Etikett: ätliga växter

Den allerstädes närvarande jordrevan

jordreva

Vad är det för en växt som påtar på med sitt i det tysta men som liksom tar över under vintern? I varje fall under de varma vintrar vi haft de senare åren. På sommaren blommar den med blå blommor, men på vintern är den väl så snygg med sina antocyaninröda blad. Jag tar fram bestämningsnyckeln och kommer fram till: jordreva. Glechoma hederacea.

Säljs i butik men ses som ogräs

Egentligen är den inte så ful, tvärtom – det är en behaglig planta med fina blommor, älskad av humlorna och mycket lättskött. Det verkar mest vara gräsmatteodlarna som surar över jordrevans framfart, för det där med en perfekt green kan man glömma när man fått jordrevebesök.

Jag har några perennrabatter runt min gräsmatta, och dit kryper den in och lägger sig som ett täckande skikt under bolltistlar och nävor. Men snälla lilla, kan du inte krypa någon annanstans? Det är lätt att ta bort den eftersom den växer i långa rankor. Drar man i en tåt så ritsch-ratsch är snart det mesta borta. Men den kommer igen. Snabbt.

Konstigt nog säljs en variegerad variant i plantshopparna. Undrar om den är lika växtvillig?

Följer européerna i spåren

Det är inte bara jag som är hemsökt av jordrevan. På Wikipedia ser jag att ”creeping charlie”, som är ett av många engelska namn på denna växt, har följt med överallt i kolonaliseringens spår. Man fick väl ett frö på stöveln, och så bar det i väg. I exempelvis USA är jordrevan en invasiv art som är svårbekämpad.

För mig är den inte ett jätteproblem. Jag river upp, och den kommer igen, och så håller vi på så där.

När jag ändå är inne och kollar på Wikipedia ser jag att även denna växt är ätlig och använd som läkeört. Får nog snart börja gräva i det där: medicinalväxterna. Jag kan så lite om dem.

Den uråldriga isopen

isop

Isop! ὕσσωπος! Esov!

Jag odlar isop i min varmaste och lugnaste del av trädgården för att den är vacker och för att den lockar till sig humlor. Vad gör man inte för att fjäska för humlor, eller hur? Jag har sått isopen själv och jag skötte väl inte det så noga, så jag har bara några plantor. Men de plantorna blir större och finare för varje år, och snart kan jag nog också säga, som det står i blomsterkatalogerna, att den går att ersätta lavendel. Den fyller samma funktion i trädgården som lavendel men är mer robust.

Jag vet att man kan använda isop i köket, och dess vetenskapliga namn, Hyssopus officinalis, avslöjar att det är en läkeväxt.

En växt som varit med förr

Men sällan har det varit så korrekt att säga ”redan de gamla grekerna” om en växt. Den nämns rent utav flera gånger i bibeln.

Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö.

Psaltaren 51
Porträtt av Christoph von Suchten som håller en isopkvist i handen som en symbol för tro och fysisk renhet. Målning från 1507 av okänd konstnär, Nationalmuseet i Gdansk (Wikimedia, CCBY).

Som vanligt tvistar de lärde om det verkligen var en isop som nämns i bibeln, eller om det var en annan typ av växt. Jag har en bok, Plantera din trädgård med inspiration från bibeln, och då nämns isop i samband med sorghum, oregano och kapris, men man tar inte upp Hyssopus officinalis. Men oavsett om det var oregano man egentligen menar i bibeln, så benämns den flera gånger där, och den användes både i Grekland och Egypten med liknande symbolik: renhet, utrensning, ödmjukhet.

Isopens betydelse som symbol för tro, renhet och moral bestod genom tiderna. Fram till i dag, vill säga. Nu kan det stå så här i en beskrivning: ”Dekorativ perenn med kompakt buskliknande växtsätt och blå blommor”. Det är ju också sant.

Sen kan man göra vin på den. Absinth, chartreuse och vermouth innehåller alla lite isop. En smula magisk renhet i dryckenskapen.

