På väg hem genom Stockholms Vasastan efter en intensiv arbetsdag med litet tid för att äta, var jag sugen på något rejält och kanske lite onyttigt. Försökte få en fish’n’chips på en gastropub vid hotellet jag bodde på, men efter att ha blivit ignorerad i fem minuter gick jag min väg. Restauranger som ignorerar medelålders kvinnor ger jag inte mina pengar.
Men var skulle jag äta?
Vandrade Gävlegatan neråt med rullväskans bullrande kör som sällskap. Vid Vanadisplan såg jag en av Ciao Ciao-restaurangerna, och jag slängdes i tankarna tillbaka till 1990-talet.
Första Ciao Ciao – som i dag heter Ciao Ciao Grande – hade då precis öppnat på Storgatan, och vi vallfärdade. Godare pizza än så hade vi nog aldrig ätit, utom kanske på någon semesterresa till Italien.
Jag var som mest Italien-frälst då. Det var den tiden av mitt liv då jag åkte till Florens på min semester för att gå intensivkurs i italienska, och på cd-spelaren gick Eros Ramazotti och Laura Pausini varm. Jag fick till och med en god vän bara genom att jag gillade italiensk schlager. Det visade sig sedan att vännen missförstått: hon gillade klassisk schlager som Volare, medan jag gnolade på Se bastasse un bella canzone. (I dag läser jag mer om henne i media än diskuterar italiensk pop, dock.)
Men det var inte bara jag som gillade Ciao ciaos pizzor då. De var lite dyrare, men så värda det!
Efter det har jag haft en ciao ciao-pizza som en måttstock för goda pizzor. Jag har dissat pizzan som görs hemma i Höör, för som på Ciao ciao är den inte. Jag har citerat min kompis Paola, som en gång sa att man märker om det verkligen är italienare bakom en pizzeria: beställ två pizzor och se om de säger ”pizze”, som pizza heter i plural. När jag varit i Italien, vilket gudbevars var ett tag sedan, har jag ätit utmärkta pizzor, och då tänkt att de varit ungefär som de på Ciao ciao.
Jag har alltså hållit Ciao ciao högt.
Sedan mitten på 90-talet då jag åt lunchpizza på Storgatan, har det svenska pizzalandskapet emellertid utvecklats. Entusiaster som Lilla Napoli i Falkenberg har skapat rubriker och långa köer. Även mer ordinära kvarterspizzerior, som exempelvis La Cucina i Lund, har vedugnsbakade pizzor med bufala campana.
Även andra delar av den italienska matkulturen i Sverige har professionaliserats dessa decennier. Det finns svenska pastamästare, och du hittar gelato av varierande kvalitet varstans en varm sommardag. För att fortsätta att ta exempel från Lund, finns där såväl deli som matimportbutik med tydliga italienska rötter, även om de inte gör en grej av det italienska arvet: det är så självklart, inget som behöver förklaras, inget som behöver understrykas.
En kväll i vintras när vi hade varit på bio i Lund och var hungriga, upptäckte vi att det rätt mediokra fiket bredvid Filmstaden blivit napolitansk pizzeria och vi gluffade i oss fluffiga pizzor. Inget exceptionellt, ganska bonnigt faktiskt, men en habil pizza.
En morgon för några veckor sedan var jag tvungen att äta frukost i Lund, och jag slank in på Mannz Bageri. Det är inget specifikt italienskt bageri utan ser ut som surdegsbagerier gör mest. Jag serverades en perfekt surdegsfralla med gott pålägg och en utmärkt cappuccino. Ur högtalarna skvalade italiensk kommersiell radio. Det går såklart att lyssna på italiensk kommersiell radio i Sverige också – it’s the Internet, stupid – men jag blev ändå lite trevligt överraskad. Jag slurkade i mig det sista av det starka kaffet och gick ut på Sankt Petri kyrkogata i Lund igen, efter en kort sejour i främmande land.
Nåväl. Då stod jag där på Vanadisplan och hade Ciao ciao quattro framför mig.
Har ni bord för en?
Javisst. Ställ rullväskan där och sitt där.
Tack. En Ciao ciao-pizza, tack.
Och dricka?
Vatten blir bra.
Jaha.
Pizzan kom och var – helt OK. Som … som kanske en Vespa-pizza, om jag ska göra ytterligare en jämförelse med Lunds restaurangutbud. Jag tittade mig runt medan jag kämpade med den ärligt talat mer hårda än segknapriga pizzabotten. Inredningen var fuskitaliensk, med inomhusmarkiser i den italienska trikoloren, rader av San Pellegrino-flaskor och det min mamma skulle kallat italiensk smörsång (men som min gamla väninna med rekryteringsproblemen nog skulle gillat). Sannolikt hade i varje fall några i personalen sagt ”pizze” om jag beställt flera, men jag avstod gärna från att testa.
Det var halvfullt och god stämning, trots att det var en vanlig onsdag. De andra gästerna var i min ålder, och så några enstaka mycket unga par som jag bedömde kunna gå i gymnasiet. Det där mellanskiktet som borde vara så viktig för restauranglivet i en storstad som Stockholm – young professionals, ännu obundna av familj och krämpor – fanns inte där.
Kanske hade de andra gästerna börjat gå på Ciao ciao samtidigt som jag, när det var hett, och sedan bara fortsatt.
Vilket fick mig att fundera över detta med förändring. Jag får ofta återkopplingen att jag gillar att prova nya grejer och att söka mig till det som är nytt. En lång period i mitt liv kunde jag nog tas för en hoppjerka. (Även om jag stannar längre på mina nuvarande arbetsplatser beror det inte på att jag slutat ha en kliande vandrarfot, utan på att det är svårare för en dam i min ålder att få nya jobb. Antingen blir jag bortvald för ”vi hade tänkt oss en mer junior profil” eller så tackar jag nej för jag inte orkar med en shitty arbetsplats till i mitt liv.)
När jag är i Stockholm tänker jag ofta på vad som hade hänt om jag blev kvar här. Jag kan titta på en tjej i min ålder med yogamattan hängd i ett snöre över ryggen. Skulle det kunna vara jag? Eller den där kvinnan med kortklippt hår och fräsiga gympaskor, är det mitt parallell-livs-jag? Hade jag kunnat det jag kan i dag, hade jag förstått det jag förstår i dag, om jag stannat kvar? Hade jag varit rik? Hade jag varit smal?
Det går aldrig att veta, men det är stor risk att jag hade varit som en Ciao ciao-restaurang. Någon som gjorde något bra någon gång och som hade kunnat leva rätt länge på det.
Det är faktiskt roligare med italiensk kommersiell skvalradio.
Jag betalade och lämnade restaurangen. Nästan framme vid stationen såg jag en person som jag kände igen och kom på att det var förra skolministern. Där är en person som verklig gjort en förändring, tänkte jag.
Eller: en person där förändringen är hennes sanna jag.
Just så.