De långa, vindlande gångarna

Gångar är något jag och Kristian kan diskutera till dödagar. Hur ska de anläggas på bästa vis? Var ska de dras? Hur undviker man att gräs och annat ogräs växer in? Behöver en gång kantning?

Inte för att vi träter. Det är inte gångarna värda. Snarare är det som ett ältande, ett samtalsämne som inte har en direkt lösning. En gång kan se fantastisk ut ett år, kanske flera. Sedan förfaller den. Gräset växer in från sidorna i gruset. Har man plattor så spricker kanske någon, eller så kommer man på att de ligger fel och borde ligga någon helt annanstans.

Arkeologiska utgrävningar

Jag gjorde en fantastiskt vacker gång i min ”rosa trädgård”. Först trampade jag marken hård. Sedan lade jag ett tjockt lager sättsand och trampade den också. Därefter placerade jag ut vackra stenar i ett mönster, och så mer sand på, och så trampa. Det såg underbart ut i en sommar, kanske två. Sedan kom något ogräs upp som jag inte hann ta bort, och det förmultnade på hösten. Nästa vår växte fler ogräs på samma plats och multnade ner.

A garden is not like a picture hanging on the wall; it is never static and it will constantly evolve and change over time

Beth Chatto

Efter fyra-fem år började jag få förståelse för arkeologiska utgrävningar och varför kulturlager skapas, för gången stod inte att finna. I somras tog jag mig samman och grävde bort en halv decimeter jord, och där låg ju gången, vacker som en dag.

Den perfekta gången, en gång

Jag tror att anledningen till att Kristian och jag fastnar i gångpratet är att vi båda har inre bilder av Den perfekta gången. Det vi kanske inte tänker på är att det i den välkrattade kyrkogårdsgången eller den släta engelska trädgårdsgången ofta finns heltidsarbetande personal som har till uppgift att hålla gången i schack. Alternativt är trädgårdsinnehavaren förtjust i Roundup.

Så när jag nästa gång förtretas över en inte fullt perfekt trädgårdsgång, får jag nöja mig med att den en gång var fulländad och därför kan bli det igen, och att luggslitna gångar är en del av min trädgårds charm. Inget är konstant i en trädgård, inte ens en grusgång.

Murgrönan hänger med

När jag pluggade biologi fick jag lära mig att murgröna är en av Sveriges tre vildväxande lianer. Kaprifol är den andra och vilken den tredje är minns jag inte längre.

Därför är det inte så konstigt om man hittar murgröna vild i naturen, även om det ofta handlar om förvildade exemplar.

Täcker träd

Det är ståtligt med murgröna som klättrar upp för ett maffigt träd. Vi har några sådana murgrönebeklädda ekar i parken nära oss i Höör, och det ger en uråldrig känsla även om jag inte tror att parken är mer än sjuttio-åttio år. 

I min trädgård här i Höör har jag planterat ut några exemplar som jag fått via juluppsättningar. När julen lider mot sitt slut fortsätter jag att vattna murgröna  och så sätter jag ut den i mars. Det brukar ta sig bra.

Min svärfar hade murgröna som täckte en garagevägg ända tills en dag då han tröttnade och rev ner allt. Då blev det märken av sugrötterna. Så man får klura lite över var den ska klättra.

I en del trädgårdar används murgröna som täckande växt under stora träd, utan att de får klättra upp, eller som marktäckare på skuggiga platser. Snyggt,  tycker jag.

Spår i marken

En sak som varit praktisk med villaträdgården i Höör är att de största skadegörarna som härjat är harar och spanska skogssniglar – om man inte räknat vinterstormen när grannens studsmatta flög in och kraschade i en häck. Harar och sniglar kan orsaka stora problem, men de är djur med relativt små hjärnor. Jag har inga större problem att klippa en snigel mitt itu, och säger jag BU sticker haren.

Men på Kyllingaröd är ju djurlivet en stor del av charmen. Förutom harar och sniglar så har jag hittills sett dovhjort, rådjur, vildkatt, fasan och ett halvdussin andra fåglar som jag inte vet namnet på, glada, tonfall, brun kärrhök och sork. Spåren på bilden är från mitt framtida grönsaksland. Dessutom hyser vi rymningsbenägna får.

