Det man ser

Eftersom mina studier i psykologi avbröts när jag blev akut kär vid tjugo års ålder och jag – istället för att jaga rätt på spanet; det gjorde jag först ett år senare när han var tryggt onåbar (men han lät sig faktiskt bli hittad på andra sidan jordklotet) – ägnade en vår åt att läsa Zen och konsten att sköta en motorcykel och dejta väldigt snygga killar, så kommer jag inte ihåg om det kallas selektiv varseblivning, detta att man ser det ens referensramar medger. Men jag tror att det är så.

Ett klassiskt exempel är väl när man är gravid och bara ser en massa andra tjejer med stora magar på stan. Som om alla bebisar i hela världen bestämt sig för att komma till livs samtidigt.

De senaste månaderna är det som om alla har en förälder som gått bort just denna höst.

Och så kan det väl inte vara?