Svarta vinbär och grå dagrar

Några enstaka, vinröda blad klamrar sig kvar på svartvinbärsbusken. Det är vinter och mörkt när arbetsdagen börjar och mörkt när den slutar och där mittemellan är det grått och fyra plusgrader. Snart är det jul, snart vänder det. I frysboxen i källaren har jag flera kartonger med djupfrysta svarta vinbär. De ska bli marmelad och gelé.

För mig är svarta vinbär min farfar. Han odlade bären i den karga hallandsjorden och kokte saft. Det var först när han blev änkeman i sjuttioårsåldern som han lärde sig att laga mat – så har jag i varje fall fått det förklarat för mig. Han måste ha varit en naturbegåvning, för jag minns goda grönsakssoppor och pannbiff och svartvinbärssaft.

Framför allt var farfar en odlare. Han hade lärt sig av sin mamma, på Godegården i Barne-Åsaka i Västergötland. Och jag har lärt mig av pappa som lärt sig av honom.

Nu odlar jag svarta vinbär och tänker på farfar.

Svarta vinbär räddar köket

Svarta vinbär är inget snaskigt litet bär att stoppa i munnen, utan det är en smak med många bottnar. Det sträva lånar sig väl till det icke-söta köket, samtidigt som det går väldigt bra ihop med sött och vanilj.

Det är gott med svartvinbärssylt på rostat bröd och på scones. Man kan slänga i en handfull svarta vinbär när man kokar rödkålen till jul. Svarta vinbär är fenomenalt bra att göra gelé av – det går nästan inte att misslyckas. Någon gång har jag gjort paj av svarta vinbär, och det är lite strävt, men jag kan tänka mig att det går att göra en god cheesepie med svarta vinbär, eller en tårta med vaniljkräm och svartvinbär, då med bär och socker mixade.

Precis som farfar gillar jag svartvinbärssaft. När jag var liten och hade ont i halsen brukade jag få svartvinbärssaft med varmt vatten. Mycket gott!

Fransmännen är duktiga på att använda sig av svarta vinbär. De gör likör, crème de cassis, och de gör sorbet, sorbet aux cassis.

Och så nyttigt sen!

Det finns mycket c-vitamin och fiber i svarta vinbär, så bara av den anledningen är det en bra bärkompis. E-vitamin, folat, kalium och järn lär det också finnas gott om, och en del antioxidanter.

Det är en lättodlad buske. Här i Höör ställde jag de buskar jag hade lite för nära en stor björk först, och då gav de mycket liten skörd. Men sedan några år har de fått komma ut i ljuset och då blir det många bär.

En annan bra sak är att de är lätta att föröka. Enklast är väl att böja ner en gren och täcka en del med jord, och sedan förtöja grenen ordentligt. Då sätter grenen rötter. Sedan är det bara ett knipsa bort mammagrenen och flytta den lilla plantan till en egen växtplats.

Något jag gör nu – eftersom jag försöker få med mig så många buskar som möjligt till Kyllingaröd – är att jag klipper skott av de gamla svartvinbärsbuskarna, duttar dem lite i groningspulver, och så ner i jorden. Får se i vår hur många som tagit sig. Men det funkar med krusbär så det är väl inte helt omöjligt med vinbär.

Man kan nog aldrig har för många svartvinbärsbuskar.

Mullvadsjord

Mullvadsjord, vad är det? Jo, det är ju den där högen jord som mullvaden sparkar upp när han gräver sina gångar.

Är det inte sork, säger du. Är det inte det?

Mullvaden gräver hålet i mitten, vattensorken vid sidan om, säger jag snusförnuftigt, men är innerst inne lite tveksam. För även om jag bara hittat mitti-hål i de högar jag undersökt på Kyllingaröd, så har jag aldrig sett en mullvad där. Å andra sidan är mullvadar skygga typer som håller daggmaskar i fångenskap under jord, så det kan vara så att de inte vill skylta allt för mycket. Fast högarna avslöjar dem.

Mullvadar, kändis under mark

Mr Mole

Beatrix Potter skrev om en mullvad, Old Mr Mole. Det finns en Mullvaden i Det susar i säven. H C Andersens Tummelisa tvingas gifta sig med en otäck mullvad. Mullvadsfärgad är ibland en modefärg, och en hemlig agent kan kallas en mullvad.

