Vikten av en god utbildning

Min mamma vojjar sig ibland över att vi inte fick en ordentlig utbildning i grammatik, vi barn av 1970-talets grundskola och Lgr80. Ett vojjande som jag inte brytt mig så mycket om, det har försvunnit i det allmänna mammasuset.

Men på senare år har jag insett att hon har rätt (även om det naturligtvis smärtar att erkänna det). Eftersom jag har det skrivna språket som mitt främsta arbetsverktyg, hade en god grammatisk utbildning varit en skön grund att stå på. Jag hankar mig ändå fram som skribent eftersom jag läser mycket och har en inneboende rytmkänsla för det svenska språket, men jag kan sällan förklara varför jag skriver som jag skriver.

Min syster menar att jag har ett absolut gehör för skriven svenska, och att det är därför jag blir yr och vimsig av en illa skriven text. För så är det – texter med en hackande rytm och ett trist ordurval flimrar framför ögonen för mig. Det är kanske så dyslektiker har det. Jag har det så bara med illa skrivna texter, jag klarar mig inte igenom dem, förstår ingenting, måste gå och lägga mig. Välskrivna texter blir istället medicin; jag helas och jag får energi.

Att skriva är en taktil uppgift för mig. Jag har märkt att jag brukar gnugga mina fingrar mot varandra när jag ska beskriva ett uttryck, ungefär som när man känner på kvaliteten i ett tyg. En välskriven text är det gung i, som studsen i blå studsmattor. Skriva är som att spela flöjt en bra dag när ambisen är där.

Jag tänker aldrig på subjekt och predikat när jag skriver. Kanske borde jag fundera mer över det, men jag gör inte det.

Min brist på grammatisk bildning gör att jag lätt hamnar i underläge när jag lämnar in en text hos en kund. Särskilt gäller det kunder som inte är skrivandes själva, men som måste skriva i tjänsten.

Jag förstår att de behöver sina grammatiska verktyg som isdubbar för att klara sig igenom den text de är satta att skriva, och att de tror att det är så för alla. Jag förstår att de inte förstår att jag placerar in orden precis där jag vill ha dem, och att varenda punkt och komma i en levererad text är inpetad med precision. (Notera att jag slarvar med bloggtexter för de går så snabbt, ska gå snabbt, ska vara ett nu, blir talspråkligt.) Det är kanske inte alltid grammatiskt perfekt, men det är språkligt rätt, det fungerar i läsningen, det ger ett flöde och en spänst. (När det blir bra.)

Så därför sitter jag i klistret när kunderna säger att man faktiskt inte sätter komma där, för jag vet att jag inte kan säga att jag kommaterar som en radiopratare, kommat är till för att du ska kunna ta en andningspaus men inte mycket mer, det är en rytmmarkering. Punkten är vila. Kolon och semikolon någon stans där emellan.

Jag sitter i klistret när de säger att de vill ta bort ett ord och jag tänker att det ordet är där för att det blev en skön rytm, ett pa-dam i slutet av meningen, men visst, ta bort, ta bort. Jag sitter i klistret när kunden klagar på att texten är för kort, det är faktiskt mitt vanligaste klagomål, texten är för kort, kan du inte skriva lite längre och jag säger men det handlade bara om det och jag skrev det.

Jag kan inte säga så, för det verkar inte seriöst och det hade verkat som om jag inte förstått min uppgift: att skriva en effektiv text till kunden. Don’t be a fucking artist. Även om min text blir så mycket mer effektiv än den grammatisk korrekta, för texten följer en melodi och det vet vi ju, det är lättare att minnas något som är som en sång, lättare att förstå.

Men det kan jag inte förklara. Så jag sitter i klistret och bläddrar i Svenska skrivregler och hittar att jag faktiskt visst då skrivit riktig svenska, fast jag inte vetat att jag använt kasus eller pluskvamperfekt eller vad det nu varit. Det hade varit skönt att ha en helgjuten grammatisk utbildning att stå på, så att jag kunde drämma mina dativobjekt och pronomen i huvet på nästa som skriver att han gav de till de, för man kan inte komma efteråt och säga att jag hade visst då rätt till en kund, för kunden har alltid rätt.

Min brist på grammatisk utbildning har gjort att jag har silat fram en buljong av finfina kunder som har förstått och känner sig trygga med att det får en vettig text av mig, och att de ska slappna av med mina många kommatecken och att det är helt okej med en kort text. Så på något sätt är det väl bra att jag drabbades av Lgr80.

Men jag hoppas att den dåliga grammatikundervisningen bara var en, som det heter, historisk parentes i det svenska skolväsendet och att alla barn framöver kommer att vara heltrygga med regler för semikolon och adverbial och syftning. Mer grammatik åt skolbarnen, och ni skola skåda säkrare copywriters framåt 2020-talet.