Jöns Jacob Berzelius brukar kallas den svenska kemins fader. Jag brukar tänka på honom när jag tänker på kommunikatörsrollen i dag.
Jacob Berzelius var östgöte och föddes 1779 i Väversunda. Hans föräldrar dog när han var liten, och det var kanske därför hans utbildningsbana blev brokig: ”Katte” i Linköping, läkarstudier i Uppsala, en tid på apoteket i Vadstena, Medevi brunn. Hans låga för kemi tändes, och sedan lade han grunden för den analytiska kemin. Han fick alla hedersposter det gick att ha och evig berömmelse, även om han kanske inte är så känd bland allmänheten som Linné.
I dag finns Berzelius som staty på många ställen – kanske har du undrat vad det är för gubbe som står staty i Berzelii park vid Chinateatern i Stockholm, och nu vet du. Det finns Berzeliuslaboratoriet, Berzelii ek, ett hemligt Berzeliussällskap på Yale, mineralet berzelianit och en Rue Berzélius i Paris.
Ett yrke växer fram
Min mamma, som föddes 158 år efter Berzelius, var en av Sveriges första kommunikatörer. Eller rättare sagt: hon lär ha varit Sveriges andra informatör. Själva yrket hade funnits sedan 1950-talet, men det var först på tidigt 1970-tal som någon började kalla sig informatör i Sverige. Innan dess jobbade man med PR, public relations, men nu kunde man exempelvis utbilda sig i informationsteknik och branschföreningen hette Informationsföreningen.
Att det skulle kallas kommunikatör kom efter hand. Jag vet att min mamma bytte titel någon gång på 1990-talet och blev då kommunikationsdirektör. Det speglade forskningen och visade på att man gick från envägskommunikation – att informera någon om något – till kommunikationssystem. Jag kan också tänka mig att förändringen hade att göra med IT-utvecklingen; exempelvis kom ämnet informationsteknik att handla om datakommunikation.
Fortfarande kan man se i platsannonser att någon söker en informatör, eller till och med en informatör-kommunikatör. Förändring tar tid. Det var först 2012 branschföreningen bytte namn till Sveriges kommunikatörer. Året därpå dog min mamma. Mission accomplished, kanske.
De som visste allt
Så Jacob Berzelius är en person väl värd att minnas, men varför tänker jag på honom när jag tänker på kommunikatörsrollen i förändring?
Min pappa, som är kemist, brukar säga att Berzelius var den siste som visste allt inom kemins område. Sedan blev kunskapsmängden så stor att inte en enda person skulle kunna allt, och specialiseringen ökade. Du var inte kemist bara längre, utan biokemist, oorganisk kemist, kvantkemist och så vidare.
Så tänker jag också kring att vara kommunikatör i dag.
När min mamma började inom yrket på tidigt 1970-tal var hennes uppdrag att göra Lunds lasaretts personaltidning. Jag minns att hon ritade in tidningen i mallar hemma i bassoffan på Husmansvägen 16 i Lund. – Här skulle sjukhuschefen skriva. – Här skulle det vara en bild på en sjuksköterska.
Mamma utbildade sig vidare, ja, till slut blev hon en disputerad forskare inom kommunikationsområdet. Då hade hennes roll utvecklats till att handla om företagskommunikation, börskommunikation, hälsokommunikation, interkulturell kommunikation. Hon ägnade sig åt strategier, beställde mätningar, skrev, fördjupade sig i sociologi, ekonomi, chefsskap, presentationsteknik.
Ja, man skulle kunna säga att hon kunde allt inom kommunikation. Allt som var värt att veta. Hon vann priser och blev gästprofessor.
Och nej, det finns ingen Inger Larssons park eller en Rue de Larsson, och jag vill inte förhäva mig eller min mor, alls icke. Men jag tänker på henne som att hon kunde allt inom kommunikation.
Nästan.
Vem vet? Inte jag
Jag började inte mitt yrkesliv som kommunikatör. Tvärtom. Jag ville så långt som möjligt bort från kommunikatörsrollen, som jag upplevde som trång och tråkig. Med en mamma som kommunikatörsguru var det svårt att ens tänka tanken. Så jag blev journalist och redaktör och författare och entreprenör och copy och lärde mig en massa bra saker som jag sedan hade nytta av som – kommunikatör.
För kommunikatör, det blev jag ändå. Det hände sig så att Lehman Brothers-konkursen inträffade, och alla mina kunder – jag jobbade som copy i egen firma – försvann över en natt. Jag fick via en vän ett tillfälligt jobb som kommunikatör.
Inte för att jag hade någon aning om vad man gjorde som kommunikatör, men på något sätt hade jag sugit i mig en hel del där jag satt i soffan som liten med mamma som klippte tidningar. Så det gick ganska bra, jag lärde mig snabbt, och så fick jag ett jobb som kommunikationsansvarig. Och sedan fick jag ett vikariat som pressansvarig, och vips var jag tillsvidareanställd som kommunikationsstrateg.
Jo, jag vet
Fram till där någonstans kände jag mig mycket osäker med kommunikatörsrollen, men väldigt trygg som hantverkare inom kommunikation. Jag kunde webben utan och innan. Branding och varumärkesbyggande hade jag jobbat med i egna företag. Press och krishantering – inga problem, jag var ju gammal journalist. Skriva, det var ju det jag levt på i ett helt yrkesliv.
