Rosmarin – havets dagg

När jag bodde i Malmö växte det en rosmarin som räckte mig till midjan. Jag hade aldrig sett en så stor rosmarin i Sverige så det tog mig ett bra tag att förstå vad det var jag såg. Ibland smög jag mig ner alla de fyra trapporna och bröt av en liten bit för att krydda kvällsmaten.

I dag har jag rosmarin i min trädgård, men oftast brukar den dö under den kalla vinter som vi brukar ha här på det skånska höglandet i Höör. Den växer till under sommaren och så blir den ett stelt skelett när snön kommer, inte alls som exempelvis timjan eller salvia där det ändå går att ta blad och kvistar med njutbar smak och doft mitt i vintern.

Förra vintern var en varm vinter, och rosmarinen överlevde. Med ytterligare en sommar under västen så har plantan blivit mer robust. Inte lika stor som den där i Malmö, men bredare. Den ser frisk ut. Hoppas att det gör att den överlever denna vinter, även om den blir hård framåt januari.

Rosmarin – krydda och medicin i ett

Rosmarinus officinalis är rosmarins vetenskapliga namn, och som så ofta lär vi oss en del av det. Rosmarinus betyder havet dagg, och officinalis indikerar att det är en medicinalväxt.

Själv tycker jag att rosmarin lätt tar över som krydda i köket, särskilt om den är torkad. Men någon kvist färsk rosmarin till den ugnsbakade färskpotatisen, olivolja och flingsalt – det är mat för gudar. Rosmarin till lamm, naturligtvis. Eller bara en kvist i grillen för att sprida väldoft sommarkvällar (som om det hade behövts).

För minnet

There’s rosemary, that’s for remembrance. Pray you, love, remember. And there is pansies, that’s for thoughts.

Ofelia i Shakespeares Hamlet.

Rosmarin sätter fart. Fart på matsmältningen, fart på dina stela muskler, fart på blodkärlen. Rosmarin är bra för minnet – det är sedan länge. Kanske skulle man servera rosmarin-te i universitetskafeterior, så att studenterna mindes sina föreläsningar bättre?

Den bekymmerslösa ringblomman

Ringblomma växer nästan som flerårig hos mig. Den fröar av sig, och så kommer den igen på samma ställe, år efter år. Från början hade jag en fröblandning med blommor i en mängd olika färgnyanser, men nu är det den klargula färgen som ni ser på bilden som ges.

Det är alltså en bekymmerslös blomma hos mig. Skulle jag inte trivas med den längre, hade jag lätt kunnat dra upp alla groddar på våren, och så hade den inte funnits mer. Den är inte efterhängsen alls.

På sommaren och hösten blommar den med ständigt nya blommor. Den står länge. Även om vi haft frost flera gånger, hagel en gång och ett lätt snötäcke en dag, så blommar några ringblommor hos mig här i Höör. Kan man ha en snällare blomma? Så glad jag blir av den gyllengula skivan med alla strålblommor som hälsar mig när jag går ut i trädgården under regntunga skyar.

En blomma i vår tjänst

Det är en högst tjänstvillig blomma. Den är god att äta. Jag brukar plocka några blommor om sommaren, dra av strålblommorna och strö dem över salladen. Blombladen smakar ingenting men det är vackert mot gröna salladsblad och kanske några blå gurkörtsblommor.

Det vetenskapliga namnet är Calendula officinalis. Calendula betyder liten kalender, liten tidvisare. Officinalis betyder att den tillhör ett klosters officina, rummet där medikamenter förvarades – alltså indikerar den att man kan använda växten för läkande syften.

Jag är inte särskilt kunnig i läkeväxter – det är något jag gärna hade velat. Men någon som vet mycket om det är min tidigare arbetskamrat Åsa Nord. Hon berättar om ringblommors läkande förmåga här.

En bekymmersfri växt som gör oss krämpfria – ganska bra, eller hur?

Grisskrikaren bergenia

Jag har en handfull växter i min trädgård som fanns här redan när vi köpte huset. Ägaren precis före oss hade gräsmatta över hela tomten, och så stod det några förskrämda växter upptryckta i hörnen. Bergenia, till exempel.

