Och så har det vänt

Och så har det vänt och det är vår igen. Har på mig ylletröjan hela förmiddagen av gammal vana, och tjocka strumpor, men får ta av mig framåt lunch och sitta i kortärmat. Krokusarna fläker ut sig och bjuder in. I går såg jag ett honungsbi sörpla i sig nektar i en krokus, och i dag en mörk jordhumla i en annan.

Mörk jordhumla och blå krokus.

Jag har många olika krokussorter. Någon helvit. Några helblå, några gula. Rätt många lila-vit-randiga. Det måste var en livskraftig sort. En del är nog nära en ursprunglig vild, krokus, och de är små och syns inte riktigt om jag inte rensat ordentligt. I år har jag hunnit med tack vare allt hemmaarbetande, och nu ser man även de riktigt små blommorna. Fint.

Det bästa av allt? Att allt är kvar, och allt är möjligt. Så vacker som min trädgård kommer att bli i år har den aldrig varit. Det kommer att bli så fint. Ja, nu vänder det.

krokus mörk jordhumla

Spår i marken

En sak som varit praktisk med villaträdgården i Höör är att de största skadegörarna som härjat är harar och spanska skogssniglar – om man inte räknat vinterstormen när grannens studsmatta flög in och kraschade i en häck. Harar och sniglar kan orsaka stora problem, men de är djur med relativt små hjärnor. Jag har inga större problem att klippa en snigel mitt itu, och säger jag BU sticker haren.

Men på Kyllingaröd är ju djurlivet en stor del av charmen. Förutom harar och sniglar så har jag hittills sett dovhjort, rådjur, vildkatt, fasan och ett halvdussin andra fåglar som jag inte vet namnet på, glada, tonfall, brun kärrhök och sork. Spåren på bilden är från mitt framtida grönsaksland. Dessutom hyser vi rymningsbenägna får.

Så hur förhåller man sig till djurlivet? Stek eller stängsel? Det senare, tror jag, även om jag är glad över grannens jakttorn. Samtidigt vill jag ju inte att hela fastigheten ska bli ett Fort Knox.

Vi kommer igång med odlingarna tidigare än jag tänkt mig, så vi får sätta upp något tillfälligt först. Det blir väl till att utvärdera och se.

Mullvadsjord

Mullvadsjord, vad är det? Jo, det är ju den där högen jord som mullvaden sparkar upp när han gräver sina gångar.

Är det inte sork, säger du. Är det inte det?

Mullvaden gräver hålet i mitten, vattensorken vid sidan om, säger jag snusförnuftigt, men är innerst inne lite tveksam. För även om jag bara hittat mitti-hål i de högar jag undersökt på Kyllingaröd, så har jag aldrig sett en mullvad där. Å andra sidan är mullvadar skygga typer som håller daggmaskar i fångenskap under jord, så det kan vara så att de inte vill skylta allt för mycket. Fast högarna avslöjar dem.

Mullvadar, kändis under mark

Mr Mole

Beatrix Potter skrev om en mullvad, Old Mr Mole. Det finns en Mullvaden i Det susar i säven. H C Andersens Tummelisa tvingas gifta sig med en otäck mullvad. Mullvadsfärgad är ibland en modefärg, och en hemlig agent kan kallas en mullvad.

Kanske är det för att den så sällan syns som det finns så mycket historier kring mullvadar, och de flesta (utom Tummelisa) verkar positivt inställda till mullvaden. Jag med, för den äter som sagt de där förslavade daggmaskarna och andra smådjur, till skillnad från sin jordhögskompis vattensorken.

Men är det inte vattensork?

Vattensorkar är växtätare, och det är de som ställer till det på allvar för odlaren. En mullvad kan förstöra en odling med mycket daggmask i eftersom allt blir huller om buller, men de ger sig inte på växterna. Sorken däremot gnager gärna på nyplanterade äppelträdsrötter och mycket annat bland odlingarna.

Är det mullvad, är det okej för mig, men sork – nej.

Det som gör mig lite tveksam till om det verkligen inte är vattensork som gör alla jordhögarna är att vi sett sorkbebisar som fötts inne i en glasflaska och – när de vuxit och inte kunnat ta sig utdött där inne – dött en troligen kvalfull död. Sedan lyfte jag på en planka i garaget och det spratt ut ett sorkliknande brunt djur och kvar låg det ett gäng småungar.

Om det inte är sork, vad är det då? Det var större än mus och inte särskilt likt en råtta. Alla varianterna – sork, mus, råtta – är mindre roliga än mullvad, och varken mus eller råtta gräver högar.

Man kan alltid göra mullvadsjord

Jag hörde på ett radioprogram att jorden i mullvads- och sorkhögarna är bra att odla tomater i. Det har jag inte hunnit testa, men jag samlar numera noga upp några hinkar mullvadsjord – låt oss nu säga att det är mullvadar som bor i fårhagen för enkelhetens skull – varje gång vi varit på Kyllingaröd. Hittills har jag provat att plantera om några benjaminfikusar i jorden, och så gjorde jag en bokashiblandning i går.

Mullvadsjorden är stenfri, ogräsfri och fint sållad. Det är en blandning av grus och matjord, men ändå ganska kompakt. Jag tror att den mår bra av att bli uppblandad med lite kompost.