Sociala medier kom någonstans där, och jag hade lite tur, för det där första stället jag var kommunikatör på, där var de tidiga med all sorts digital kommunikation och jag fick en snabb introduktion av de bästa då.
Och helt plötsligt kunde jag något lite bättre inom kommunikation än min mamma.
Sociala medier. Googla. Internetlogik. Bygga hemsidor. Mamma kunde inte sådant, även om hon försökte hänga med.
Jag fick till och med stötta en av hennes kunder, som hade funderingar kring att ett dåligt felsteg från hans förflutna ständigt kom upp i googlesökningar. Hur blev man av med det? Jag gav honom de råd man kunde ge då, men var lite osäker – men vi var alla osäkra då! Här fanns ny mark att beträda.
Det onödiga arbetet
Många, av de jag pratar med i min ålder som jobbar med kommunikation, funderar på att sluta. Inte för att de inte hänger med i utvecklingen, utan för att det är ett yrke där det är svår att vara senior om man inte är chef eller konsult. En erfaren kommunikatör som vidareutbildat sig hela yrkeslivet går att sätta på många poster, men ofta blir man kvar vid sin titel och får därmed ett begränsat handlingsutrymme. Om man inte tar sig det, vilket jag har börjat göra.
Få yrkesgrupper får dessutom utstå upprepade fördömande och oinitierade artiklar och kommentarer. Fackförbund, branschförening och experter får gång efter gång rycka ut till yrkesgruppens försvar. Det är inte så roligt att bli gammal i ett yrke som av en del ses som själva kvintessensen av onödigt arbete, särskilt som man vet vilken skillnad en duktig kommunikatör gör.
Ibland tänker jag att det är ett kvinnoförakt som ligger bakom. Ungefär fyra av fem (eller tre av fyra, det förekommer olika siffror) kommunikatörer är kvinnor. De män som finns i branschen blir oftare chefer.
Ett snöre av okänd längd
Jobbet en kommunikatör gör är ofta ”mjukt”, och ska jag generalisera är man som grupp dålig på att mäta och följa upp, och därmed göra det mjuka hårt. Det kommunikatören gör blir därför osynligt och är av den typ att det aldrig tar slut – som att städa ett hem, snyta barn eller planera familjens aktiviteter – för en arbetsplats består av ständigt nya kommunikationsutmaningar.
Kommunikationsyrket påminner mycket om klyschan: hur långt är ett snöre?
De kommunikatörer som debatten handlat om mest, är de inom offentlig sektor. Här kan jag vittna av egen erfarenhet att det är absolut vanligast med kvinnor som arbetar som kommunikatörer i offentlig verksamhet (vilket är ett demokratiproblem i sig). Det är ordentliga flickor som jobbar hårt och det är ett högriskyrke för att bränna ut sig.
Trots att 67 procent, enligt SCB:s siffror, är kvinnor har emellertid män nästan hälften av alla högre chefspositioner. Män i den högsta tionde percentilen har också klart högre löner än motsvarande grupp bland kvinnor.
DIK, Kommunikation på lika villkor
Någon tycker att man ska sluta tala om kommunikation och kommunikatörer över huvud taget och istället prata om vad en sådan gör. Som man skulle sluta tala om sjukvård och läkare om läkaryrket kom i skottgluggen, utan istället bara prata om ”diagnosställare”, ”opererare” eller vad nu en läkare gör. Jag vet inte – lika lite som debattskribenterna vet vad en kommunikatör gör. Visst har jag ett hum, och det tror jag också antikommunikatörsdebattörerna också har, men jag vet inte.
Kommunikatörsrollen i förändring
Nåväl, åter till Jöns Jacob Berzelius. Han som kunde allt om kemi.
Det som händer just nu med kommunikatörsrollen är att en specialisering pågår. Det finns ingen kommunikatör som kan allt inom kommunikation. Det är omöjligt.
Man kan ha ett hum men man excellerar inte.
Den som är duktig på den snabba dialogen och det visuella tänkandet i sociala medier är kanske inte lika slipad på analys och mätning. Den som är en hejare på utställningar, events eller fotografering är kanske sämre på internkommunikation, varumärkesbyggande och e-tjänsteutveckling. Någon är framtidsspanande och har koll på AI, medan andra går allt djupare in i hantverkarrollen.
Och så vidare, och allt det ovanstående är något som en ”kommunikatör” kan hålla på med. Vad är det du som arbetsgivare behöver hjälp med? Hur kan en kommunikationsexpert stödja organisationen att växa, och vilken typ av expert är det som passar bäst i sammanhanget?
Platsannonserna är redan mer granulära än de bara var för några år sedan. Fortfarande finns det några stackare som söker en ”informatör/kommunikatör”, och än finns det de som skriver en lång lista på kompetenskrav. Den typen av platsannonser kan segla runt i sociala medier – de ses som rena skämtet av professionen.
Berzelius var en stor man, men ändå den siste av sin typ. Efter honom kom hela den stora utvecklingen inom kemi som bland mycket annat gett oss covidvaccin, renare vatten och hållfasta byggmaterial.
Kanske var min mamma den sista kommunikatören som kunde allt.
Den allvetande kommunikatören är död. Leve kommunikationsexperten!