Så hur förhåller man sig till djurlivet? Stek eller stängsel? Det senare, tror jag, även om jag är glad över grannens jakttorn. Samtidigt vill jag ju inte att hela fastigheten ska bli ett Fort Knox.

Vi kommer igång med odlingarna tidigare än jag tänkt mig, så vi får sätta upp något tillfälligt först. Det blir väl till att utvärdera och se.

Den allerstädes närvarande jordrevan

Vad är det för en växt som påtar på med sitt i det tysta men som liksom tar över under vintern? I varje fall under de varma vintrar vi haft de senare åren. På sommaren blommar den med blå blommor, men på vintern är den väl så snygg med sina antocyaninröda blad. Jag tar fram bestämningsnyckeln och kommer fram till: jordreva. Glechoma hederacea.

Säljs i butik men ses som ogräs

Egentligen är den inte så ful, tvärtom – det är en behaglig planta med fina blommor, älskad av humlorna och mycket lättskött. Det verkar mest vara gräsmatteodlarna som surar över jordrevans framfart, för det där med en perfekt green kan man glömma när man fått jordrevebesök.

Jag har några perennrabatter runt min gräsmatta, och dit kryper den in och lägger sig som ett täckande skikt under bolltistlar och nävor. Men snälla lilla, kan du inte krypa någon annanstans? Det är lätt att ta bort den eftersom den växer i långa rankor. Drar man i en tåt så ritsch-ratsch är snart det mesta borta. Men den kommer igen. Snabbt.

Konstigt nog säljs en variegerad variant i plantshopparna. Undrar om den är lika växtvillig?

Följer européerna i spåren

Det är inte bara jag som är hemsökt av jordrevan. På Wikipedia ser jag att ”creeping charlie”, som är ett av många engelska namn på denna växt, har följt med överallt i kolonaliseringens spår. Man fick väl ett frö på stöveln, och så bar det i väg. I exempelvis USA är jordrevan en invasiv art som är svårbekämpad.

För mig är den inte ett jätteproblem. Jag river upp, och den kommer igen, och så håller vi på så där.

När jag ändå är inne och kollar på Wikipedia ser jag att även denna växt är ätlig och använd som läkeört. Får nog snart börja gräva i det där: medicinalväxterna. Jag kan så lite om dem.

Helande kryddsalvia

Kryddsalvia – en sådan allroundväxt! Det vetenskapliga namnet Salvia officinalis L säger ju allt. Salvia: salvus betyder säker, sund, helande. Officinalis: i apoteksrummet, läkeväxt. L är auktorsbenämning för Linné, så det är Linné som bestämt det vetenskapliga namnet. Men salvia har varit med i leken längre än så.

Det är en universalväxt.

God i maten – med måtta

Jag har ofta salvia i maten: allt med gris funkar med salvia, men även grytor och grillat blir fint med salvia. Den har en sträv smak så man får prova sig fram.

Sedan är den så snygg i trädgården också. I min trädgård i Höör självsår den sig, så man får hålla efter den och skära ner kraftigt. Men när den blommar är den snygg – mer kraftfull än prydnadssalvior, och bina blir som tokiga.

Även här var romarna först

Kryddsalvia kommer från medelhavsområdet, och naturligtvis förstod romarna sig på denna fenomenala växt. Den spred sig sedan upp i Europa med klostren, och här i Skåne är den perenn och väldigt tuff. Den har blad på vintern så det brukar räcka alldeles lagom att plocka åt sig de få blad som finns kvar till vinterns grytor. Lagom tills de tar slut kommer våren med nya skott.

Salvia är en läkeväxt, och mina källor säger att den funkar mot det mesta: mot alzheimer och dåligt minne, mot svett och mot klimakterievallningar.

Inte minst luktar kryddsalvia gott. Bryt av en kvist och ta in, så luktar det bättre inomhus.

