Att samleva: Inte bara tihi

Att leva jämställt är svårt, det vet alla som försökt. Även om båda parter i förhållandet är medvetna om patriarkala strukturer och slentrianmässiga könsroller, finns det mycket att stångas mot.

Att leva nerväxlat hjälpte mig och min man i vår jämställdhet. Det fanns ingen som hade ett ”viktigare” jobb än någon annan. Vi hade båda lika mycket eller lite tid till att hämta ungar på dagis, tvätta en tvätt eller planera maten. Så vi kunde dela rätt rakt av.

En av våra enkla innovationer var mat- och tvättveckorna, som jag skriver om i Växla ner. Ena veckan ansvarar man för all mat – planering, inköp, tillagning. (Disk och att städa upp i köket delar vi på.) Andra veckan ansvarar man för tvätten. Och nåde den som lämnar ett tvättberg efter sig!

Sedan har vi våra specialområden, som att jag gillar att måla om hus och fixa i trädgården, medan mannen gärna dammsuger, sköter sopsorteringen och tvättar bilen. Det är ungefär lika tunga och tidskrävande arbetsuppgifter som vi gör när vi har lust. Därav en ibland tovig trädgård och dammigt hus, men på det hela taget funkar det.

Experiment: sned uppväxling

Men när jag fick ett ”riktigt jobb”, dvs ett jobb med fyrtio timmars arbetsvecka plus cirka två timmars daglig pendling, så bröt allt ihop. Kvar av mat- och tvättveckorna blev att mannen tog hand om allt i veckorna och jag kämpade som ett djur med festligare mat och diverse tvätt under helgerna. Detta ledde raskt till:

  • Sämre matvanor – mer prefab i veckorna och kaloribomber på helgerna
  • Irritation – jag kunde ofta inte pricka in måltiderna pga pendlingen; de matvaror som jag brukade köpa fanns helt plötsligt inte hemma; jag orkade till slut inte engagera mig i helgmatlagningen heller för det var för tufft på jobbet så allt föll på mannen
  • Dyrare mat – ungefär en tusenlapp i månaden kunde vi se att matkontot höjdes med

Jag började bete mig som männen brukade bete sig – och beter sig i vissa förhållanden fortfarande *dinosaurs* – eftersom det var jag som drog in de mesta pengarna och var mest ”upptagen”. Samtidigt hade jag kvar mina gamla könsstereotypa vanor eller önskemål och de gav mig stress och ångest:

  • jag tyckte att det var lite kass att vi inte hade så mycket hembakat bröd, inläggningar och liknande längre
  • jag orkade inte fixa julen, jag orkade inte fixa semestern, jag orkade inte fixa utflykter, jag orkade inte fixa …
  • jag köpte mig fri från barnens önskemål – de fick massor av nya spel men inte så mycket lyssnatid; jag slutade att titta barnen i ögonen när de berättade något och till slut kom inte berättelserna längre
  • jag upplevde inte att jag kunde komma ifrån när barnens skola kallade, t ex för utvecklingssamtal, och fick ännu sämre inblick i barnens vardag
  • jag kunde köpa en massa plantor och grejer till trädgården så att den på ytan såg bra ut, medan jag gick och tänkte inombords: ”Djupgrävning, djupgrävning, ogräsrensning”

När jag började jobba mer hade min minsting precis börjat förskoleklass, och när jag satt där på kontoret hade jag dåligt samvete för att min man fick slita med barn och hund och hushåll. Samtidigt hade jag dåligt samvete för att jag inte pallade med mitt jobb ordentligt. ”Om jag bara sitter kvar en timme så hinner jag med att göra en grej till som gör att alla förstår hur duktig jag är, nej fan jag måste ju hem …” Så snyggt personifierade jag uttrycket: Damn if you do, damn if you don’t, och mycket riktigt bröt jag ihop.

Just nu jobbar mannen mer än jag, men vi jobbar båda hemifrån och kan bestämma över vår tid. Just det senare tror jag är lösningen (och det geniala med ROWE). Vi har infört mat- och tvättveckorna igen och fått ner kostnaderna snabbt. Vi delar rakt av på barn- och hundskötsel, och eftersom både barn och hund blivit äldre är det a piece of cake på ett sätt som jag inte kunde drömma om för bara två år sedan. Att ett av barnen tar sig hem från skolan själv, bara det!

