– Mmrglrmpffff!!! * – Vasaru? – Mmmpppffff!!! **

I sin bok Konsten att vara kvinna beskriver Caitlin Moran hur ofta kvinnor tänker på relationer. Fullständiga relationsdramer pågår i huvudet utan att det märks utanpå. Jag vet inte hur det är med dig, men min första tanke när jag läste det var: Men tänker hon så också? 

Moran beskriver hur en kvinna kan sitta och fundera ut ett helt liv med en man på kontoret: hon går igenom förälskelse, kärleksfull vardag och till slut ett utbrott där hon förbannar den helt ovetandes mannen för att han kommit på den galna idén att åka till Paris i november:

caitlin

VILKET JÄVLA AS.
Och hon är inte ens tänd på killen. Hon har ju knappt ens pratat med honom. Om han hade frågat om hon ville hänga med ut och ta ett glas skulle hon antagligen avböja. Ändå kommer hon att vara en aning kort i tonen nästa gång han pratar med henne och han skulle aldrig, inte ens i sina vildaste knarkfantasier, ha skuggan av en susning om vad det kommer sig.***)

Kom att tänka på Caitlin Moran när jag läste Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Jag gillar Lena Anderssons sätt att skriva – det är kristallklart – och jag gillade boken. Även här slog det mig: Men tänker hon så också? Är det inte bara jag? Detta, att skapa en relation helt i huvudet med bara viss förankring i verkligheten. Skriva förbannade eller förälskade brev när jag trott mig befinna mig i en kärleksrelation utan att göra det är något jag inte gjort på tjugo-tjugofem år, men jag har gjort det.

Jag har velat kärlek så mycket att jag trott mig se den, precis som jag missat kärlek som stått rakt framför mig bara för att jag inte kunnat fantisera ihop den. Skulle han …? Skulle jag …? Vi? Grubbel, grubbel.

Och alla dessa samtal med väninnor genom åren om hur man ska få en viss kille på fall. Främst har jag lyssnat och tyst tagit in taktiksnack: ”Han jobbar ju på den gatan, så om jag sätter mig på det där fiket i närheten så kan jag av en slump gå förbi …”

Den där überlistigheten man kan drabbas av i kärleken är något som illustreras av den Nemi som fanns i dagens Sydsvenskan, där kompisen messar en kille hon gillar (fotade bara slutklämmen):

nemi

 

Uppenbarligen är det inte bara jag som tänker för mycket eller drabbas av tunghäfta när det gäller relationer och kärlek. Just att bli lite aggressiv mot någon man tycker är attraktiv, det känner jag igen. Undrar hur vanligt det är.

Det borde vara det viktigaste av allt, kärlek, och så går det så ofta i baklås. Fast jag hade ju aldrig blivit ihop med min man om det inte en serie missförstånd skett. Han sa: Jag vill ge dig lyx och flärd! Och jag hörde det som: Jag får åka på roliga utlandsresor och åka snabba bilar och göra coola grejor, medan han menade: Det vore kul att gå ut med dig, jag gillar dig.

Jag sa: Jag vill ha en hund och en trädgård. Och han hörde det som: Familj, barn, villa och stabilitet, göra saker tillsammans, medan jag menade: Jag vill ha en hund och en trädgård. (Jag är en ganska tråkig människa.) Nu är ”lyx och flärd” något vi skämtar om, och hunden ligger och snarkar i soffan, så det var väl bra att vi var så lomhörda.

Kärleken må göra oss blinda, men den tar en hel del på hörseln och talförmågan också.

 

Fotnoter.

*) Mmrglrmpffff!!! = Jag tycker att du är ett snyggo.

**) Mmmpppffff!!! = Jag skulle vilja gå hem med dig.

***) Sidorna 152-157 i den svenska pocketversionen.