Villaförortens liguster

Jag tror inte att det är en slump att den gräsliga Dursleyfamiljen i Harry Potter-böckerna bor på 4 Privet Drive (Ligustervägen 4), för ligustern är villaförorterns paradväxt nummer 1. Det är en lättskött växt som kan klippas ner hårt och är enkel att föröka.

Jag har själv massor av liguster i min trädgård i Höör. Det är som om det gått överstyr. Först satte jag en lite ligusterhäck mot en granne, där det tidigare varit ett ostyrigt kaprifolsnår. Sedan hjälpte svärfar mig att sätta ytterigare en ligusterhäck för att dela av den avlånga trädgården. Därefter blev det liguster runt om den bakre delen av trädgården, så att hunden inte skulle smita och som ett skydd mot vägen.

Jaha, någonstans där upptäckte jag hur lätt det var att föröka liguster – man tar klippet och sätter ner i marken; det rotar sig nästan direkt – så då blev det ytterligare en häck mot grannen, och så en cirkelformig berså och så två kortare, avgränsande häckar på framsidan.

Sedan fick det räcka.

Men sedan fick vår granne ett femtiotal ligusterplantor som blev över på ett bygge, så då planterade han dem i en låg häck mot oss. Så nu är det liguster längs uppfarten också.

Just ligustern tänker jag kan få stanna i Höör. Den tar jag inte med mig till den lantliga trädgården i Kyllingaröd. Liguster passar bäst i stan.

Druidernas järnek

I parken invid där vi bor i Höör, Enebacken, växer järnek. Det är en växt som förknippas med jul, så när jag och Kristian tog vår efter-jullunchen-promenad, såg jag till att ta en tur runt parken för att kunna plåta några järneksblad.

Det växte en järnek när vi flyttade in i Höörsvillan, men den stod dumt till och försvann vid någon av mina omstruktureringar av tomten. Min trädgård i Höör är inte en järnekstomt, men kanske nästa? För det är en växt med urgamla anor, och sånt är kul, tycker jag. I Sverige blir den sällan mer än en buske, men en havsnära tomt och en mer fuktigt och jämnt klimat kan kanske göra skillnad. Plantorna i parken i Höör ser ärligt talat rätt ledsna ut.

Romare och druider

Det var romarna som tog järneken till de brittiska öarna. Växten var en växt som användes vid det romerska saturnaliafirandet – en högtid som hölls under större delen av december med anledning av naturens återuppvaknande.

De keltiska druiderina höll järnek för en helig växt. Om boskap fick syn på järnek under juldagen skulle de frodas väl. I områden där järnek växer naturligt finns det en hel del skrock kopplat till järnek, holly, exempelvis att växten skyddar mot häxor.

Så marken var väl förberedd när julen blev en kristen högtid, med tunga järnekstraditioner i stora delar av Europa.

Vassa blad

Ilex aquifolium är det vetenskapliga namnet. Aqui för nål och folium för blad – det är verkligen en växt som har blad med vassa nålliknande kanter, så det stämmer bra.

Bären lär vara giftiga, men fåglar äter dem efter frost, så de kan ju knappast vara genomgiftiga. Järnek har en laxerande effekt, men jag har inte lyckats räkna ut om det är blad eller bär som används då. Det finns ju annat man kan ta om man har hård mage, så jag låter nog järneken vara. Trevlig som juldekoration är den i vilket fall som helst. God jul!

Den uråldriga isopen

Isop! ὕσσωπος! Esov!

Jag odlar isop i min varmaste och lugnaste del av trädgården för att den är vacker och för att den lockar till sig humlor. Vad gör man inte för att fjäska för humlor, eller hur? Jag har sått isopen själv och jag skötte väl inte det så noga, så jag har bara några plantor. Men de plantorna blir större och finare för varje år, och snart kan jag nog också säga, som det står i blomsterkatalogerna, att den går att ersätta lavendel. Den fyller samma funktion i trädgården som lavendel men är mer robust.

Jag vet att man kan använda isop i köket, och dess vetenskapliga namn, Hyssopus officinalis, avslöjar att det är en läkeväxt.

En växt som varit med förr

Men sällan har det varit så korrekt att säga ”redan de gamla grekerna” om en växt. Den nämns rent utav flera gånger i bibeln.

Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö.

Psaltaren 51
Porträtt av Christoph von Suchten som håller en isopkvist i handen som en symbol för tro och fysisk renhet. Målning från 1507 av okänd konstnär, Nationalmuseet i Gdansk (Wikimedia, CCBY).

Som vanligt tvistar de lärde om det verkligen var en isop som nämns i bibeln, eller om det var en annan typ av växt. Jag har en bok, Plantera din trädgård med inspiration från bibeln, och då nämns isop i samband med sorghum, oregano och kapris, men man tar inte upp Hyssopus officinalis. Men oavsett om det var oregano man egentligen menar i bibeln, så benämns den flera gånger där, och den användes både i Grekland och Egypten med liknande symbolik: renhet, utrensning, ödmjukhet.

Isopens betydelse som symbol för tro, renhet och moral bestod genom tiderna. Fram till i dag, vill säga. Nu kan det stå så här i en beskrivning: ”Dekorativ perenn med kompakt buskliknande växtsätt och blå blommor”. Det är ju också sant.

Sen kan man göra vin på den. Absinth, chartreuse och vermouth innehåller alla lite isop. En smula magisk renhet i dryckenskapen.

Silverarv, en växt att ärva

Jag kan inte påminna mig att jag läst en hyllningsartikel till silverarv. Den är så vanlig så att den blivit tråkig. I min trädgård är det en av de växter som fanns här när vi köpte huset. När Kristian byggde terrassen i ölandssten gjorde jag ett klassiskt stenparti runt om, och vad passar inte bättre än silverarv i ett sådant?

Silverarv är släkt med vårarv och hönsarv, och även – fast på lite längre håll – med våtarv som nog många skulle kunna klassa som ogräs (”en av människans trognaste följeslagare,” skriver Virtuella floran). Inte så konstigt att den är så tålig och sprider sig så lätt. Ja, hos mig har den mer eller mindre tagit över hela stenpartiet. På sommaren när den blommar flyter terrassen som på ett vitt hav av silverarv. Vackert, särskilt i solnedgången.

En nejlika

På vintern blir den lite soppig och blöt. Jag klipper ner den hårt både på sommaren och vintern, för den är de spanska skogssniglarnas och trädgårdssnäckornas bästa gömställe. Klipp, klipp, och så uppdagas sniglar och ägg. Klipp och kläm!

Titta en gång till nästa gång du ser en silverarv i blom (kanske hos mig en varm sommardag). Silverarven är en nejlikväxt, och blommorna liknar på sitt sätt både borstnejlika och sådana där praktnejlikor du köper i blomsteraffären. Så nästa gång du ska ha en nejlika i knapphålet, kan du rent botaniskt välja en silverarvsblomma. Då kan du briljera med dina botaniska kunskaper!

Citrontimjan – en diskret favorit

Om somrarna, när min citrontimjan blommar, kan den bli täckt av fjärilar och humlor som suger i sig den söta nektarn. I trädgårdsböcker står det att man ska beskära citrontimjan efter blomningen, men det är så mycket att göra i trädgården just då där mitt i sommaren, så jag brukar glömma det. Därför kryper den längre och längre ut över ölandsstenen på vår altan – till fjärilarnas lycka.

Jag tar ibland en kvist och lägger i en fiskgryta eller annat som kan vara mustigt men ändå friskt citrusaktigt. Från början hade jag tänkt att den gick att använda lite mer, och jag hade planterat den i det som jag hade tänkt skulle vara vår kryddträdgård, precis utanför köket som man ska. Men ganska snabbt tog oreganon (kungsmyntan) och gräs över, gräslöken och mejramen kvävdes, och salvian rymde ut i gången. Timjan och rosmarin dog en kall vinternatt. Citrontimjanen kröp lugnt och försiktigt ut åt altanhållet och överlevde dem alla.

Så nu har jag flyttat kryddorna till ett mycket bättre ställe – långt från köket men mer lättskött – och citrontimjanen får stå kvar. En lättskött, väldoftande trädgårdskompis, älskad av insekterna – sån är min citrontimjan.