Sådd

Sådd är origo. Nollpunkten. Från fröet och vidare mot osäkra vidder.

Det går att förundras över att ett frö litet som ett skräp blir en stor tomat, en solros, rosenskära. Att något litet kan bli något så stort. Att något så känsligt, något som dör om man råkar klämma åt längs stammen och inte tar försiktigt i ena groddbladet, kan bli kraftfullt som en pumpa eller sprudlande som en haricot verts. Det är som att hålla ett nyfött barn i famnen och undra vart det ska ta vägen nu.

Fast med tanke på hur ännu mycket lite mindre en dna-sträng är, så är det inte så konstigt att fröet är så litet. Fröet är dna-paketets vrålåk, perfekt anpassat för att sprida sig i växtens naturliga miljö. Så kommer jag med mina kladdiga fingrar och klämmer, och det blir helt fel. Glömmer att vattna eller vattnar för våldsamt. Solen står på en dag och jag missar att passa.

Ja, det kan gå fel på så många sätt.

Sådd.

Sådd. Nollpunkten, origo, starten för hela livet. Det är ett under.

Och så har det vänt

Och så har det vänt och det är vår igen. Har på mig ylletröjan hela förmiddagen av gammal vana, och tjocka strumpor, men får ta av mig framåt lunch och sitta i kortärmat. Krokusarna fläker ut sig och bjuder in. I går såg jag ett honungsbi sörpla i sig nektar i en krokus, och i dag en mörk jordhumla i en annan.

Mörk jordhumla och blå krokus.

Jag har många olika krokussorter. Någon helvit. Några helblå, några gula. Rätt många lila-vit-randiga. Det måste var en livskraftig sort. En del är nog nära en ursprunglig vild, krokus, och de är små och syns inte riktigt om jag inte rensat ordentligt. I år har jag hunnit med tack vare allt hemmaarbetande, och nu ser man även de riktigt små blommorna. Fint.

Det bästa av allt? Att allt är kvar, och allt är möjligt. Så vacker som min trädgård kommer att bli i år har den aldrig varit. Det kommer att bli så fint. Ja, nu vänder det.

krokus mörk jordhumla

Vårvinter

Det var en kall vinter i år. Det började med att jag blev sjuk och kräktes i fyra dygn. Inte ens en sked vatten fick jag i mig. Men vad gjorde det. Vintern kom ju. Snön. Kylan.

Temperaturen sjönk

Temperaturen sjönk nedåt. Jag försökte glädja mig åt alla mördarsniglar och sorkar som skulle frysa ihjäl, men det var en futtig glädje. Om sniglar dör så dör ju fjärilarna och rosmarinen och rödhaken också. Hur kan man glädjas åt någons död. Nej.

Dagarnas videosamtal gick in i varandra och de talades om hur roligt det var att få åka skidor och långfärdsskridskor. Jag längtade bara efter att få gräva. Rensa ogräs. Gå ut i regnkläder och klippa ner en ligusterhäck.

Det blev i och för sig långsamt ljusare på morgnarna, och en eftermiddag var det ljust när jag slutade jobba och en hel timme efteråt, så att jag hann gå min kvällspromenad i ljus. Tack käre någon för att du ger tillbaka ljuset, bad jag. Tack käre.

Vårvinter

Så en dag såg jag på långtidsprognosen i SMHI-appen att det om tio dagar skulle bli plusgrader. Och sedan blev det en dag till som förutspåddes gå över nollan. Och en till.

Plötsligt var vi där, i vårvintern. Snön sackade ihop som ett fyllo vid stängningsdags. På klarblå himmel sken en sol. I dag såg Kristian en fluga.

Tack käre. Tack käre.

Den praktiska trädgården

Så här i pandemitider har det inte undgått mig hur praktiskt det är att ha en trädgård. Exempelvis blir det ett extra rum att ta till när det känns för trångt att ha tre vuxna och en tonåring i samma hus. Då kan man gå ut i trädgården utan att ha en särskild anledning. ”Jag går ut i trädgården”, säger jag. Jaha.

