Svarta vinbär och grå dagrar

Några enstaka, vinröda blad klamrar sig kvar på svartvinbärsbusken. Det är vinter och mörkt när arbetsdagen börjar och mörkt när den slutar och där mittemellan är det grått och fyra plusgrader. Snart är det jul, snart vänder det. I frysboxen i källaren har jag flera kartonger med djupfrysta svarta vinbär. De ska bli marmelad och gelé.

För mig är svarta vinbär min farfar. Han odlade bären i den karga hallandsjorden och kokte saft. Det var först när han blev änkeman i sjuttioårsåldern som han lärde sig att laga mat – så har jag i varje fall fått det förklarat för mig. Han måste ha varit en naturbegåvning, för jag minns goda grönsakssoppor och pannbiff och svartvinbärssaft.

Framför allt var farfar en odlare. Han hade lärt sig av sin mamma, på Godegården i Barne-Åsaka i Västergötland. Och jag har lärt mig av pappa som lärt sig av honom.

Nu odlar jag svarta vinbär och tänker på farfar.

Svarta vinbär räddar köket

Svarta vinbär är inget snaskigt litet bär att stoppa i munnen, utan det är en smak med många bottnar. Det sträva lånar sig väl till det icke-söta köket, samtidigt som det går väldigt bra ihop med sött och vanilj.

Det är gott med svartvinbärssylt på rostat bröd och på scones. Man kan slänga i en handfull svarta vinbär när man kokar rödkålen till jul. Svarta vinbär är fenomenalt bra att göra gelé av – det går nästan inte att misslyckas. Någon gång har jag gjort paj av svarta vinbär, och det är lite strävt, men jag kan tänka mig att det går att göra en god cheesepie med svarta vinbär, eller en tårta med vaniljkräm och svartvinbär, då med bär och socker mixade.

Precis som farfar gillar jag svartvinbärssaft. När jag var liten och hade ont i halsen brukade jag få svartvinbärssaft med varmt vatten. Mycket gott!

Fransmännen är duktiga på att använda sig av svarta vinbär. De gör likör, crème de cassis, och de gör sorbet, sorbet aux cassis.

Och så nyttigt sen!

Det finns mycket c-vitamin och fiber i svarta vinbär, så bara av den anledningen är det en bra bärkompis. E-vitamin, folat, kalium och järn lär det också finnas gott om, och en del antioxidanter.

Det är en lättodlad buske. Här i Höör ställde jag de buskar jag hade lite för nära en stor björk först, och då gav de mycket liten skörd. Men sedan några år har de fått komma ut i ljuset och då blir det många bär.

En annan bra sak är att de är lätta att föröka. Enklast är väl att böja ner en gren och täcka en del med jord, och sedan förtöja grenen ordentligt. Då sätter grenen rötter. Sedan är det bara ett knipsa bort mammagrenen och flytta den lilla plantan till en egen växtplats.

Något jag gör nu – eftersom jag försöker få med mig så många buskar som möjligt till Kyllingaröd – är att jag klipper skott av de gamla svartvinbärsbuskarna, duttar dem lite i groningspulver, och så ner i jorden. Får se i vår hur många som tagit sig. Men det funkar med krusbär så det är väl inte helt omöjligt med vinbär.

Man kan nog aldrig har för många svartvinbärsbuskar.