Sådd är origo. Nollpunkten. Från fröet och vidare mot osäkra vidder.
Det går att förundras över att ett frö litet som ett skräp blir en stor tomat, en solros, rosenskära. Att något litet kan bli något så stort. Att något så känsligt, något som dör om man råkar klämma åt längs stammen och inte tar försiktigt i ena groddbladet, kan bli kraftfullt som en pumpa eller sprudlande som en haricot verts. Det är som att hålla ett nyfött barn i famnen och undra vart det ska ta vägen nu.
Fast med tanke på hur ännu mycket lite mindre en dna-sträng är, så är det inte så konstigt att fröet är så litet. Fröet är dna-paketets vrålåk, perfekt anpassat för att sprida sig i växtens naturliga miljö. Så kommer jag med mina kladdiga fingrar och klämmer, och det blir helt fel. Glömmer att vattna eller vattnar för våldsamt. Solen står på en dag och jag missar att passa.
Ja, det kan gå fel på så många sätt.
Sådd.
Sådd. Nollpunkten, origo, starten för hela livet. Det är ett under.
En sak som varit praktisk med villaträdgården i Höör är att de största skadegörarna som härjat är harar och spanska skogssniglar – om man inte räknat vinterstormen när grannens studsmatta flög in och kraschade i en häck. Harar och sniglar kan orsaka stora problem, men de är djur med relativt små hjärnor. Jag har inga större problem att klippa en snigel mitt itu, och säger jag BU sticker haren.
Men på Kyllingaröd är ju djurlivet en stor del av charmen. Förutom harar och sniglar så har jag hittills sett dovhjort, rådjur, vildkatt, fasan och ett halvdussin andra fåglar som jag inte vet namnet på, glada, tonfall, brun kärrhök och sork. Spåren på bilden är från mitt framtida grönsaksland. Dessutom hyser vi rymningsbenägna får.
Så hur förhåller man sig till djurlivet? Stek eller stängsel? Det senare, tror jag, även om jag är glad över grannens jakttorn. Samtidigt vill jag ju inte att hela fastigheten ska bli ett Fort Knox.
Vi kommer igång med odlingarna tidigare än jag tänkt mig, så vi får sätta upp något tillfälligt först. Det blir väl till att utvärdera och se.
Mullvadsjord, vad är det? Jo, det är ju den där högen jord som mullvaden sparkar upp när han gräver sina gångar.
Är det inte sork, säger du. Är det inte det?
Mullvaden gräver hålet i mitten, vattensorken vid sidan om, säger jag snusförnuftigt, men är innerst inne lite tveksam. För även om jag bara hittat mitti-hål i de högar jag undersökt på Kyllingaröd, så har jag aldrig sett en mullvad där. Å andra sidan är mullvadar skygga typer som håller daggmaskar i fångenskap under jord, så det kan vara så att de inte vill skylta allt för mycket. Fast högarna avslöjar dem.
Mullvadar, kändis under mark
Mr Mole
Beatrix Potter skrev om en mullvad, Old Mr Mole. Det finns en Mullvaden i Det susar i säven. H C Andersens Tummelisa tvingas gifta sig med en otäck mullvad. Mullvadsfärgad är ibland en modefärg, och en hemlig agent kan kallas en mullvad.
Kanske är det för att den så sällan syns som det finns så mycket historier kring mullvadar, och de flesta (utom Tummelisa) verkar positivt inställda till mullvaden. Jag med, för den äter som sagt de där förslavade daggmaskarna och andra smådjur, till skillnad från sin jordhögskompis vattensorken.
Men är det inte vattensork?
Vattensorkar är växtätare, och det är de som ställer till det på allvar för odlaren. En mullvad kan förstöra en odling med mycket daggmask i eftersom allt blir huller om buller, men de ger sig inte på växterna. Sorken däremot gnager gärna på nyplanterade äppelträdsrötter och mycket annat bland odlingarna.
Är det mullvad, är det okej för mig, men sork – nej.
Det som gör mig lite tveksam till om det verkligen inte är vattensork som gör alla jordhögarna är att vi sett sorkbebisar som fötts inne i en glasflaska och – när de vuxit och inte kunnat ta sig utdött där inne – dött en troligen kvalfull död. Sedan lyfte jag på en planka i garaget och det spratt ut ett sorkliknande brunt djur och kvar låg det ett gäng småungar.
Om det inte är sork, vad är det då? Det var större än mus och inte särskilt likt en råtta. Alla varianterna – sork, mus, råtta – är mindre roliga än mullvad, och varken mus eller råtta gräver högar.
Man kan alltid göra mullvadsjord
Jag hörde på ett radioprogram att jorden i mullvads- och sorkhögarna är bra att odla tomater i. Det har jag inte hunnit testa, men jag samlar numera noga upp några hinkar mullvadsjord – låt oss nu säga att det är mullvadar som bor i fårhagen för enkelhetens skull – varje gång vi varit på Kyllingaröd. Hittills har jag provat att plantera om några benjaminfikusar i jorden, och så gjorde jag en bokashiblandning i går.
Mullvadsjorden är stenfri, ogräsfri och fint sållad. Det är en blandning av grus och matjord, men ändå ganska kompakt. Jag tror att den mår bra av att bli uppblandad med lite kompost.