Trädgården blir också en vaddering mot omvärlden. Lite luft. Garanterat två meters lucka till medmänniskorna, hur de än loskar på trottoaren.

Tidsfördrivet

Den blir en sysselsättning, ett tidsfördriv. Många har börjat odla i år. För en hel del har det varit för första gången som de fått nöjet i att se hur en planterad pluggplanta växer och blir stor – eller bitterheten i att ha glömt att vattna den och se den vissna.

För mig som odlat sedan jag var liten har just det inte varit en ny sensation, men jag har kunnat ge den lite mer tid än vanligt. För en gångs skull känner jag mig lite framför min egen trädgård, och jag har kunnat arbeta mig igenom den mer eller mindre metodiskt, istället för att rusa efter den hack i häl med sekatör och spade.

Den lilla gården

Även utan pandemi finns det en praktisk aspekt med trädgård, och då menar jag inte att det går att odla mat eller att det är ett handfast göra. Nej, jag tänker just att det är praktiskt att ha en trädgård. Tvätten kan hänga sig torr på strecket och den luktar så fräsch.

Det går att förvara saker i trädgården som man inte får plats i huset. Veden till braskaminen. Gamla presenningar. Utemöbler, hinkar.

Det är som att ha en liten lantgård men ändå vara mitt i en tätort. Inte så dumt.

Snö

Snö. Med snön som huva kapslas trädgården in. Jag går runt i den vita trädgården – inte alls blommande vit som hos Vita Sackville-West – och ser allt jag glömt och som nu är försent.

Trädgårdsmöblerna står fortfarande ute, och jag och Kristian kasar in dem i garaget. Vattenslangen får hänga kvar. Hoppas den är någorlunda tom. Men jag tar in vattenkannan och den korta slangen och nyckeln till vattenkranen. Varför vet jag inte, men det känns bra.

Drar in grillen som fått en luva av snö. Sneglar på de snöiga krukorna med lejongap och passionsblomma. Det är nog försent med dem med. Krukorna sprängs och plantorna kommer att dö för det ska vara tio minus i helgen.

Tio minus. Tänk att jag bor i ett land där det kan bli tio minus.

Knoppar på körsbäret

Så här dags på året går jag och tittar på knoppar. På en del växter, som svarta vinbär, är knopparna svällande även om de inte kommer att grönska på flera månader. Andra håller inne sin hand och kniper ihop.

I dag lyste solen vackert på ett av mina körsbärsträd och då fick jag upp ögonen för dess knoppar. Det brukar vara blommorna och frukten som gör körsbäret populärt, men frågan är om det inte är en minst lika intressant planta på vintern. Stammen blänker i koppar. Knopparna sitter distinkta på släta kvistar. Ja, de ska blomma, men inte än, inte på länge.

Urträdgården

Jag tror att alla trädgårdsmänniskor har en urträdgård, en trädgård som man ständigt förhåller sig till, och för mig är det min farfars trädgård i halländska Kärradal. Alls inte den trädgård som finns där nu, utan den som fanns när jag var liten, och innan dess.

Jag är uppväxt med historier om hur Kärraborna tog sig högst upp på berget – förbi bageriet men inte ända till militärtornet – för att beundra min farfars trädgård. Mitt i den karga ljungheden prunkade den. Min farfar var i sjuttioårsåldern när jag föddes, och den trädgård jag minns var den han hade när han var runt åttio, så den var ett intet jämfört med vad den varit. Men ändå, min urträdgård.

I denna urträdgård stod det några högresta körsbärsträd. Visst, de står kvar, men de börjar se rätt trötta ut. Som jag minns det, för sisådär fyrtio år sedan, dignade de med bär på sommaren. Det fanns så mycket att det var okej att dela med fåglarna. Det räckte för alla.

Körsbär med förhinder

Därför måste jag ha körsbär i min trädgård. Naturligtvis för att det är fantastiskt goda bär också, men framför allt för att de fanns i farfars trädgård.

