Kvinnor @ Internet

I veckan har  den ryska fotografen Elena Shumilovas bilder blivit virala. Det är estetiskt tilltalande fotografier av Shumilovas vardagsliv: hundar, barn, snö. ”Magiskt!” är ett ord som återkommit i statusraderna.

Och jag tänker:

Internet, asså. Vilken grej! Här får den här ryska kvinnan en kamera i present för två år sedan. Tar bilder på sin vardag, och nu kan jag sitta i ett lika snöigt Sverige och titta på hur hon har det hemma hos sig. Googletranslejtar hon mina texter kan hon ju läsa om hur jag har det. Vi kan följa varandra på instagram utan att kunna varandras språk.

Det är ju så internet funkar, och med den utveckling vi har med allt billigare teknik och bättre levnadsstandard i stora delar av världen, kan jag förvänta mig fler fina bildreportage från andra människor i länder jag aldrig besökt. Jag får se det som sällan beskrevs tidigare: kvinnornas vardag, barnens och ungdomarnas vardag, hur de utsatta har det, de andra.

För mig är ryska kvinnor det jag fått tolkat av andra. I en Körsbärsträdgården eller Onkel Vanja eller i ett tevereportage.

Nu får jag höra deras egna röster.

Trots att Shumilovas bilder är för tillrättalagda och överestetiserade för min smak, drabbas jag av rörelse. För när jag växte upp hette Ryssland Sovjetunionen och i skolan hade vi temaveckor om kalla kriget där vi målade atombombsmoln i vattenfärg. Hur det egentligen var att växa upp där bakom järnridån, det var svårt att veta, även om vi i vår familj hade vänner från både Polen och Tjeckoslovakien.

För mig är Shumilovas bilder en befrielsens bilder. Framför allt att ingen, ingen!, kommenterat bilderna med att de var sprungna ur ”den kvinnliga erfarenheten” eller så, utan de har bara varit bra bilder som platsar på en global arena.

Internet är ett befrielsens verktyg.  Låt oss använda det.