Dörren var stängd till det stora hörnrummet i Lunds rådhus. Utanför ena fönstret syntes Stadshallen. Kommunstyrelsens ordförande – som jag var ensam i rummet med – skrattade och sa: ”Du är ju kommunikatör, du håller med den som betalar dig.”
Jag skrattade också, för jag hade ju betalt för det.
Luften blev lite kvavare.
Som nyanställld var jag tacksam för att ha fått jobbet, för det senaste året hade varit en personlig katastrof för mig. Under min tidigare anställning hade jag farit illa. Därför hade jag sagt upp mig utan att ha något nytt att gå till. Samtidigt fick min man en skattesmäll. Sparpengarna var helt slut och ingen av oss hade några intäkter att tala om. Jag var tvungen att göra det bästa av mitt nya jobb för att kunna försörja min familj.
Fram till dess hade jag varit van vid att få ett annat jobb relativt lätt och hade studsat mellan arbetsplatser. Men då, 2012, var det tvärstopp. Ingen ville ha mig, kom inte ens på intervju. Kanske var det åldern. Kanske var det att jag nyligen bytt bransch. Eller så berodde på något helt annat. Det kan ha varit slumpen.
Hur det än var, så var jag tacksam över att ha fått möjligheten att få ett vikariat som kommunikationsstrateg på Lunds kommun, och än så länge verkade allt bra. Jag kom väl överens med kommunstyrelsens ordförande, och det var därför han kunde skämta så med mig.
Och han hade ju rätt.
Jag skrattade för att jag fick betalt för det.
Demokratiunderskottet
Att vara kommunikatör, särskilt i offentlig sektor, handlar mycket sällan om påverkansarbete eller lobbying, trots många verkar tro det. Tvärtom är det viktigaste uppdraget att främja demokrati. Fler ska förstå vad man gör på kommunen, regionen, myndigheten eller universitetet. Det är din rätt som skattebetalare och som medlem i en demokrati.
Det räcker helt enkelt inte att information är offentlig för att den ska nå fram till invånarna. Det demokratiska maskineriet behöver olja: kommunikation.
Anna Troberg
Dessutom är du tjänsteman, och som tjänsteman ska du vara neutral. Jag har jobbat både mer nära politiken och längre ifrån, och det är en skillnad. Just nu arbetar jag långt från politiska beslut, och därför känner jag mig trygg att skriva i min blogg. Men när jag var tjänsteman i en politikerstyrd organisation, då höll jag tyst. Oavsett vad politikerna kom fram till, var mitt uppdrag att kommunicera det.
Det gör att du som kommunikatör, vars viktigaste uppdrag är att stärka demokratin, inte själv har möjlighet att uttrycka sin fria vilja, som man ska kunna göra i en demokrati. Och nej, det står inte någonstans att kommunikatörer tige i församlingen, utan det är en slutsats de flesta drar. Självcensur för att kunna fortsätta arbeta inom sitt valda fält.
Samtidigt tror jag att många attraheras av kommunikationsyrkena just för att de är samhällsengagerade medborgare.
Att tycka eller inte tycka
En del av mina kollegor har mer tydliga åsikter. De brinner för hållbarhet, hbtq eller annat, och det kan synas i deras kommunikation. Men de flesta av oss håller oss hårt i neutralitetens flagga, vilket skapar blodlösa men oklanderliga texter, webbsidor, filmer eller vad vi nu gör.
Problemet är bara att man som offentliganställd kommunikatör fortsätter att vara neutral, eller snarare tyst, på fritiden också. Det finns många yrkesgrupper som lyder under sekretess – kommunikatör är inte en av dem – men de kan ändå agera politiskt på sin fritid.
Sekretessen gäller exempelvis i förhållande till en klient, en patient eller en församlingsmedlem. Däremot kan psykologen, läkaren, prästen tala fritt om annat som rör yrket – man vill kanske ändra på en dålig organisation, få fler att engagera sig i en behjärtansvärd fråga, klaga på ett vägbygge som skapar ohälsa.
Men som kommunikatör är det svårt att på dagen arbeta i en politiskt styrd organisation, och på kvällen sitta i kommunfullmäktige eller skriva debattartiklar. Visst förekommer det, men det är ovanligt.
