Ny spelplan

IMG_1133– Vad är det du skriver? ”Sonen tycker att …” Va, vem skriver du om? Får jag se!
Jag raderade ut det jag tänkt skriva på Instagram om frågeställarens lillebror:
– Äsch, det var inget. Nu går vi vidare. Se där, en musköt.

Någon gång för längesedan läste jag en intervju med Linn Ullman, tror jag att det var. Hon sa, om det nu var hon, att hon inte lät fotografer ta bilder av hennes barn, för de hade inte bett om att synas i media. Om någon borde veta något om hur det är att som barn delta i sina föräldrars projekt, är det Linn Ullman, så jag tog hennes ord till mig.

Därför har jag konsekvent sagt nej till fotografer att ta bilder på mina barn i samband med intervjuer av mig. ”Men det hade ju varit så trevligt med en bild på hela din underbara familj”, har mer än en fotograf trugat, och jag har sagt nej. Tidningsredaktörer har ringt och låtit bestämda, och jag har varit ännu mer bestämd tillbaka. Mina barn har inte fått välja att vara med. ”Jag såg att du har en bakgrund som journalist, så då förstår jag att du inte går att övertala”, sa en fotograf till mig när vi stod uppe i mitt allra mest privata utrymme, vinden till vårt gårdshus.

Men så blev barnen äldre som barn oftast blir och de började intressera sig för sina föräldrars arbeten. De förstod att jag skrev om de utflykter de själva varit med om att genomföra, och att jag publicerade bilder från tillfället – utan dem på.

– Varför är inte jag med på bilderna? sa ena sonen.

Okej då. En bild.

– Om han är med, varför får inte jag vara med? sa den andra.

Okej. En till. De har ju i varje fall kläderna på sig.

Barnens far har inte haft samma betänkligheter utan mer sett till det estetiska, och efterhand dök det upp fler barnabilder på Utflykt Skåne, till barnens jubel.

Men bara för att de blev tillfrågade, förstod de vad de sa ja till? Bara för att jag vande mig vid att se mina barn som illustrationer över en fin sommarutflykt, blev det gradvis mer okej?

Jag började vekna i andra digitala medier också. Skrev om något kul barnen sagt på Fejjan. Lade upp ett blont rufs på Instagram.  Skrev lite till. Fotade. Glömde fråga barnen. De var väl liksom okej med det hela, de ville ju, väl? Glidningar, toner, och så är du där och skriver något skämtsamt om ditt barn på Instagram när ni har en trevlig stund på Vasamuseet.

– Men vad är det du skriver, mamma? sa äldste sonen som sneglade över min telefon.

Ja, vad skrev jag? Något roligt min yngste son sagt. Han säger så kul saker ibland. Kids say the darndest things. Var skämtet på hans bekostnad? Kanske. Kanske inte. Hade jag frågat honom hade han säkert tyckt att det var spännande att vara med på Instagram, utan att riktigt förstå omfattningen. Men storebror fattar, storebror läser snabbt, storebror ifrågasätter.

Media som media. De har faktiskt inte bett om att vara med.