Katastrof-Karin lever upp

Dagens jordbävning (4,7 på Richterskalan, inte illa!) uppmärksammade oss här hemma på två saker:

1. Vår krisberedskap är medelhög. Vi har en radio, men inga batterier till den. Vi har dock braskamin full med ved och källare full med Marias mammas äppelmust, så vi kan nog klara en längre belägring.

2. Mitt öknamn “Katastrof-Karin” gäller även för naturkatastrofer, såsom jordbävningar. Åren med bebisar visade nämligen på ett intressant fenomen i min och Kristians relation: när det är kris och katastrof, då får jag energi som en duracellkanin.

Det är som om jag blir upprymd av att det är en riktig katastrof, nu, här, och att organisationen kan hantera den. Falsk krupp? Inga problem, öppna fönstret och lufta, svalka ner barnet. Feberkramp? Jajemen, här har vi alvedon i stolpiller, stoppa i rumpan på barnet och invänta effekt. Familjen däckad i maginfluensa och jag har deadline på stora projektet?

Så länge det inte är jag som har maginfluensan, fungerar allt smidigt. När sonen slagit sönder sitt pekfinger med en slägga var det jag som var chaufför, kontaktade släkten och fixade. Kristian tog hand om barnet.

Så när vi vaknade 06.20 i morse och hela huset skakade, då studsade jag och hunden runt hela fastigheten för att undersöka möjliga källor till omaket. “Det är jordbävning, det kan inte vara annat”, sa Kristian sömnigt och låg kvar i sängen. Hunden och jag runt huset igen för att undersöka sprickbildningar, elavbrott, vattenläckage och annat intressant, men vi hittade ingenting. (Tyvärr, höll jag på att skriva, för det är så jag blir. Det ska helst vara en mindre explosion innan jag är nöjd.)

Men hur blir Kristian då? Jo, han blir den lugna och omhändertagande. Det är han som sitter där och tröstar barnet på akuten, medan jag ränner runt och frustande organiserar. Förutom vid ett tillfälle: elavbrott. För då kommer den lille vaktmästaren fram i honom. Medan jag samlar barn och djur, tänder stearinljus och lugnar massorna, ränner han runt huset och försöker ta reda på vad som hänt. Efter några varv måste han ut på gatan, kolla vad grannarna har för sig.

Senaste gången vi hade ett längre elavbrott var han helt plötsligt borta. När han kom tillbaka hade han knackat på hos grannen, som kurat i mörkret och inte vågat öppnat för den galne mannen med ficklampa. Efter ett tag hörde Kristian ett: “Det är bara grannen!” och han blev insläppt.
– Varför skulle du över till Lisbeth? undrade jag.
– Jomen hon var kanske i nöd, sa Kristian.
– Men det har bara gått tio minuter, vem kan vara i nöd efter tio minuters elavbrott?
Hade hon verkligen varit i nöd?
– Nej, men hon tyckte att det var lite otäckt att det kom någon och knackade på i mörkret.
Han tog bilnyckeln och ville ge sig ut igen.
– Vad ska du göra nu? undrade jag.
– Jag ska ta bilen och se om det är elavbrott i hela Höör, sa han.
– Varför det? Vad ska du med den informationen till? undrade jag.
Han stannade hemma. Elen kom tillbaka efter en timme.

Så vi är ett bra kristeam, vi två, vi kompletterar varandra. Katastrof-Karin och Vaktmästar-Krille.