Tre texter om texter

Att läsa

En väldigt smart kille jag är bekant med fejsbuckade här om dagen om att han läser mycket men har svårt att komma ihåg det lästa. Han fick igenkännande kommentarer som innehöll förslag på hur han kunde komma åt problemet: läsa med pennan i hand, göra sammanfattande kommentarer och liknande.

Jag kom med det förnumstiga rådet att försöka berätta för andra om vad man läst. Sällan har jag kommit ihåg det jag läst så bra som när jag och en annan väldigt smart kille hade en gemensam bokblogg – jag var då tvungen att skapa mig en åsikt och sedan skriva något om varenda bok. Jag aktiverade texten på det sättet, förstod och kom ihåg.

Men måste man inte också fråga sig varför man läser? Om du bara läser för att underhållas, finns inga krav på att minnas på lång sikt. En bladvändare är skriven för att läsningen ska drivas framåt, och därför är det viktigt att du kommer ihåg vad du läst medan du läser. Börjar du fundera för mycket – ”Var det professor Plommon eller överste Senap som var i biblioteket, och vem var det som bar rörtången?” – tappar du snart tråden och bladvändandet är över. Du behöver minnas intrigen så länge du läser, men sedan kan du med gott samvete glömma det hela.

Finns det fler anledningar till att läsa? Ja, att lära sig något, exempelvis. Jag läser vanligtvis fackböcker för att få mer kunskap, men jag har kommit på mig själv att läsa dem som jag läser deckare: från början till slut, med ett krav på gott språk och något slags slut. Jag har inte pennan i hand utan tuggar i mig några sidor innan lampan släcks om kvällen. Att jag alls minns något från de hyllmetrar av facklitteratur jag har, kan bero på att jag av olika skäl varit tvungen att aktivera texten, genom att exempelvis tentera.

Men läsning kan också vara att få kontakt med andra världar. För några år sedan besökte jag Carl XI:s stenar, en övervuxen barockpark söder om Hörby. Om man inte vet att det faktiskt låg en park där för 350 år sedan ser man bara bokträd. Prästen som anlade parken, Jöns Hendriksson från Själland, lade ut orden CAROLUS XI MONARCHA SVECIAE med hjälp av stenbumlingar. Det var mitt under svensk-danska krigen och viktigt att visa var man stod. När jag tydde ett C-A-R-O-L-U-S av stenarna mitt i grönskan, darrade jag. Ett telegram från 1600-tals-Jöns till 2000-tals-Karin! Texten fanns där och jag kunde tyda den. En intellektuell själlänning mitt i den svenskifierade Skåne skriver i sten för att få stanna kvar i sin älskade trädgård. Den texten lever än i dag, för den skrevs för att undgå döden.

Den texten glömmer jag aldrig.

Den pretentiösa byrålådan

Det är en lyx, jag vet, men jag är van vid att bli läst. Mina första texter publicerades när jag var runt tjugo, och jag fick en större läsekrets vid tjugotre. Alla utom en av mina böcker har jag skrivit på uppdrag, och jag har därutöver skrivit mängder för pengar. Mina texter är gjorda för att läsas. När jag nu har ett jobb utan läsare, blir det mycket litet skrivet.

Släpp taget, har jag sagt till mig själv. Om nu omständigheterna gör att du inte har så många läsare, släpp taget. Gör något annat. Sticka tröjor. Odla grönsaker. Ta upp tavelmålandet igen. Lägg in tiotusen timmar i något helt nytt och bli bra på det. Du kan ju satsa lite energi på ditt dagjobb, som lite omväxling.

Så i morse, när jag haft semester i en vecka och hjärncellerna börjar trilla på rätt ställe igen, kom jag på det. Det handlar om min fasa för att ha pretentioner och att ta plats. Det är den där tanken: ”Men vem fan vill läsa detta? Är det inte bara strunt alltihop?” Så länge jag har en uppdragsgivare tar jag utrymmet som en skribent behöver ta. Men skriver jag för byrålådan med sikte att kunna få ihop en text som är bra nog att bedömas av andra, kommer tvivlen.

Så stod det klart för mig, något som jag vetat länge, att det enda raka är att ta pretentionerna i handen och skriva om livet, döden, kärleken. The usual suspects, men av en förbannat god anledning: det är de enda värda att lägga tid på.

Med vissa förbehåll

Min mamma sa för något år sedan att hon tyckte att jag är artig när jag skriver. Det kommer inga tirader om min olyckliga barndom och att allt är mammas fel, och jag är också försiktig med namn.

Jag skriver ”en väldigt smart kille” istället för Theo eller Anders eller vad ni nu heter. Inte för att jag tror att varken Theo eller Anders skulle bli särskilt ledsna över epitetet ”väldigt smart”, utan för att jag vill göra texten mer allmängiltig. Texten handlar inte om Theo utan om att minnas. Om Theo nu skulle läsa texten fattar han att den utgick från hans fejsbuckande, medan det är mindre uppenbart för alla andra som tråkigt nog ännu inte känner Theo.

En annan orsak till att jag skriver texter som är lite allmänna av sig är mitt dagjobb. Så länge jag lever på annat än min fria penna, har jag förbehåll i skrivandet, i varje fall för vissa ämnen. Jag har svårt att skriva något med politisk udd numera, eftersom jag rör mig i en politisk värld. Jag kan inte riktigt ta ställning i samhällsfrågor, även om de intresserar mig mycket. Mitt twittrande blir exempelvis begränsat. För att bli läsvärd på 140 tecken krävs en viss syra. Men kan syran avläsas som politiskt ställningstagande och ifrågasätta mig som neutral tjänsteman? Ibland. Och då är det bättre att avstå.

Till skillnad från många andra har jag lätt att komma på dräpande repliker när det hettar till. Det är den där snabba, dorothy parkerska onelinern som kommer först till mig, innan jag hinner lugna mig lite. Livet har lärt mig att undvika gräl (eftersom jag vinner för lätt och sårar för evigt) och att räkna till mer än tio innan jag svarar på för puckade kommentarer. ”Sova på saken” och ”hålla tand för tunga” är två talesätt jag använder mig av rent mekaniskt för att inte såra. Jag kan bli lite över-artig.

Men för att skriva texter som lever, tror jag att man måste bryta mot alla förbehåll. För att vara läsbar måste man vara konkret, och då måste man beskriva, gå nära, sniffa, vädra ut. För att vara relevant måste man ha något ärende, om det så bara är att kärleken övervinner allt, och alla ärenden är politiska om man borrar tillräckligt djupt. Man måste våga såra, berätta sanningar och röra runt för att en text ska vara värd att lägga tid på.

Att skriva med förbehåll kan skapa vackra texter. Att skriva utan, skapar liv.