Kreativt värre

I förra veckan var jag på konferens och lyssnade bland annat på Theo Härén om kreativitet. Jag har lyssnat på bröderna Häréns föreläsningar om kreativitet rätt många gånger de senaste åren – såpass många att jag inte minns om jag lyssnat på dem tre, fyra eller fem gånger – så jag tycker att jag kan sensmoralen av showen, även om själva upplägget ändras gång för gång. De blir väl själva trötta på sin föreläsning mellan varven och varje prata har varit en ny variant. Men ändå: samma tema. (Jag ser på deras hemsida att de har lite olika föreläsningar, så jag har kanske ätit mig igenom smörgåsbordet.)

Det är naturligtvis alldeles omöjligt att föreläsa vettigt på en timme om kreativitet inför en bred publik, men temat är ungefär: kreativitet är bra, vi är för lite kreativa, svenskar tror att vi är jättekreativa men det är vi inte, men det borde vi vara. Slut föreläsning.

De föreläsningar som jag lyssnat på har varit upplagda på ett sådant sätt att publiken får mattan undandragen, och man känner sig lite fånig. Jag tror egentligen inte meningen är att man ska känna sig fånig utan snarare lite upprymd och ‘nu jäklar’, men fånig känner man sig likt förbannat. Mellanmjölkigt fånig och fräknig och mesig. Det är kraftfulla mekanismer som sätts i rörelse; de knappar som trycks på går långt ner, djupt, tillbaka till skolgården, Levi’s-jeansen och betygshetsen. Man sitter där och vill vara lite cool och duktig och så drar föreläsaren undan mattan. Mycket effektivt.

Jag vet inte hur traditionellt ‘kreativ’ jag egentligen är – visst kan jag hitta på miljoner saker man kan göra med en tegelsten, men varför? Men jag har försörjt mig länge på min förmåga att tänka nytt och annorlunda, och ännu mer har jag levt på att försöka göra ett gäng vildhjärnors idésprutande  till verklighet. Jag har hittat strukturer bland idéerna och metodiskt förverkligat dem. Jag tror att min finess är att jag inte är förskräckt inför nya tankar, utan att jag mer ser dem som material till nya byggen.  Idéer som både kan vara mina och andras. Jag är nog rätt eklektisk vad gäller idéer. Jag snor. Men det gör Per Gessle också. Och det gjorde Picasso.

Jan Gradvall skrev för några veckor sedan en fin krönika i Dagens Industri (läs här) om det där med ”det där hade jag också kunnat göra om jag bara hade lite tid” apropå Stieg Larssons sambo (heter det ‘änka’ när en sambo dör?). Idéer finns det många – det är genomförandet som är guld. På en annan föreläsning för en massa år sedan fick jag reda på att Sverige har extremt många patent per capita, men är extremt dåliga på att göra om dessa till affärer om man ser internationellt. Idéerna finns, upphovsrätten finns, hängslen och livrem finns, men sedan händer det inte så mycket.

Under Nagano-OS 1998, som ju inte var någon större framgång för svenskarna, blev en av de amerikanska skidstjärnorna intervjuade. Hon fick frågan om varför just hon vann, och hon sa: ”I just went for gold”. Svenskarna längre bak i spåret hade väl också en idé om att det vore fint med guldpeng, men det var amerikanskan som gjorde det.

Jag gick ut lite störd från Häréns föreläsning, men inte störd på det där härliga sättet som nog var meningen, utan bara sur-störd. Inte för att jag hade känt att min komfortmatta blivit dragen under mig det minsta. Nej, hade den rört på sig en millimeter hade jag varit glad som en fågel. Utan för att jag blir så trött på att tänka på alla dessa tjänstemän som varit på alla dessa härliga föreläsningar och känt sig upprymda och kreativa och lite fåniga efteråt och kanske kommit på en ny idé dagen därpå. Men sedan inte haft verktygen att förverkliga dem. Det gör mig en smula beklämd.

This Post Has One Comment

Kommentarer är avstängda.