Om undran inför samhället

När pappa flyttade för några år sedan, fick jag och syrran ta de böcker vi ville ur hans och mammas bibliotek. Bland mycket annat tog jag några böcker av Johan Asplund, som säkert var kvar från mammas sociologistudier.

För tjugo år sedan umgicks jag med en ung man som gillade Asplunds böcker. Han ville prompt att jag skulle läsa. Det han gillade, skulle jag gilla.

Den unge mannen var en, upplevde jag då, högst spännande person. Smart. Stilig. Begåvad. Men samtidigt hade han något löjligt över sig, tyckte jag. Han liksom ville för mycket och han visade på sin osäkerhet, sin smärta.

Så jag läste inte Johan Asplund förrän här om veckan. Jodå, intressant. Men framför allt blev jag nyfiken på vad den unge mannen läste in i boken, och varför han så gärna ville att jag skulle läsa. Det får jag inte veta.

Jag läser boken och skäms över den tjugoåttaåriga Karins kortsynthet och rädsla för det sårbara. En man som visar sin sårbarhet, det är vackert. Att jag inte förstod det. Men jag var väl rädd för att få syn på min egen smärta.

Vi är alla löjliga, men på olika sätt. Löjligast, det är jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.