Det glada åttiotalet

bandaidMin äldste son fipplade med sin mobil. Han fördrev tiden under en lång bilfärd med att titta på youtube-videor. Jag körde.

Vi har en gammal bil som bullrar, så jag hörde inte riktigt vad han lyssnade på för sång, men så kände jag igen några välkända toner.

– Haha, sa jag, det är ju We Are The World. We are the world, we are the children …

– Mamma, stopp, sa sonen. Men vi sjöng den på musiken i morse. Och jag känner inte igen någon i videon, utom Michael Jackson. Vem är det egentligen?

– Tja, sa jag, det är en massa amerikanska artister från åttiotalet. Cindy Lauper och sånt. Kolla på dem – så såg de ut.

– Men varför såg man ut på det viset? Varför?

– Ja, det är svårt att säga. Man bara gjorde det. Men vettu, innan det fanns We Are The World, så fanns det en låt som hette Do They Know It’s Christmas. Det var för att det var en stor svältkatastrof i Afrika – tja, ungefär som man kan säga att det är där nu, i Darfur, om du läst om det – och då bestämde sig några popstjärnor att samla ihop pengar till dem och så gjorde man likadant i USA. Det var så det gick till då. Men de ser i varje fall också roliga ut.

– Vad sa du? Do They … Haha, när jag söker kommer Do The Harlem Shake upp som förslag. Men vad sa du – kan det heta Bandaid?

weareJag nickade.

– Äh, det laggar, sa sonen.  Men vettu, det finns en låt med Freddie Mercury som du borde höra: We are …

– The Winners! skrålade jag.

– Nej, The Champions, heter det ju.

– Just det, Weeee are the Chaaaampions, ‘cause we are the champions, of the wooorld!

– Mamma!

Vi tystnade. Jag som inte ens gillar Freddie Mercury, men vi har en lång och stolt tradition i min släkt av mammor som sjunger pinsamt, och jag är inte den som vill bryta denna.

Mobilen hängde sig.

– Det laggar, sa sonen.

– Så är det på landet, sa jag. Men där är en mobilmast, så då borde det funka. Och där är Grimetons radiomaster. De sände radiovågor ända till USA förr i världen.

– Jaha.