A Splendid Time Is Guaranteed For All

Och så går jag där längs Getingevägen mot sjukhuset och är trots allt uppåt efter en tillräckligt okej arbetsdag och har bra musik i lurarna och känner mig faktiskt lite snygg hur man nu kan det en sunkig januaridag – och börjar  storgråta.

Nej, det är inte sorgens tårar, utan den lite mindre ädla nostalgins, förstår jag när jag tänker efter. I lurarna spelar The Waterboys The Whole of the Moon.

(Låten var poppis för trettio år sedan. För den som inte kan sin åttiotalspophistoria kommer här ett klipp för att fräscha upp minnet:

Okej, alla med? Då fortsätter vi.)

Jag går där och lipar över oss tonåriga tjejer som slet våra pumps på dessa gator utan en tanke på att någonsin behöva besöka ett sjukhus. Hur vi sorglöst lekte med buspojkar och såg på kilometervis med film. Vi var så ambitiösa. The best and the brightest.

Och så går jag och tänker att på ett sätt fuckade vi upp totalt och på ett sätt är vi världens hjältinnor. Vilka matcher mot livet vi går! Vi följde alla regler, fick de bästa betygen och gjorde som man skulle. Och så skulle man bryta mot varenda regel som finns, visade det sig.

Men det ordnade sig ju: vi har alla underbara söner, vi bor någonstans och stundtals har våra karriärer varit tillfredsställande.  Vi lever fortfarande, och bara det kan vara en bedrift.

Fast när jag träffar er nu så vänder ni och vrider på livet, precis som jag. Hur gick det med våra drömmar? Blev det som vi ville? Valde vi rätt? Vad ska vi göra nu?

Flags rags ferryboats
Scimitars and scarves
Every precious dream and vision
Underneath the stars
You climbed on the ladder
With the wind in your sails
You came like comet
Blazing your trail

Så tar låten slut och ersätts av en annan och jag skärper mig, precis som jag alltid skärper mig.

Vi är sådana hjältinnor.