Klockan 19.42 en torsdag i september

Klockan 19.42 i går när jag tjafsade med min åttaåring om vilka teveprogram vi skulle se tryckte en välbekant känga till mig i mellangärdet så att jag fick så svårt att andas igen. Jag vacklade omkring i en timmes tid innan min man sa att det kanske var dags för hela familjen att gå och lägga sig lite tidigare i kväll, och under den timmen hade jag hunnit vara otrevlig mot alla närvarande utom hunden, tröstäta grekisk yoghurt med honung från Söderslätt och sucka ljudligt ett antal gånger.

Men till skillnad från de tidigare gånger i mitt liv som kängan tryckt till mig, kände jag igen de där pjucksen när jag väl hamnat i sängen och låg och läste Sun Tzus The Art of War (som jag tror att jag får återkomma till, den är intressant). Det var min Dåliga Självkänsla som dängt till mig igen med hjälp av sin bästa kompis Babblet i Hjärnan.

Så här lät det utåt:

– Nej, jag tycker inte att en åttaåring ska se Family Guy! Och du är inte sjuk så du får inte bli ledig i morgon!

Och så här tolkade Babblet i Hjärnan det hela:

”Jag är en dålig mamma som borde ha tagit den här fajten mycket tidigare, nu har allt gått för långt redan, jag klarar inte av att ha barn, jag borde aldrig ha fått barn för jag är en så otroligt dålig mamma, om de bara visste vilken usel mamma jag är, jag kan ju inte ens sätta gränser, jag låter allt bara flyta, om jag bara kunde säga nej lite tydligare, nu säger jag nej och så gör de ändå som de vill, det är precis som på jobbet, vem lyssnar på mig där, nej just det jag har ju inget jobb …”

Starka Jaget försöker då:

” … Jodå jag har jobb men jag är ju min egen chef, jag frilansar och jag har redan uppdrag och det verkar som om fler är på väg in, det ser faktiskt riktigt bra ut …”

Babblet i Hjärnan trycker till:

”Bra? Kallar du det ‘bra’? Då vet du inget om vad ‘bra’ är. Har du helt tappat din känsla för kvalitet? Säkert därför du inte är på Bokmässan i år, fastän alla andra är där …”

Starka Jaget: ”Men jag bestämde mig för en månad sedan att inte åka dit! Jag har all rätt att gå på de där seminarierna och mingla med folk jag glömt att jag kände, jag har fanemej ett eget bokförlag! Dessutom är jag publicerad författare på andra förlag, flera gånger om! Jag åkte inte bara för att det är så förbannat jobbigt att gå på Bokmässan; det är något konstigt med ventilationssystemet på Svenska Mässan så man blir trött redan vid lunch!”

”Sucker!” säger Babblet i Hjärnan som sett för mycket på tecknat liksom mina söner som säkert kommer att bli revisorer som vuxna som en revolt mot sin slappa uppväxt, ”har du inte tänkt på en mycket otäck trend, och det är att de förlag du ges ut på sedan läggs ner? Svenska förlaget lades ner, och Malmödelen av Forma lades ner så snart de gett ut dina böcker. Du är den indikator Svensk Bokhandel använder för att undersöka vilka förlag som är i farozonen: ‘Jaha, har de antagit ett manus av Karin Lilja? Vi kan väl ge det ett år, sedan är det nedläggning som gäller’. Och trenden är värre än så, för har du tänkt på när du började jobba som journalist, samma år började hela tidningsvärlden gå i kras på global nivå. Om du bara gett fan i att börja på JMK 1993, hade medievärlden fått vara intakt. Och kort efter att du fick din första bok utgiven 1997 följde bokbranschen efter. Vi snackar globalt. You’ve gone global, baby. Bransch efter bransch. Svenska staten borde ge dig garantilön för resten av ditt liv så att den pest som heter Karin Lilja inte sprider dig över andra branscher. Det vore ren näringspolitik, en gåva till svenska folket, att se till att du höll dig i din trädgård och knep käft. Något FN-organ skulle kunna gå in här, tycker jag nog allt.”

Där någonstans tyckte jag att Babblet i Hjärnan led av något grandiosa drag och återvände till min kinesiska stridskonstbok. Jag har en känsla av att den kan ge mig några taktiska råd.