Det ljuva livet

När min storasyster och jag var i tonåren, brukade syrran skoja om det trista livet vid 36. Det var ju evigheter till dess. Vad skulle man glädjas över vid 36-årsdagen? Vi kunde läsa i ”Flickornas kalender” om vad våra egna födelsedagar innebar: moppe vid 15, myndig vid 18, för att avslutas med möjlighet att adoptera vid 25. Och 25 år – ja, sedan kunde man lika gärna ta ner skylten. Och barn, vad var det?

I höst fyller jag 36 år. Min syster fyllde för några år sedan och verkar ha överlevt även detta tristessens år. Jag tror att jag gör detsamma. Det är skönt att vara lite vuxen, även om jag ibland önskar att någon annan kunde komma förbi och ta över ruljangsen ett tag, så att jag kunde sticka till Rom över weekenden och kolla lite snygga kläder, dricka en cappuccino med prassligt papper under och höra: ”Ah, che bionda! Che bella ragazza!”. Fast senast jag var i Italien hade jag Theo, då sju månader, med mig, och jag blev kallad ”signora”. Karlarna knep Theo i kinden, inte mig i rumpan. Det var rätt skönt. Så allt har väl sin tid.

Hur som helst. Stundom kan en lätt overklighetskänsla komma över mig. Familjelivet kan kännas som leken ”mamma, pappa, barn”. Pappan leker att han ska åka till Malmö och jobba, och då tar han den stora svarta portföljen och tjocka rocken på sig och går iväg med beslutsamma steg. Jag flöjtar: ”Nu gör jag maten!”, och så rör jag lite i grytorna i en halvtimma, och sedan äter alla på en minut, gärna med fingrarna, som på låtsas.

Första gången jag var på ett föräldramöte på Theos gamla dagis i Malmö, fick jag en chock. Alla andra föräldrar var så gamla! Rynkiga och lite lönnfeta, och så hade de så trista åsikter och sätt att formulera sig. Gick hem och tittade mig själv i spegeln och tänkte efter hur spirituell jag själv var. Insåg att det inte var rekommendabelt att kasta sten i glashus. Gick och målade naglarna. Tjolahopp.