Kanske är det för att den så sällan syns som det finns så mycket historier kring mullvadar, och de flesta (utom Tummelisa) verkar positivt inställda till mullvaden. Jag med, för den äter som sagt de där förslavade daggmaskarna och andra smådjur, till skillnad från sin jordhögskompis vattensorken.

Men är det inte vattensork?

Vattensorkar är växtätare, och det är de som ställer till det på allvar för odlaren. En mullvad kan förstöra en odling med mycket daggmask i eftersom allt blir huller om buller, men de ger sig inte på växterna. Sorken däremot gnager gärna på nyplanterade äppelträdsrötter och mycket annat bland odlingarna.

Är det mullvad, är det okej för mig, men sork – nej.

Det som gör mig lite tveksam till om det verkligen inte är vattensork som gör alla jordhögarna är att vi sett sorkbebisar som fötts inne i en glasflaska och – när de vuxit och inte kunnat ta sig utdött där inne – dött en troligen kvalfull död. Sedan lyfte jag på en planka i garaget och det spratt ut ett sorkliknande brunt djur och kvar låg det ett gäng småungar.

Om det inte är sork, vad är det då? Det var större än mus och inte särskilt likt en råtta. Alla varianterna – sork, mus, råtta – är mindre roliga än mullvad, och varken mus eller råtta gräver högar.

Man kan alltid göra mullvadsjord

Jag hörde på ett radioprogram att jorden i mullvads- och sorkhögarna är bra att odla tomater i. Det har jag inte hunnit testa, men jag samlar numera noga upp några hinkar mullvadsjord – låt oss nu säga att det är mullvadar som bor i fårhagen för enkelhetens skull – varje gång vi varit på Kyllingaröd. Hittills har jag provat att plantera om några benjaminfikusar i jorden, och så gjorde jag en bokashiblandning i går.

Mullvadsjorden är stenfri, ogräsfri och fint sållad. Det är en blandning av grus och matjord, men ändå ganska kompakt. Jag tror att den mår bra av att bli uppblandad med lite kompost.

Persiljan blommar och jag gör jord

Jag gör jord i dag. Sedan i somras har jag återtagit mitt bokashi-projekt och har nu ett system med fyra hinkar.

De första sex-åtta omgångarna grävde jag ner i Kyllingaröd i den delen av gården vi kallar Kaffegrottan, efter att ha provodlat potatis där under sommaren. Nu förmultnar bokashin fint där. Jorden är lätt, men inte lika lätt som i Höör. Silt, säger grannen Jöns. Den går nästan att rulla som lera, men faller sedan ihop. Humuslagret är tunt i Kyllingaröd. Men det gick alldeles utmärkt att odla potatis där, och klimatet är lite bättre än i Höör.

I Höör odlar jag på en gammal rullstensås, och från början var jorden mer eller mindre död med ett väldigt tunt humuslager. Efter att ha odlat jorden här i femton år är nu mullen tjock och full med maskar, i varje fall på de flesta ställen. Men näring och vatten far ändå rakt ner i de steniga underlaget. Inga större dräneringsproblem här inte.

Jag gör jord

Oftast gräver jag ner min bokashihink en bit ner i mullen och täcker för med en halv decimeter jord. Lägger för säkerhets skull ett kompostgaller och en sten över, och hittills har jag inte varit med om att något nyfiket djur grävt runt.

I Höör är det lite knepigare. Inte för att jag är rädd för att locka fram råttor och möss, utan för att jag är mer självmedveten i Höör. Även om jag vet att djuren inte gillar det fermenterade hushållsavfallet – råttor vill ha fräsch mat – så vet ju inte mina grannar eller de som går förbi på gatan det. Så här på vintern är det full insyn i min trädgård.

En jordig lasagne

Men så läste jag att det går att göra jord direkt i en hink också, så det gjorde jag i dag. Jag tog fram en stor hink, eller snarare plasttunna, och grundade med mullvadsjord från Kyllingaröd. Sedan varvade jag mullvadsjord, bokashikompost och jord från grönsakslandet – som en bättre lasagne – tills tunnan var full. Toppade med ett tjockt lager jord. Kompostgaller och tung sten.

Nu får det stå och må i någon månad. Sedan tänker jag stjälpa upp underverket i skottkärran och vända runt jorden. Beroende på hur jorden ser ut då så får den antingen gå tillbaka i tunnan igen, eller så förvarar jag den i påsar i väntan på odlingssäsongen. Vi får se.