Helande kryddsalvia

Kryddsalvia – en sådan allroundväxt! Det vetenskapliga namnet Salvia officinalis L säger ju allt. Salvia: salvus betyder säker, sund, helande. Officinalis: i apoteksrummet, läkeväxt. L är auktorsbenämning för Linné, så det är Linné som bestämt det vetenskapliga namnet. Men salvia har varit med i leken längre än så.

Det är en universalväxt.

God i maten – med måtta

Jag har ofta salvia i maten: allt med gris funkar med salvia, men även grytor och grillat blir fint med salvia. Den har en sträv smak så man får prova sig fram.

Sedan är den så snygg i trädgården också. I min trädgård i Höör självsår den sig, så man får hålla efter den och skära ner kraftigt. Men när den blommar är den snygg – mer kraftfull än prydnadssalvior, och bina blir som tokiga.

Även här var romarna först

Kryddsalvia kommer från medelhavsområdet, och naturligtvis förstod romarna sig på denna fenomenala växt. Den spred sig sedan upp i Europa med klostren, och här i Skåne är den perenn och väldigt tuff. Den har blad på vintern så det brukar räcka alldeles lagom att plocka åt sig de få blad som finns kvar till vinterns grytor. Lagom tills de tar slut kommer våren med nya skott.

Salvia är en läkeväxt, och mina källor säger att den funkar mot det mesta: mot alzheimer och dåligt minne, mot svett och mot klimakterievallningar.

Inte minst luktar kryddsalvia gott. Bryt av en kvist och ta in, så luktar det bättre inomhus.

Den uråldriga isopen

Isop! ὕσσωπος! Esov!

Jag odlar isop i min varmaste och lugnaste del av trädgården för att den är vacker och för att den lockar till sig humlor. Vad gör man inte för att fjäska för humlor, eller hur? Jag har sått isopen själv och jag skötte väl inte det så noga, så jag har bara några plantor. Men de plantorna blir större och finare för varje år, och snart kan jag nog också säga, som det står i blomsterkatalogerna, att den går att ersätta lavendel. Den fyller samma funktion i trädgården som lavendel men är mer robust.

Jag vet att man kan använda isop i köket, och dess vetenskapliga namn, Hyssopus officinalis, avslöjar att det är en läkeväxt.

En växt som varit med förr

Men sällan har det varit så korrekt att säga ”redan de gamla grekerna” om en växt. Den nämns rent utav flera gånger i bibeln.

Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö.

Psaltaren 51
Porträtt av Christoph von Suchten som håller en isopkvist i handen som en symbol för tro och fysisk renhet. Målning från 1507 av okänd konstnär, Nationalmuseet i Gdansk (Wikimedia, CCBY).

Som vanligt tvistar de lärde om det verkligen var en isop som nämns i bibeln, eller om det var en annan typ av växt. Jag har en bok, Plantera din trädgård med inspiration från bibeln, och då nämns isop i samband med sorghum, oregano och kapris, men man tar inte upp Hyssopus officinalis. Men oavsett om det var oregano man egentligen menar i bibeln, så benämns den flera gånger där, och den användes både i Grekland och Egypten med liknande symbolik: renhet, utrensning, ödmjukhet.

Isopens betydelse som symbol för tro, renhet och moral bestod genom tiderna. Fram till i dag, vill säga. Nu kan det stå så här i en beskrivning: ”Dekorativ perenn med kompakt buskliknande växtsätt och blå blommor”. Det är ju också sant.

Sen kan man göra vin på den. Absinth, chartreuse och vermouth innehåller alla lite isop. En smula magisk renhet i dryckenskapen.

Rosmarin – havets dagg

När jag bodde i Malmö växte det en rosmarin som räckte mig till midjan. Jag hade aldrig sett en så stor rosmarin i Sverige så det tog mig ett bra tag att förstå vad det var jag såg. Ibland smög jag mig ner alla de fyra trapporna och bröt av en liten bit för att krydda kvällsmaten.

I dag har jag rosmarin i min trädgård, men oftast brukar den dö under den kalla vinter som vi brukar ha här på det skånska höglandet i Höör. Den växer till under sommaren och så blir den ett stelt skelett när snön kommer, inte alls som exempelvis timjan eller salvia där det ändå går att ta blad och kvistar med njutbar smak och doft mitt i vintern.

Förra vintern var en varm vinter, och rosmarinen överlevde. Med ytterligare en sommar under västen så har plantan blivit mer robust. Inte lika stor som den där i Malmö, men bredare. Den ser frisk ut. Hoppas att det gör att den överlever denna vinter, även om den blir hård framåt januari.

Rosmarin – krydda och medicin i ett

Rosmarinus officinalis är rosmarins vetenskapliga namn, och som så ofta lär vi oss en del av det. Rosmarinus betyder havet dagg, och officinalis indikerar att det är en medicinalväxt.

Själv tycker jag att rosmarin lätt tar över som krydda i köket, särskilt om den är torkad. Men någon kvist färsk rosmarin till den ugnsbakade färskpotatisen, olivolja och flingsalt – det är mat för gudar. Rosmarin till lamm, naturligtvis. Eller bara en kvist i grillen för att sprida väldoft sommarkvällar (som om det hade behövts).

