Ja, vad säger man?

Körde hem från Konsum genom ett novembermörkt Höör. Gatorna låg öde och glittrade av ett kallt regn. Lördag kväll och allt utom matbutikerna stängt. Människorna hemma eller långt, långt borta.

Rattade runt mellan bilradions stationer och de välkända tonerna av Gibson Brothers Cuba fyllde mitsubishin. Inte normalt min kopp te, men det stämde så perfekt att jag maxade volymen.
(För den som glömt sin discohistoria, kolla nedan. En hel del sköna moves där.)

Så såg jag mig omkring. Går detta för sig? Som om någon tittade på mig: stan var ju tom. Men min mamma gick bort för två veckor sedan – får man sjunga: Cuba, quiero bailar la salsa för full hals medan man rullar i femti nerför Industrigatan i Höör då? Vad säger reglerna? Hur ska man bete sig?

Jag tänkte på att min mamma varit orolig för att jag dansat för lite här i livet (vilket bara visar hur lite man vet om varandra, egentligen), så jag tänkte att det går nog bra. Att det är okej.

Så kom jag på att jag faktiskt själv får definiera hur jag vill bete mig. Det är min egen sorg. Jag har kommit på att jag vill göra roliga saker, så går jag på krogen eller bailar la salsa, så är det så jag gör.

Tror att vi är ovana vid döden. Fick äntligen en vettig respons från en god vän i går efter dessa veckor av ‘beklagar sorgen’ och ‘jag visste inte’. Han sa: ”Jag vet inte vad jag ska säga!” Bästa! För vad säger man? Quiero bailar la salsa, blir nog mitt svar ändå.