Något av det första jag köpte till trädgården i Höör var ett körsbärsträd av typen Stella, som är självpollinerande. Jag hade inte lärt känna min trädgård då, så jag planterade den mitt på gräsmattan, på lagom avstånd från de två äppelträd som stod där då.

Föga förstod jag att det gick jordvärmeslingor genom den delen av trädgården, och att den firma som lagt igen jorden ovanför inte direkt satsat på den goda jorden. Jag hade inte heller kommit igång med komposterna, så ner for plantan i den hårda, fattiga jorden.

Den fick en svår barndom, och inte blev det bättre att det ena äppelträdet började växa till sig. Varje år bär det kanske tio körsbär, och jag bjuder Skatan på dem.

Nytt försök

För några år sedan planterade jag ett annat körsbärsträd – sorten minns jag inte – i den varmaste, godaste delen av trädgården. Jag gosade till det med en massa kompost, djupgrävning och barkmullstäckning.

Första året fick trädet ändå kraftiga bladlusangrepp. Skulle även detta körsbärsträd misslyckas? Nej, nästa år växte det till sig. Det fick lite angrepp, men bara på topparna. Men inte så mycket frukt. Jag ville ju ha farfars dignande träd!

I år såg jag att det kommit ett dussin körsbär på trädet. Jag plockade dem direkt för inte ville jag dela dessa med Skatan också. Men när Kristian tittade på dem sa han:

”Men det är ju alldeles omogna!”

De var oätbara. Men Skatan fick dem inte.

Nåja, hoppas på bättre lycka i år. Jag spanar på knopparna och hoppas, hoppas.

De långa, vindlande gångarna

Gångar är något jag och Kristian kan diskutera till dödagar. Hur ska de anläggas på bästa vis? Var ska de dras? Hur undviker man att gräs och annat ogräs växer in? Behöver en gång kantning?

Inte för att vi träter. Det är inte gångarna värda. Snarare är det som ett ältande, ett samtalsämne som inte har en direkt lösning. En gång kan se fantastisk ut ett år, kanske flera. Sedan förfaller den. Gräset växer in från sidorna i gruset. Har man plattor så spricker kanske någon, eller så kommer man på att de ligger fel och borde ligga någon helt annanstans.

Arkeologiska utgrävningar

Jag gjorde en fantastiskt vacker gång i min ”rosa trädgård”. Först trampade jag marken hård. Sedan lade jag ett tjockt lager sättsand och trampade den också. Därefter placerade jag ut vackra stenar i ett mönster, och så mer sand på, och så trampa. Det såg underbart ut i en sommar, kanske två. Sedan kom något ogräs upp som jag inte hann ta bort, och det förmultnade på hösten. Nästa vår växte fler ogräs på samma plats och multnade ner.

A garden is not like a picture hanging on the wall; it is never static and it will constantly evolve and change over time

Beth Chatto

Efter fyra-fem år började jag få förståelse för arkeologiska utgrävningar och varför kulturlager skapas, för gången stod inte att finna. I somras tog jag mig samman och grävde bort en halv decimeter jord, och där låg ju gången, vacker som en dag.

Den perfekta gången, en gång

Jag tror att anledningen till att Kristian och jag fastnar i gångpratet är att vi båda har inre bilder av Den perfekta gången. Det vi kanske inte tänker på är att det i den välkrattade kyrkogårdsgången eller den släta engelska trädgårdsgången ofta finns heltidsarbetande personal som har till uppgift att hålla gången i schack. Alternativt är trädgårdsinnehavaren förtjust i Roundup.

Så när jag nästa gång förtretas över en inte fullt perfekt trädgårdsgång, får jag nöja mig med att den en gång var fulländad och därför kan bli det igen, och att luggslitna gångar är en del av min trädgårds charm. Inget är konstant i en trädgård, inte ens en grusgång.

Murgrönan hänger med

När jag pluggade biologi fick jag lära mig att murgröna är en av Sveriges tre vildväxande lianer. Kaprifol är den andra och vilken den tredje är minns jag inte längre.