Naturligtvis brottas vi med ojämställdhet på andra plan – exempelvis klarar min man av att ”stänga av” och ägna sig åt sina hobbies på ett sätt som jag inte kan, än. Medan mannen har tvingat sig att lära sig våra datorer bättre så att jag inte är ensam med datanätverket. Och jag går och oroar mig så jag bakar mer efterrätter och kakor och bröd och så äter jag upp det jag bakat så jag oroar mig över min vikt vilket gör att jag … Medan mannen tycker att det är härligt med hembakt igen.

Nerväxling – en kvinnofälla?

Jag funderade mycket över om nerväxling är en kvinnofälla när jag skrev Växla ner. Men jag tror att jag gjorde ett tankefel där.

Jag har haft åtskilliga samtal med kvinnor som säger sig vara nerväxlade – de själva arbetar deltid, men mannen arbetar heltid. Ja, egentligen jobbar han kanske lite mer än heltid, och egentligen har hon fullt upp med att ta hand om hushållet sin ”lediga tid”. Det är knappast så att hon ägnar sin tid åt frigörande dans eller vad hon nu tycker är kul.

Eftersom jag har haft möjligheten att experimentera i några år att leva i ett tidsojämställt förhållande (även om jag då hade den traditionellt manliga rollen) kan jag rakt av säga att det inte är nerväxling – även om min man var lika mycket eller lite nerväxlad hela tiden – utan enbart ojämställdhet och orättvisa. Det är dyrt, det låser fast, det stressar. Det skapar onödiga kunskapsgap inom paret: jag kunde berätta om vad som hände ”därute” och min man visste allt om våra barns vardag. Nu vet vi lite om båda världarna, och det skapar trygghet i relationen.

Här om dagen lunchade jag med en gammal bekant, och hon berättade att hon och hennes man båda jobbar 90 procent var. De har båda ansvarsfulla jobb, men fyra timmar i veckan kunde deras respektive arbetgivare ge dem nu när barnen var små, vilket gav dem större möjligheter att hämta och lämna på dagis lika mycket. Sedan kanske praktiken blev annorlunda av vana eller annat, men möjligheten fanns där.

Jag tror inte att det handlar om hur mycket tid man avstår från lönearbetet, utan jag tror att det handlar om att fördela tiden lika inom paret (om man nu lever i ett parförhållande).

En målad dörr i väggen

Förutsatt att man delar lika på nerväxlingen  (eller är singel) tror jag nu inte längre att detta är en kvinnofälla, utan tvärtom. Nerväxlingen börjar kanske som en önskan om att ta det lite lugnare, för att ägna sig mer åt en hobby eller barn eller annat som inte är lönearbete, som ett åtagande för att minska klimatpåverkan eller ett sätt att positivt påverka hälsan. Helt oavsett orsak och faktiskt helt oavsett hur mycket tid man växlar över från lönearbete till egenstyrd tid så ruckar man lite på systemet. Man säger inte ”Jepp!” till ekorrhjulet utan att i varje fall tänka efter lite. Att be sin chef om att få fyra timmar i veckan för att slippa hell hour, det kan kräva stort mod. Och har man en gång haft det modet, och det lyckades, så kan man ha det modet igen, för annat.

Eftersom förutsättningarna är att båda i en relation (helt oavsett hur den ser ut könsmässigt) förändrar ungefär lika mycket, så påverkar en nerväxling båda. Båda ruckar systemet lite. Detta kan ge en frihet till mannen också, som inte behöver känna samma press att vara den som familjeekonomin beror på.

Nerväxling kan vara ett sätt att börja prata om vad som just du och jag tycker är viktigt, och hur just du och jag ska ha det. Vi kanske inte tycker samma, men det kan vara ett verktyg för att starta samtalet. Det kan vara ett verktyg som visar på hur fastlåsta vi kan vara i strukturerna och visa oss vägen. För det är på vägen vi ska vandra – inte sitta fast. Dina fötter är gjorda för att gå med och din själ är gjord för att färdas.