Rosmarin – havets dagg

rosmarin

När jag bodde i Malmö växte det en rosmarin som räckte mig till midjan. Jag hade aldrig sett en så stor rosmarin i Sverige så det tog mig ett bra tag att förstå vad det var jag såg. Ibland smög jag mig ner alla de fyra trapporna och bröt av en liten bit för att krydda kvällsmaten.

I dag har jag rosmarin i min trädgård, men oftast brukar den dö under den kalla vinter som vi brukar ha här på det skånska höglandet i Höör. Den växer till under sommaren och så blir den ett stelt skelett när snön kommer, inte alls som exempelvis timjan eller salvia där det ändå går att ta blad och kvistar med njutbar smak och doft mitt i vintern.

Förra vintern var en varm vinter, och rosmarinen överlevde. Med ytterligare en sommar under västen så har plantan blivit mer robust. Inte lika stor som den där i Malmö, men bredare. Den ser frisk ut. Hoppas att det gör att den överlever denna vinter, även om den blir hård framåt januari.

Rosmarin – krydda och medicin i ett

Rosmarinus officinalis är rosmarins vetenskapliga namn, och som så ofta lär vi oss en del av det. Rosmarinus betyder havet dagg, och officinalis indikerar att det är en medicinalväxt.

Själv tycker jag att rosmarin lätt tar över som krydda i köket, särskilt om den är torkad. Men någon kvist färsk rosmarin till den ugnsbakade färskpotatisen, olivolja och flingsalt – det är mat för gudar. Rosmarin till lamm, naturligtvis. Eller bara en kvist i grillen för att sprida väldoft sommarkvällar (som om det hade behövts).

För minnet

There’s rosemary, that’s for remembrance. Pray you, love, remember. And there is pansies, that’s for thoughts.

Ofelia i Shakespeares Hamlet.

Rosmarin sätter fart. Fart på matsmältningen, fart på dina stela muskler, fart på blodkärlen. Rosmarin är bra för minnet – det är sedan länge. Kanske skulle man servera rosmarin-te i universitetskafeterior, så att studenterna mindes sina föreläsningar bättre?

Den bekymmerslösa ringblomman

ringblomma

Ringblomma växer nästan som flerårig hos mig. Den fröar av sig, och så kommer den igen på samma ställe, år efter år. Från början hade jag en fröblandning med blommor i en mängd olika färgnyanser, men nu är det den klargula färgen som ni ser på bilden som ges.

Det är alltså en bekymmerslös blomma hos mig. Skulle jag inte trivas med den längre, hade jag lätt kunnat dra upp alla groddar på våren, och så hade den inte funnits mer. Den är inte efterhängsen alls.

På sommaren och hösten blommar den med ständigt nya blommor. Den står länge. Även om vi haft frost flera gånger, hagel en gång och ett lätt snötäcke en dag, så blommar några ringblommor hos mig här i Höör. Kan man ha en snällare blomma? Så glad jag blir av den gyllengula skivan med alla strålblommor som hälsar mig när jag går ut i trädgården under regntunga skyar.

En blomma i vår tjänst

Det är en högst tjänstvillig blomma. Den är god att äta. Jag brukar plocka några blommor om sommaren, dra av strålblommorna och strö dem över salladen. Blombladen smakar ingenting men det är vackert mot gröna salladsblad och kanske några blå gurkörtsblommor.

Det vetenskapliga namnet är Calendula officinalis. Calendula betyder liten kalender, liten tidvisare. Officinalis betyder att den tillhör ett klosters officina, rummet där medikamenter förvarades – alltså indikerar den att man kan använda växten för läkande syften.

Jag är inte särskilt kunnig i läkeväxter – det är något jag gärna hade velat. Men någon som vet mycket om det är min tidigare arbetskamrat Åsa Nord. Hon berättar om ringblommors läkande förmåga här.

En bekymmersfri växt som gör oss krämpfria – ganska bra, eller hur?

