tidning, radio- eller tevestation. Kommersiell radio får vi in ibland. ”Men Skånskan täcker ju Höör; det finns en lokalredaktion i Eslöv”, säger mediekunniga när jag påpekar min boplats relativa medieskugga. Ja, och Sydnytt finns i Malmö och täcker Skåne-Blekinge, och man kan få in lokalradion. Så visst, om det sker en olycka eller om något udda händer här, så kan vi räkna med en artikel eller ett inslag. Men sällan journalistik som sätter in beslut och händelser i ett sammanhang, ingen som driver debatten på lokal nivå.

När jag flyttade hit tyckte jag att det kändes konstigt att inte ha en lokaltidning. Efter ett tag märkte jag att det gick att ha koll själv. Kommunen är så liten att det går att få kontakt med kommunens chefer och politiska ledning. Man känner alltid nån som känner nån. Hör jag blåljusen på väg 23, kan jag snart se vad det var för olycka på polisens hemsida eller på twitter. Vädernyheter har SMHI.se. Och byaskvallret, det sköter vi på facebook eller Konsum.

Så skulle Skånskan dra in på bevakningen, hade vi nog inte märkt så stor skillnad mot hur det är i dag. Vi hade ändå fått veta det vi behöver om väder och vind och mannasinn.

Kan hända det retar en del men i så fall är det deras eget fel. 

Jag jobbar just nu bland annat med pressrelationer på Lunds kommun. Allt oftare säger jag nej till att göra pressmeddelanden, för jag upplever att våra kommunikationsmål nås bättre på andra sätt: genom sociala medier, personliga möten, kommunens webbplats, att besvara epost. Det viktigaste för oss på kommunen är ju att ha bra dialog med kommuninvånarna, företagarna, besökare och inte minst internt.

Tidigare har det varit svårt att genomföra en sådan dialog effektivt utan massmedier, och där har framför allt lokaltidningarna spelat en otroligt viktig roll. En annons eller välriktad pressrelease har hjälpt kommunen att informera. En insändare i Sydsvenskan har varit ett av få sätt för en invånare att göra sin stämma hörd. Insändarna är fortfarande viktiga, men hur länge till? Hur länge kommer tillräckligt många av invånarna läsa tidningen för att det ska vara en relevant mötesplats?

‘Medborgardialog’ är ett inneord inom kommunvärlden, av ett gott skäl: den är nu i högsta grad möjlig. Lund är inte först ut här, men på gång. Här är inte massmedier ett förstahandsval, utan olika digitala och fysiska mötesplatser eftersom de är mer effektiva.

Samma gäller självklart annonsörer – oavsett om man är Volvo och gör coola filmer med Zlatan eller om man är cykelaffären på hörnan, så går reklamkakan allt mer över till onlinelösningar, permission marketing och socialt/viralt. Det är ett annat, snabbare sätt att arbeta med marknadsföring än tidigare, och det är både dyrt och långsamt att gå över massmedier.

Inget av det jag skriver är något nytt. Vi vet allt.

Vi vet också att – som en följd av att reklamkakan har nya ingredienser – det sker en omstrukturering i medievärlden. Många erfarna och duktiga reportrar, bildjournalister och redigerare blir av med sina jobb. Omstruktureringen går allt snabbare. Så länge jag varit yrkesverksam har det varit svårt att få vidareanställning som journalist, men nu måste det ju vara stört omöjligt. Man kan undra hur det påverkar arbetsklimatet på mediearbetsplatserna.

Vi vet också att tidningar läggs ned, i Sverige och utomlands. Tänk om … Tänk om det inte finns svenska lokaltidningar om tio år? Om kanske det blir en av de stora drakarna som tar över allt – och därutöver intet. Då blir ju hela Sverige som Höör.

Så låt dom bara gå på vi klarar oss nog ändå.

Man kan tänka sig att de som traditionellt blivit granskade – som kommunerna – skulle jubla över en sådan utveckling, men jag tror snarare tvärtom. ”Sydsvenskan är som en snabb-revision”, sa en kollega till mig. Visst sker revision på andra sätt, men lokalmedia är en genomlysning mer eller mindre i realtid. Med välutbildade journalister som har tid att fördjupa sig i ett ämne och beskriva det, kan relevanta ämnen belysas, granskas och debatteras, och på sätt vidareutvecklas samhället. Detta måste vara journalistens roll.

När jag tvärar över det lilla torget bakom Rådhuset, som nog inte har något namn, på väg till Espresso House för en stärkande kopp java så blickar jag snett upp mot ett hus med vitputsade väggar. Jag tänker: att om det skulle sluta lysa i de där fönstren i det där vita huset, så vete fan hur det går. Det är nyttigt att det lyser i fönstren – även om det är lite lustigt att Sydsvenskans lokalredaktion ligger på ficklampesignalavstånd från Lunds rådhus – för på något sätt blir de som sitter där inne en ställföreträdande medborgare.

Vi kan – och får – nog hitta andra ställföreträdande medborgare framöver, men så länge ljuset brinner där i fönstret så får det i varje fall mig att gå lite mer rakryggad genom maktens korridorer och förhoppningsvis göra ett lite, lite bättre jobb.

Ja låt dom bara gå på. Vi klarar oss – nog – ändå.