Den gamla flädern som står längst in i hörnan, bakom grönsakslandet, här i min trädgård i Höör, förlorade en stor gren i en av vinterns stormar. I dag var det dags att klippa gräset och grenen måste bort. Jag gjorde som jag brukar: sågade fram det lite tjockare virket och lade det torrt i högen för nästa vinters brasor, och sedan knäckte jag de torra grenarna så att det blev decimeterlånga.
Lade grenfnaset på komposten. ”Som man gör”, tänkte jag. Som min svärfar Bengt gör. Som min farfar Karl Martin gjorde i sin fenomenala trädgård i Kärradal, där han fick rosor och pioner att prunka i den karga, halländska jorden. Ja, som man gör, alltså.
Min trädgård i Höör är en vanlig villaträdgård och i en hörna finns kompostlimporna. Komposten har fått flytta runt en del genom åren, men nu har den landat på ett bra ställe. Ett vildsått plommonträd – tror jag – blommar nu så vackert bakom limporna att det blir en garden feature i sig.
Just nu pågår en debatt om att bränna trädgårdsavfall. Tanken är att man ska ta vara på växtmaterialet istället för att bränna upp det. Jag kollar upp vad som gäller på kommunens hemsida:
Från den 1 januari i år gäller ny lagstiftning i avfallsförordningen. Det har tidigare varit tillåtet att elda trädgårdsavfall på sin tomt, men det är det inte längre. Med trädgårdsavfall menas ris, buskar, grenar, träd, löv, gräs, växter och mindre mängder av frukt och mossa.
Höörs kommuns hemsida
De nya bestämmelserna är en del av EU:s avfallsdirektiv, fortsätter kommunen. Avfallsdirektivet har kommit till för att öka det cirkulära kretsloppet och att avfall ska hanteras på ett ett miljömässigt och hållbart sätt. Innan debatten hamnade i eldningstunnan, handlade den mer om att minska matsvinn och ett ökat producentansvar. Så här skrev exempelvis Axfood för några månader sedan:
Avfallsdirektivet är bra både för företagets finanser, de ekonomiskt utsatta och planeten. Merarbetet som det innebär att separera mat från förpackningar triggar oss ännu mer att sälja ut så mycket vi kan och gynnar därför våra inkomster.
Axfoods hemsida
Jag tar en tur in i växthuset. Det har varit några frysnätter så sådderna har fått komma tillbaka in i boningshuset, och därför är det tomt, så när som på två stora tunnor. De är fyllda av kompostjord från en tidigare kompostlimpa, varvat med bokashi från hushållet. Jag gjorde den här blandningen för två veckor sedan och av bokashin syns inte ett spår. Jordmagi. Förra året gjorde jag samma typ av blandning och använde till tomaterna, och jag har aldrig fått en så fin skörd tidigare.
Jag rörde runt lite i tunnorna för att få ner syre i blandningen.
I boken Braiding Sweetgrass går växtekologen och medlemmen i Potawatomi nation Robin Wall Kimmerer nära naturen. Hon djupdyker in i lavar, åsiga cederträd, korgflätning och bokstavligen i sin trädgårdsdamm. Det som gör hennes berättelse så unik är att hon både berättar ur den amerikanska ursprungsbefolkningens perspektiv och ur sitt perspektiv som biolog och forskare.
”A hymn of love to the world”, blurbar Elizabeth Gilbert på omslaget, och så är det kanske. Men framför allt är texten ett vackert skrivet flöde som visar på vad vi kan lära oss av växter. Ett kapitel handlar om när hon tar sina studenter med på exkursion med övernattning. Studenten Brad är inte nöjd.
Brad arrives at our wilderness field station for ethnobotany class in loafers and a polo shirt. I watch him wander the shoreline, looking in vain for a cell phone signal, looking like he really needs to talk to somebody. ”Nature’s great and all,” he says as I show him around, but the remoteness makes him uneasy. ”There’s nothing here but trees.”
Braiding Sweetgrass
Jag tänker på Brad och hans fruktlösa jakt efter täckning. Kanske är det så eldningstunnesnubbarna känner sig. Ensamma, i det stora gröna och blå.
Det finns så jävla många löv där ute.
Jag står och lyssnar på humlornas bastoner där de surrar runt här i trädgården. Från väg 23 hörs bilarnas susande diskant. En talgoxe kvittrar taktfast.
Kan det verkligen bara handla om brända löv? Kanske är det en semantiskt fråga. Det kan vara där det blev fel. För när blev det som finns i våra trädgårdar avfall? För att tala med Höörs kommun: ”Med trädgårdsavfall menas ris, buskar, grenar, träd, löv, gräs, växter och mindre mängder av frukt och mossa.”
I min bok kallas det natur.
I min bok kallas det liv.
Kanske är vi så långt från att ta in den plats där vi är på, att vi ser varje blad på fel ställe som skräp, varje avbruten flädergren som avfall. Avfall! För mig är det värdefullt material som kan komma till nytta. Hur kan det vara avfall?
Det går att köpa särskilda påsar för trädgårdsavfall. De är gjorda av någon typ av plast. Tanken är alltså att vi pumpar upp fossil olja, gör plast av det, sedan plastpåsar, sedan sopar upp ”trädgårdsavfallet” ris, buskar, grenar, träd, löv, gräs, växter och mindre mängder av frukt och mossa rakt in i plastpåsarna, och så kör vi iväg det hela med vår bil till en återvinningsstation där med lite tur ris, buskar, grenar, träd, löv, gräs, växter och mindre mängder av frukt och mossa blir till kompost som säljs tillbaka till oss som anläggningsjord – som för säkerhets skull är preppad med bland annat torv – som vi sedan får köra tillbaka till våra trädgårdar, där jorden bidrar till att skapa mer avfall.
Det är cirkulärt, förvisso.
Och det får man ge eldningstunnegänget: det brända stoffet stannar där stoffet skapades. Löven stannar på platsen och slipper skjutsas till ÅVC.
Flädergrenarna är nu finfördelade och det är dags att ställa undan verktygen och gå in för att äta lunch. Framför mig, jämte det förmodade plommonträdet, ser jag att grannens förrymda blåbärstry har fått blad. Kanske dags att klippa ner den ändå, tänker jag och går närmare med sekatören i högsta hugg. Men så hör jag att humlornas brummande blir starkare. De är i de blommande buskarna, inte i trädet. Åh, så viktiga de där små humlelurvisarna ser ut så här dags på året. En het sommardag kan det vara mer lojt, men en lördag i april: full rulle.
Buskarna får stå kvar.