För mig är bergenia en klassisk växt för den svenska paradrabatten, men den har funnits i odling i europeiska trädgårdar åtminstone sedan sjuttonhundratalet. Det finns många olika bergeniaarter i Asien, men den jag har i trädgården är den vanliga Bergenia crassifolia. Bergenia efter botanisten Karl August von Bergen, och crassifolia efter tjockbladig.

I trogen tjänst

Jag tror att bergenia är lite ute, för jag tycker inte att man ser den så ofta. Den kan lätt se lite risig ut, om man glömmer att ta bort vissna blad och att ge den en gödselgiva då och då. Annars är den en väldigt snäll och glad liten typ. Den växer lagom långsamt, och den är lätt att föröka för man delar den bara på hösten. På vintern är den grön, och på våren blommar den med knallrosa blommor. Har man tur blommar den samtidigt som gullvivan – det blir ursnygga buketter.

Jag läser mig till att den används som medicinalväxt tvärsöver Asien, från Ryssland till Indien där den är en ayurvedisk växt. Det var nytt för mig och något att utforska vidare.

På engelska kallas den ibland pigsqueak, grisskrik. Gnid två bergeniablad så förstår du! Squeeeak, squeeak!

Kärleksört – en växt värd att notera

När vi flyttade till Höör delade min svärmor Kerstin några perennplantor, däribland en kinesisk kärleksört. Hela tomten bestod av en gräsmatta, åtta björkar, ett brutet plommonträd och två äppelträd då, så det fanns inga rabatter att sätta plantan i. Jag grävde upp några grästuvor och grävde ner den. Inga problem – växten trivdes och blev stor.

Något år senare gav min mamma mig en present, en kinesisk kärleksört av en annan variant. Nu hade jag några rabatter, så jag planterade plantan och den trivdes även den.

En rabatt i rosa

När vi bott i huset i kanske nio-tio år anlade jag det som jag kallar ”rosa rabatten”. Första året var det bara rosa växter där – pioner, rosa tulpaner, astilbe och malva. Jag planterade de båda sorternas kärleksört, både Kerstins och mammas. Nu var de så frodiga att jag kunde dela dem i många småplantor. Det tog sig också, och i dag, när jag delat dem någon gång till, har jag ett hav av kärleksört. Det är en mycket tålig växt.

Som en enstaka växt är den inte så rolig, men så här i en drös så blir den attraktiv. Den är en av få fjärils- och bi-dragande växter som blommar på hösten, så den är bra i naturträdgården. Vintertid står den pall och trots att den blommat över så behåller den sin blomform. Så det är en växt jag kommer att ta med mig Kyllingaröd.

Sedum spectabilis – en fetbladsväxt värd att beskåda

Det vetenskapliga namnet för kärleksört var tidigare Sedum spectabile. Sedum för fetblad, och Spectabilis för synlig, men också värd att beskåda.

Min farfar, som hade en praktfull trädgård högst uppe på ett halländskt berg, brukade tala om sin Sedum spectabile och sina sedumväxter. Men det inte de praktfulla, halvmeterhöga och rosa fetbladsväxterna som jag har i min trädgård, utan kortväxta knubbiga växter med gula blommor. Det är den inhemska kärleksörten och den hette mycket riktigt Sedum specatibile förr. Nu heter den Hylotelephium telephium, efter kung Telephos i den grekiska mytologin. Prefixeet hylo betyder skog, skogslevande.

Den kinesiska kärleksörten, alltså den jag har i trädgården, heter Hylotelephium spectabile. Men jag ser att BBC Plant finder fortfarande kallar den Sedum spectabile, så jag kan nog kalla den det ett tag till. Det är ju så besvärligt när vänner byter namn huxflux.

Går att äta

Nå, vad mer om den kinesiska kärleksörten? Den kommer från Manchuriet och Korea, snarare än Kina, men det kanske inte var så noga för växtjägarna. Jag inbillar mig att det var ett kargt och stundtals hett klimat, för det här är en växt som kan stå lite var som helst, men inte för mörkt och sankt.

Och så ska man komma ihåg att klippa ner den först framåt vårkanten. Jag upplever att den annars har lätt att ruttna. Så låt den stå som en utomhuseternell i rabatten under vintern – den är jättesnygg i frost eller när det snöar på den – och klipp ner den när du snyggar upp vårrabatten framåt mars. Så har du en pålitlig arbetare i rabatten år efter år.