Grisskrikaren bergenia

bergenia

Jag har en handfull växter i min trädgård som fanns här redan när vi köpte huset. Ägaren precis före oss hade gräsmatta över hela tomten, och så stod det några förskrämda växter upptryckta i hörnen. Bergenia, till exempel.

För mig är bergenia en klassisk växt för den svenska paradrabatten, men den har funnits i odling i europeiska trädgårdar åtminstone sedan sjuttonhundratalet. Det finns många olika bergeniaarter i Asien, men den jag har i trädgården är den vanliga Bergenia crassifolia. Bergenia efter botanisten Karl August von Bergen, och crassifolia efter tjockbladig.

I trogen tjänst

Jag tror att bergenia är lite ute, för jag tycker inte att man ser den så ofta. Den kan lätt se lite risig ut, om man glömmer att ta bort vissna blad och att ge den en gödselgiva då och då. Annars är den en väldigt snäll och glad liten typ. Den växer lagom långsamt, och den är lätt att föröka för man delar den bara på hösten. På vintern är den grön, och på våren blommar den med knallrosa blommor. Har man tur blommar den samtidigt som gullvivan – det blir ursnygga buketter.

Jag läser mig till att den används som medicinalväxt tvärsöver Asien, från Ryssland till Indien där den är en ayurvedisk växt. Det var nytt för mig och något att utforska vidare.

På engelska kallas den ibland pigsqueak, grisskrik. Gnid två bergeniablad så förstår du! Squeeeak, squeeak!

Kärleksört – en växt värd att notera

sedum spectabile

När vi flyttade till Höör delade min svärmor Kerstin några perennplantor, däribland en kinesisk kärleksört. Hela tomten bestod av en gräsmatta, åtta björkar, ett brutet plommonträd och två äppelträd då, så det fanns inga rabatter att sätta plantan i. Jag grävde upp några grästuvor och grävde ner den. Inga problem – växten trivdes och blev stor.

Något år senare gav min mamma mig en present, en kinesisk kärleksört av en annan variant. Nu hade jag några rabatter, så jag planterade plantan och den trivdes även den.

En rabatt i rosa

När vi bott i huset i kanske nio-tio år anlade jag det som jag kallar ”rosa rabatten”. Första året var det bara rosa växter där – pioner, rosa tulpaner, astilbe och malva. Jag planterade de båda sorternas kärleksört, både Kerstins och mammas. Nu var de så frodiga att jag kunde dela dem i många småplantor. Det tog sig också, och i dag, när jag delat dem någon gång till, har jag ett hav av kärleksört. Det är en mycket tålig växt.

Som en enstaka växt är den inte så rolig, men så här i en drös så blir den attraktiv. Den är en av få fjärils- och bi-dragande växter som blommar på hösten, så den är bra i naturträdgården. Vintertid står den pall och trots att den blommat över så behåller den sin blomform. Så det är en växt jag kommer att ta med mig Kyllingaröd.

Sedum spectabilis – en fetbladsväxt värd att beskåda

Det vetenskapliga namnet för kärleksört var tidigare Sedum spectabile. Sedum för fetblad, och Spectabilis för synlig, men också värd att beskåda.

Min farfar, som hade en praktfull trädgård högst uppe på ett halländskt berg, brukade tala om sin Sedum spectabile och sina sedumväxter. Men det inte de praktfulla, halvmeterhöga och rosa fetbladsväxterna som jag har i min trädgård, utan kortväxta knubbiga växter med gula blommor. Det är den inhemska kärleksörten och den hette mycket riktigt Sedum specatibile förr. Nu heter den Hylotelephium telephium, efter kung Telephos i den grekiska mytologin. Prefixeet hylo betyder skog, skogslevande.

Den kinesiska kärleksörten, alltså den jag har i trädgården, heter Hylotelephium spectabile. Men jag ser att BBC Plant finder fortfarande kallar den Sedum spectabile, så jag kan nog kalla den det ett tag till. Det är ju så besvärligt när vänner byter namn huxflux.