Därför är det inte så konstigt om man hittar murgröna vild i naturen, även om det ofta handlar om förvildade exemplar.

Täcker träd

Det är ståtligt med murgröna som klättrar upp för ett maffigt träd. Vi har några sådana murgrönebeklädda ekar i parken nära oss i Höör, och det ger en uråldrig känsla även om jag inte tror att parken är mer än sjuttio-åttio år. 

I min trädgård här i Höör har jag planterat ut några exemplar som jag fått via juluppsättningar. När julen lider mot sitt slut fortsätter jag att vattna murgröna  och så sätter jag ut den i mars. Det brukar ta sig bra.

Min svärfar hade murgröna som täckte en garagevägg ända tills en dag då han tröttnade och rev ner allt. Då blev det märken av sugrötterna. Så man får klura lite över var den ska klättra.

I en del trädgårdar används murgröna som täckande växt under stora träd, utan att de får klättra upp, eller som marktäckare på skuggiga platser. Snyggt,  tycker jag.

Spår i marken

En sak som varit praktisk med villaträdgården i Höör är att de största skadegörarna som härjat är harar och spanska skogssniglar – om man inte räknat vinterstormen när grannens studsmatta flög in och kraschade i en häck. Harar och sniglar kan orsaka stora problem, men de är djur med relativt små hjärnor. Jag har inga större problem att klippa en snigel mitt itu, och säger jag BU sticker haren.

Men på Kyllingaröd är ju djurlivet en stor del av charmen. Förutom harar och sniglar så har jag hittills sett dovhjort, rådjur, vildkatt, fasan och ett halvdussin andra fåglar som jag inte vet namnet på, glada, tonfall, brun kärrhök och sork. Spåren på bilden är från mitt framtida grönsaksland. Dessutom hyser vi rymningsbenägna får.

Så hur förhåller man sig till djurlivet? Stek eller stängsel? Det senare, tror jag, även om jag är glad över grannens jakttorn. Samtidigt vill jag ju inte att hela fastigheten ska bli ett Fort Knox.

Vi kommer igång med odlingarna tidigare än jag tänkt mig, så vi får sätta upp något tillfälligt först. Det blir väl till att utvärdera och se.

Den allerstädes närvarande jordrevan

Vad är det för en växt som påtar på med sitt i det tysta men som liksom tar över under vintern? I varje fall under de varma vintrar vi haft de senare åren. På sommaren blommar den med blå blommor, men på vintern är den väl så snygg med sina antocyaninröda blad. Jag tar fram bestämningsnyckeln och kommer fram till: jordreva. Glechoma hederacea.

Säljs i butik men ses som ogräs

Egentligen är den inte så ful, tvärtom – det är en behaglig planta med fina blommor, älskad av humlorna och mycket lättskött. Det verkar mest vara gräsmatteodlarna som surar över jordrevans framfart, för det där med en perfekt green kan man glömma när man fått jordrevebesök.

Jag har några perennrabatter runt min gräsmatta, och dit kryper den in och lägger sig som ett täckande skikt under bolltistlar och nävor. Men snälla lilla, kan du inte krypa någon annanstans? Det är lätt att ta bort den eftersom den växer i långa rankor. Drar man i en tåt så ritsch-ratsch är snart det mesta borta. Men den kommer igen. Snabbt.

Konstigt nog säljs en variegerad variant i plantshopparna. Undrar om den är lika växtvillig?

Följer européerna i spåren

Det är inte bara jag som är hemsökt av jordrevan. På Wikipedia ser jag att ”creeping charlie”, som är ett av många engelska namn på denna växt, har följt med överallt i kolonaliseringens spår. Man fick väl ett frö på stöveln, och så bar det i väg. I exempelvis USA är jordrevan en invasiv art som är svårbekämpad.

För mig är den inte ett jätteproblem. Jag river upp, och den kommer igen, och så håller vi på så där.

När jag ändå är inne och kollar på Wikipedia ser jag att även denna växt är ätlig och använd som läkeört. Får nog snart börja gräva i det där: medicinalväxterna. Jag kan så lite om dem.