Svarta vinbär och grå dagrar

Några enstaka, vinröda blad klamrar sig kvar på svartvinbärsbusken. Det är vinter och mörkt när arbetsdagen börjar och mörkt när den slutar och där mittemellan är det grått och fyra plusgrader. Snart är det jul, snart vänder det. I frysboxen i källaren har jag flera kartonger med djupfrysta svarta vinbär. De ska bli marmelad och gelé.

För mig är svarta vinbär min farfar. Han odlade bären i den karga hallandsjorden och kokte saft. Det var först när han blev änkeman i sjuttioårsåldern som han lärde sig att laga mat – så har jag i varje fall fått det förklarat för mig. Han måste ha varit en naturbegåvning, för jag minns goda grönsakssoppor och pannbiff och svartvinbärssaft.

Framför allt var farfar en odlare. Han hade lärt sig av sin mamma, på Godegården i Barne-Åsaka i Västergötland. Och jag har lärt mig av pappa som lärt sig av honom.

Nu odlar jag svarta vinbär och tänker på farfar.

Svarta vinbär räddar köket

Svarta vinbär är inget snaskigt litet bär att stoppa i munnen, utan det är en smak med många bottnar. Det sträva lånar sig väl till det icke-söta köket, samtidigt som det går väldigt bra ihop med sött och vanilj.

Det är gott med svartvinbärssylt på rostat bröd och på scones. Man kan slänga i en handfull svarta vinbär när man kokar rödkålen till jul. Svarta vinbär är fenomenalt bra att göra gelé av – det går nästan inte att misslyckas. Någon gång har jag gjort paj av svarta vinbär, och det är lite strävt, men jag kan tänka mig att det går att göra en god cheesepie med svarta vinbär, eller en tårta med vaniljkräm och svartvinbär, då med bär och socker mixade.

Precis som farfar gillar jag svartvinbärssaft. När jag var liten och hade ont i halsen brukade jag få svartvinbärssaft med varmt vatten. Mycket gott!

Fransmännen är duktiga på att använda sig av svarta vinbär. De gör likör, crème de cassis, och de gör sorbet, sorbet aux cassis.

Och så nyttigt sen!

Det finns mycket c-vitamin och fiber i svarta vinbär, så bara av den anledningen är det en bra bärkompis. E-vitamin, folat, kalium och järn lär det också finnas gott om, och en del antioxidanter.

Det är en lättodlad buske. Här i Höör ställde jag de buskar jag hade lite för nära en stor björk först, och då gav de mycket liten skörd. Men sedan några år har de fått komma ut i ljuset och då blir det många bär.

En annan bra sak är att de är lätta att föröka. Enklast är väl att böja ner en gren och täcka en del med jord, och sedan förtöja grenen ordentligt. Då sätter grenen rötter. Sedan är det bara ett knipsa bort mammagrenen och flytta den lilla plantan till en egen växtplats.

Något jag gör nu – eftersom jag försöker få med mig så många buskar som möjligt till Kyllingaröd – är att jag klipper skott av de gamla svartvinbärsbuskarna, duttar dem lite i groningspulver, och så ner i jorden. Får se i vår hur många som tagit sig. Men det funkar med krusbär så det är väl inte helt omöjligt med vinbär.

Man kan nog aldrig har för många svartvinbärsbuskar.

Mullvadsjord

Mullvadsjord, vad är det? Jo, det är ju den där högen jord som mullvaden sparkar upp när han gräver sina gångar.

Är det inte sork, säger du. Är det inte det?

Mullvaden gräver hålet i mitten, vattensorken vid sidan om, säger jag snusförnuftigt, men är innerst inne lite tveksam. För även om jag bara hittat mitti-hål i de högar jag undersökt på Kyllingaröd, så har jag aldrig sett en mullvad där. Å andra sidan är mullvadar skygga typer som håller daggmaskar i fångenskap under jord, så det kan vara så att de inte vill skylta allt för mycket. Fast högarna avslöjar dem.

Mullvadar, kändis under mark

Mr Mole

Beatrix Potter skrev om en mullvad, Old Mr Mole. Det finns en Mullvaden i Det susar i säven. H C Andersens Tummelisa tvingas gifta sig med en otäck mullvad. Mullvadsfärgad är ibland en modefärg, och en hemlig agent kan kallas en mullvad.