Går att äta

Nå, vad mer om den kinesiska kärleksörten? Den kommer från Manchuriet och Korea, snarare än Kina, men det kanske inte var så noga för växtjägarna. Jag inbillar mig att det var ett kargt och stundtals hett klimat, för det här är en växt som kan stå lite var som helst, men inte för mörkt och sankt.

Och så ska man komma ihåg att klippa ner den först framåt vårkanten. Jag upplever att den annars har lätt att ruttna. Så låt den stå som en utomhuseternell i rabatten under vintern – den är jättesnygg i frost eller när det snöar på den – och klipp ner den när du snyggar upp vårrabatten framåt mars. Så har du en pålitlig arbetare i rabatten år efter år.

Svarta vinbär och grå dagrar

svarta vinbär

Några enstaka, vinröda blad klamrar sig kvar på svartvinbärsbusken. Det är vinter och mörkt när arbetsdagen börjar och mörkt när den slutar och där mittemellan är det grått och fyra plusgrader. Snart är det jul, snart vänder det. I frysboxen i källaren har jag flera kartonger med djupfrysta svarta vinbär. De ska bli marmelad och gelé.

För mig är svarta vinbär min farfar. Han odlade bären i den karga hallandsjorden och kokte saft. Det var först när han blev änkeman i sjuttioårsåldern som han lärde sig att laga mat – så har jag i varje fall fått det förklarat för mig. Han måste ha varit en naturbegåvning, för jag minns goda grönsakssoppor och pannbiff och svartvinbärssaft.

Framför allt var farfar en odlare. Han hade lärt sig av sin mamma, på Godegården i Barne-Åsaka i Västergötland. Och jag har lärt mig av pappa som lärt sig av honom.

Nu odlar jag svarta vinbär och tänker på farfar.

Svarta vinbär räddar köket

Svarta vinbär är inget snaskigt litet bär att stoppa i munnen, utan det är en smak med många bottnar. Det sträva lånar sig väl till det icke-söta köket, samtidigt som det går väldigt bra ihop med sött och vanilj.

Det är gott med svartvinbärssylt på rostat bröd och på scones. Man kan slänga i en handfull svarta vinbär när man kokar rödkålen till jul. Svarta vinbär är fenomenalt bra att göra gelé av – det går nästan inte att misslyckas. Någon gång har jag gjort paj av svarta vinbär, och det är lite strävt, men jag kan tänka mig att det går att göra en god cheesepie med svarta vinbär, eller en tårta med vaniljkräm och svartvinbär, då med bär och socker mixade.

Precis som farfar gillar jag svartvinbärssaft. När jag var liten och hade ont i halsen brukade jag få svartvinbärssaft med varmt vatten. Mycket gott!

Fransmännen är duktiga på att använda sig av svarta vinbär. De gör likör, crème de cassis, och de gör sorbet, sorbet aux cassis.

Och så nyttigt sen!

Det finns mycket c-vitamin och fiber i svarta vinbär, så bara av den anledningen är det en bra bärkompis. E-vitamin, folat, kalium och järn lär det också finnas gott om, och en del antioxidanter.

Det är en lättodlad buske. Här i Höör ställde jag de buskar jag hade lite för nära en stor björk först, och då gav de mycket liten skörd. Men sedan några år har de fått komma ut i ljuset och då blir det många bär.

En annan bra sak är att de är lätta att föröka. Enklast är väl att böja ner en gren och täcka en del med jord, och sedan förtöja grenen ordentligt. Då sätter grenen rötter. Sedan är det bara ett knipsa bort mammagrenen och flytta den lilla plantan till en egen växtplats.

Något jag gör nu – eftersom jag försöker få med mig så många buskar som möjligt till Kyllingaröd – är att jag klipper skott av de gamla svartvinbärsbuskarna, duttar dem lite i groningspulver, och så ner i jorden. Får se i vår hur många som tagit sig. Men det funkar med krusbär så det är väl inte helt omöjligt med vinbär.

Man kan nog aldrig har för många svartvinbärsbuskar.