[bä´sch]

Kanske är min känsla av att allt går i caffé latte-färgat en medelåldersgrej som handlar om att inte låta sig bli skadad eller sårad på något sätt igen. Kanske finns det en begränsad mängd nitar en människa orkar med.

Det är inte längre: vilken fantastiskt glödande underbar solnedgång som jag får se med just dig som jag tycker så mycket om och är du med barn? vilket mirakel livet är! Istället blir man blasé och tänker jaha, ännu en solnedgång, ännu en vän, ännu ett nyfött barn, här står miraklen som spön i backen, serru.

Kanske handlar det om mod. Jag kan vara hur modig som helst när det gäller saker som att köra i 150 på motorväg eller prata för tusentals personer eller ta för mig i det professionella. Men att gå fram till någon för mig okänd på stan för att berömma en vacker kappa, det vågar jag inte, även om jag vet hur enkelt det är och hur glad man blir.

Mod att hoppa ut i det den där läskiga vita dimman. Vitt innehåller alla färger, som du vet.