Kanske är det för att den så sällan syns som det finns så mycket historier kring mullvadar, och de flesta (utom Tummelisa) verkar positivt inställda till mullvaden. Jag med, för den äter som sagt de där förslavade daggmaskarna och andra smådjur, till skillnad från sin jordhögskompis vattensorken.

Men är det inte vattensork?

Vattensorkar är växtätare, och det är de som ställer till det på allvar för odlaren. En mullvad kan förstöra en odling med mycket daggmask i eftersom allt blir huller om buller, men de ger sig inte på växterna. Sorken däremot gnager gärna på nyplanterade äppelträdsrötter och mycket annat bland odlingarna.

Är det mullvad, är det okej för mig, men sork – nej.

Det som gör mig lite tveksam till om det verkligen inte är vattensork som gör alla jordhögarna är att vi sett sorkbebisar som fötts inne i en glasflaska och – när de vuxit och inte kunnat ta sig utdött där inne – dött en troligen kvalfull död. Sedan lyfte jag på en planka i garaget och det spratt ut ett sorkliknande brunt djur och kvar låg det ett gäng småungar.

Om det inte är sork, vad är det då? Det var större än mus och inte särskilt likt en råtta. Alla varianterna – sork, mus, råtta – är mindre roliga än mullvad, och varken mus eller råtta gräver högar.

Man kan alltid göra mullvadsjord

Jag hörde på ett radioprogram att jorden i mullvads- och sorkhögarna är bra att odla tomater i. Det har jag inte hunnit testa, men jag samlar numera noga upp några hinkar mullvadsjord – låt oss nu säga att det är mullvadar som bor i fårhagen för enkelhetens skull – varje gång vi varit på Kyllingaröd. Hittills har jag provat att plantera om några benjaminfikusar i jorden, och så gjorde jag en bokashiblandning i går.

Mullvadsjorden är stenfri, ogräsfri och fint sållad. Det är en blandning av grus och matjord, men ändå ganska kompakt. Jag tror att den mår bra av att bli uppblandad med lite kompost.

Persiljan blommar och jag gör jord

Jag gör jord i dag. Sedan i somras har jag återtagit mitt bokashi-projekt och har nu ett system med fyra hinkar.

De första sex-åtta omgångarna grävde jag ner i Kyllingaröd i den delen av gården vi kallar Kaffegrottan, efter att ha provodlat potatis där under sommaren. Nu förmultnar bokashin fint där. Jorden är lätt, men inte lika lätt som i Höör. Silt, säger grannen Jöns. Den går nästan att rulla som lera, men faller sedan ihop. Humuslagret är tunt i Kyllingaröd. Men det gick alldeles utmärkt att odla potatis där, och klimatet är lite bättre än i Höör.

I Höör odlar jag på en gammal rullstensås, och från början var jorden mer eller mindre död med ett väldigt tunt humuslager. Efter att ha odlat jorden här i femton år är nu mullen tjock och full med maskar, i varje fall på de flesta ställen. Men näring och vatten far ändå rakt ner i de steniga underlaget. Inga större dräneringsproblem här inte.

Jag gör jord

Oftast gräver jag ner min bokashihink en bit ner i mullen och täcker för med en halv decimeter jord. Lägger för säkerhets skull ett kompostgaller och en sten över, och hittills har jag inte varit med om att något nyfiket djur grävt runt.

I Höör är det lite knepigare. Inte för att jag är rädd för att locka fram råttor och möss, utan för att jag är mer självmedveten i Höör. Även om jag vet att djuren inte gillar det fermenterade hushållsavfallet – råttor vill ha fräsch mat – så vet ju inte mina grannar eller de som går förbi på gatan det. Så här på vintern är det full insyn i min trädgård.

En jordig lasagne

Men så läste jag att det går att göra jord direkt i en hink också, så det gjorde jag i dag. Jag tog fram en stor hink, eller snarare plasttunna, och grundade med mullvadsjord från Kyllingaröd. Sedan varvade jag mullvadsjord, bokashikompost och jord från grönsakslandet – som en bättre lasagne – tills tunnan var full. Toppade med ett tjockt lager jord. Kompostgaller och tung sten.

Nu får det stå och må i någon månad. Sedan tänker jag stjälpa upp underverket i skottkärran och vända runt jorden. Beroende på hur jorden ser ut då så får den antingen gå tillbaka i tunnan igen, eller så förvarar jag den i påsar i väntan på odlingssäsongen. Vi får se.