För minnet

There’s rosemary, that’s for remembrance. Pray you, love, remember. And there is pansies, that’s for thoughts.

Ofelia i Shakespeares Hamlet.

Rosmarin sätter fart. Fart på matsmältningen, fart på dina stela muskler, fart på blodkärlen. Rosmarin är bra för minnet – det är sedan länge. Kanske skulle man servera rosmarin-te i universitetskafeterior, så att studenterna mindes sina föreläsningar bättre?

Grisskrikaren bergenia

Jag har en handfull växter i min trädgård som fanns här redan när vi köpte huset. Ägaren precis före oss hade gräsmatta över hela tomten, och så stod det några förskrämda växter upptryckta i hörnen. Bergenia, till exempel.

För mig är bergenia en klassisk växt för den svenska paradrabatten, men den har funnits i odling i europeiska trädgårdar åtminstone sedan sjuttonhundratalet. Det finns många olika bergeniaarter i Asien, men den jag har i trädgården är den vanliga Bergenia crassifolia. Bergenia efter botanisten Karl August von Bergen, och crassifolia efter tjockbladig.

I trogen tjänst

Jag tror att bergenia är lite ute, för jag tycker inte att man ser den så ofta. Den kan lätt se lite risig ut, om man glömmer att ta bort vissna blad och att ge den en gödselgiva då och då. Annars är den en väldigt snäll och glad liten typ. Den växer lagom långsamt, och den är lätt att föröka för man delar den bara på hösten. På vintern är den grön, och på våren blommar den med knallrosa blommor. Har man tur blommar den samtidigt som gullvivan – det blir ursnygga buketter.

Jag läser mig till att den används som medicinalväxt tvärsöver Asien, från Ryssland till Indien där den är en ayurvedisk växt. Det var nytt för mig och något att utforska vidare.

På engelska kallas den ibland pigsqueak, grisskrik. Gnid två bergeniablad så förstår du! Squeeeak, squeeak!

Kärleksört – en växt värd att notera

När vi flyttade till Höör delade min svärmor Kerstin några perennplantor, däribland en kinesisk kärleksört. Hela tomten bestod av en gräsmatta, åtta björkar, ett brutet plommonträd och två äppelträd då, så det fanns inga rabatter att sätta plantan i. Jag grävde upp några grästuvor och grävde ner den. Inga problem – växten trivdes och blev stor.

Något år senare gav min mamma mig en present, en kinesisk kärleksört av en annan variant. Nu hade jag några rabatter, så jag planterade plantan och den trivdes även den.

En rabatt i rosa

När vi bott i huset i kanske nio-tio år anlade jag det som jag kallar ”rosa rabatten”. Första året var det bara rosa växter där – pioner, rosa tulpaner, astilbe och malva. Jag planterade de båda sorternas kärleksört, både Kerstins och mammas. Nu var de så frodiga att jag kunde dela dem i många småplantor. Det tog sig också, och i dag, när jag delat dem någon gång till, har jag ett hav av kärleksört. Det är en mycket tålig växt.

Som en enstaka växt är den inte så rolig, men så här i en drös så blir den attraktiv. Den är en av få fjärils- och bi-dragande växter som blommar på hösten, så den är bra i naturträdgården. Vintertid står den pall och trots att den blommat över så behåller den sin blomform. Så det är en växt jag kommer att ta med mig Kyllingaröd.

Sedum spectabilis – en fetbladsväxt värd att beskåda

Det vetenskapliga namnet för kärleksört var tidigare Sedum spectabile. Sedum för fetblad, och Spectabilis för synlig, men också värd att beskåda.

Min farfar, som hade en praktfull trädgård högst uppe på ett halländskt berg, brukade tala om sin Sedum spectabile och sina sedumväxter. Men det inte de praktfulla, halvmeterhöga och rosa fetbladsväxterna som jag har i min trädgård, utan kortväxta knubbiga växter med gula blommor. Det är den inhemska kärleksörten och den hette mycket riktigt Sedum specatibile förr. Nu heter den Hylotelephium telephium, efter kung Telephos i den grekiska mytologin. Prefixeet hylo betyder skog, skogslevande.

Den kinesiska kärleksörten, alltså den jag har i trädgården, heter Hylotelephium spectabile. Men jag ser att BBC Plant finder fortfarande kallar den Sedum spectabile, så jag kan nog kalla den det ett tag till. Det är ju så besvärligt när vänner byter namn huxflux.

Går att äta

Nå, vad mer om den kinesiska kärleksörten? Den kommer från Manchuriet och Korea, snarare än Kina, men det kanske inte var så noga för växtjägarna. Jag inbillar mig att det var ett kargt och stundtals hett klimat, för det här är en växt som kan stå lite var som helst, men inte för mörkt och sankt.

Och så ska man komma ihåg att klippa ner den först framåt vårkanten. Jag upplever att den annars har lätt att ruttna. Så låt den stå som en utomhuseternell i rabatten under vintern – den är jättesnygg i frost eller när det snöar på den – och klipp ner den när du snyggar upp vårrabatten framåt mars. Så har du en pålitlig arbetare i rabatten år efter år.