Begränsningar i yttrandefriheten
Precis som i journalistyrket får man som kommunikatör komma in bakom förlåten och se saker som de flesta inte får ens ana, och det är en av tjusningarna. Du träffar makthavare och elit. Men du är aldrig där för att det är just du, du som person, som är eftersökt. Nej, det är inte dina tankar eller åsikter som någon lyssnar på, utan om de möjligen lyssnar på dig så är det på dig i din roll som kommunikatör.
Jag började min bana som journalist, ja, till och med som åsiktsskribent. De första åren i min yrkeskarriär var det så jag tjänade mina pengar: som profilerad skribent och tyckare. Även sedan jag gick över till entreprenörs- och frilanslivet ägnade jag mig åt åsiktsskrivande, inte minst som författare och bloggare.
Så när jag hamnade i kommunikatörsyrket så var det något som slog mig: att alla var tysta. Redan som konsult började jag vara noga med vad jag skrev. Inte kunde jag kommentera det jag ville i sociala medier – vad skulle en uppdragsgivare tro då? Skulle jag förlora mina uppdrag? Vad kunde jag säga?
Bäst att hålla tyst. Och jag som hade ägnat ett liv åt att hitta min egen röst.
Sitter det bara i huvudet? Oroar jag mig för mycket? Att tänka ut olika krisscenarier är något jag tränas i som kommunikationsstrateg, men jag har flera egna fall där jag drabbats av att jag uttryckt min egen vilja.
Exempelvis blev min närmaste chef drabbad av att jag skrivit något på Facebook om etiska spörsmål på en arbetsplats. Hennes chef gav henne en reprimand för att hon inte hade bättre styr på mig. (Det var för övrigt i en organisation som brann för det tillitsfulla ledarskapet.)
Men oftast handlar det om självcensur.
Rollen som kommunikatör
Egentligen är det inte så svårt. Som kommunikatör har du i uppdrag att vara mellanled mellan din uppdragsgivare och de som uppdragsgivaren vill kommunicera med. Därför är det viktigt att du verkligen väljer din arbetsgivare så att du sympatiserar med dennes vision och värderingar.
Och det är ju väldigt lätt att skriva, men svårare att leva efter när hyran ska betalas. På den tiden jag arbetade som konsult fick jag ibland uppdrag för en reklambyrå som hade Shell som kund. Inte hade jag råd att tacka nej, och det var ändå rätt intressant att lära sig mer om olika smörjoljor och formel 1-lopp.
Uppdraget ledde till att jag fick åka på industribesök och träffa engagerade personer inom smörjmedelsbranschen. Jag är ju utbildad biolog och engagerad i miljöfrågan, så det skavde, men med två barn och lån på banken fick jag leva med dissonansen.
Det jobbet jag fick på Lunds kommun var lyckligtvis både intressant och utmanande, och jag kunde på det hela taget hålla med om organisationens värderingar och vision, i varje fall för den lönen – och så var vi tillbaka där igen. För den lönen.
Så vad gör man
En annan sak som slagit mig som kommunikatör är att det ändå finns många som skriver och uttrycker sig på olika sätt. Det finns kommunikatörer som är berömda författare eller engagerade i ideella föreningar. Andra uttrycker sig på andra sätt: akvarellmålning, konsthantverk, mode.
Kreativiteten är det inget fel på, och det är kanske därför man tyckte yrket var lockande från början (även om jag tror att jag inte är ensam om att ha snubblat in i det).
Men hur är det med demokratin? De böcker jag känner till, som är skrivna av kommunikatörer, handlar ofta psykologiska dramer, eller så är de neutralt skrivna fackböcker.
När läste du en debattartikel av en kommunikatör senast …. höll jag på att skriva. Äsch, det gjorde du säkert senast i dag, för det är inte ovanligt att kommunikatörer skriver debattartiklar. Jag har skrivit en, två, många genom åren. Men då är det min uppdragsgivares namn som står som avsändare. Frågan får omformuleras: När läste du en debattartikel som var underskriven av en kommunikatör? Kanske om du läst någon debattartikel om kommunikationsyrket. Men annars – inte, va?
Så vad gör man.
Det jag gjort är att jag hittat en arbetsgivare inom ett tillräckligt rekorderligt område (hälsa) så att jag slipper leva med daglig kognitiv dissonans men som samtidigt är tillräckligt långt ifrån det jag är intresserad av att skriva om så att det inte blir en konflikt. Jag vet inte om det är optimalt, men det gör att jag vågar starta upp min blogg igen och inte bara skriva om växter i trädgården.
Inte för att det är fel med växter i trädgården. Men de startar ingen revolution.