Stämmer frekvensen så räcker jag fram

”De värderingar du har i tonåren, de har du i stort sett för resten av livet.” Det är själva grundtänket bakom riktad varumärkesinriktad reklam mot unga: gillade du Levi’s när du var femton, kommer du fortfarande föredra dem hur många Nudie by Nudies och Acnejeans det än kommer din väg.  

Det är lätt att konstatera att detta inte stämmer – går jag till mig själv är Levi’s bara ett jeansmärke bland många, hur het video med Nick Kamen man än gjorde 1985. Men 1985 tyckte jag ju också att Michael J Fox var en goding, så vad säger man? Man förändras.

Antagligen är det en feltolkning av Ingleharts forskning om värderingsförskjutningar mellan generationer. Han undersöker värderingar som attityder kring demokrati, familj, miljö och liknande, inte jeans och glassmärken.

510736119_07b025d272_mMen det där med att värderingarna hänger med genom åren, det ligger bakom ett annat feltänk som jag tror är rätt vanligt. Det är att man blandar ihop värderingar och identitet, eller snarare hur man uttrycker sin identitet. I varje fall har jag på något sätt trott att det finns ett facit om mig: Sån är jag. Det är så här jag är. Letar jag tillräckligt mycket inåt, så hittar jag henne nog till slut, den Riktiga Karin.

Tonåringar sägs leta efter sin identitet, och det är därför de är punkare ena dagen och ___ (fyll i önskad subkultur) andra. Man kanske byter klass eller får en ny kompis eller hamnar på en bra konsert, så får man byta ut halva garderoben och ut kommer man som en ny. Det här beteendet slutar ofta i tjugoårsåldern och det feltänk jag gjort är att tänka: jamen, då har man väl hittat sin identitet då. Men så är det ju inte!

Det som händer att kostnaderna för att byta uttryck för sin identitet blir så mycket högre – sådär glasklar över vem just du är, är du kanske inte. Och även om uttrycket för din identitet känns helt spikad när du är tjugofyra, så går det faktiskt att ändra den när du är trettiosex eller femtiotvå eller sjuttionio. Men de ekonomiska, statusmässiga och kulturella kostnaderna är högre än när du var femton. (Jag skriver uttryck för identitet, eftersom jag förutsätter att vi inte uppgår i andra, utan behåller vårt dna och familjehistoria, och i viss mån våra vanor och beteenden. Man skulle också kunna kalla det stil.)

Jag har mer att förlora på om jag imorgon måndag går till jobbet iklädd mohikan och ropar Skjut en snut! än om jag gjorde det när jag var femton. Jag vågade inte göra det när jag var femton, eftersom min sociala kostnad för att göra det var redan då för hög för att ta det steget (om jag velat), men i dag finns det också en ekonomisk och kulturell kostnad. Jag tror inte att jag skulle bli av med jobbet, men min karriär hade knappast skjutit fart. Så istället klär jag mig tydligt rollen som pr-tjej – mestadels svarta kläder, hästsvans – slash entreprenörsbakgrund – gärna sneakers, tischa – slash med lundabakgrund – lammull, kjol. På så sätt känns jag igen som en del av ett kollektiv, och det skapar trygghet.

Som Ted Polhemus skriver:

In an ever more heterogeneous, complex world finding ‘people like us’ is no easy matter. While once it might have been sufficient to categorise people according to easily discernible and identifiable labels – white, middle class, conservative, respectable – such categories increasingly have little real meaning or value. To evaluate effectively where someone is ‘at’ today you need other kinds of (often extremely complex) information – information which, more often than not, is difficult or impossible to put into words. As the hipper people in marketing have come to realise, ‘people like us’ are now identifiable only by extremely subtle differences of personal philosophy as expressed in ‘lifestyle’ and ‘taste’.

Så jag byter inte stil över en natt. Men jag skulle kunna göra det, om jag är villig att betala vad det kostar. Att jag skulle skifta radikalt, som från pr-preppy till punkare, verkar otroligt – det blir för ”dyrt”. Justeringar görs i en skala från ett besök hos frisören och uppåt. Men de går att göra. Ingen behöver sitta fast.

Vem jag är och hur jag uttrycker det är inget som bestämdes under uppväxten. Det finns inget facit. Den Riktiga Karin finns hela tiden – hon är jag som jag är just nu.

En lugnande tanke.

 

/Fotocredit: hugovk/