Är du lantis eller storstadsbo? Jag vet inte. Vad är det egentligen att bo på landet eller i staden när hela världen finns i fickan? När periferin finns i centrum.
När jag flyttade från Stockholm till Malmö, frågade styrelseordföranden för det lilla bolag jag hoppade av ifrån: Vad gör man i Malmö? Det var som om han inte kunde förstå vad folk sysselsatte sig med i en sådan avkrok, som om han såg framför sig ett Malmö fullt av bondläppar med halm i sina tollor.
När jag sedan flyttade från Malmö till Höör sa jag att vi flyttade till landet och att vi bodde i en by. Utbudet i mataffären tvingade mig att bli bra på husmanskost för det fanns nästan inga andra råvaror, i grannhuset spelades det dansband och det fanns bara ett enda trafikljus i hela Höör.
Nu ser jag en stark community och entreprenörsanda, närhet till livsmedelsproducenter och friluftsliv, en enorm kunnighet inom exempelvis hundsport och friskvård, för att nämna något. Det finns fortfarande bara en enda korsning med trafikljus, men vi har en ny rondell.
Så köpte vi ödegården i Kyllingaröd som ligger fem kilometer från Degeberga och fem kilometer från Huaröd. På gården finns ingenting, inte ens golv. Men vi har gott om frisk luft, tystnad och skönhet. Här finns glador, en och annan stork och några riktigt envetna sorkar.
Vägen över Maa
En gång när vi skulle köra till gården fick vi infallet att ta en annan väg över Linderödsåsen. I Sätaröd tog vi av mot Maa och Killhult. Vi tar nämligen vägen över Killhult hem ibland eftersom de har en så utmärkt lanthandel, men då åker vi mot Hörby över Äspinge hem. Maa-vägen hade vi aldrig tagit.
Det började bra med vackra bokskogar. Sedan fortsatte det med mer bokskog och några fritidshus. Sedan blev det fritidshus och riktigt gamla gårdar. Och sedan blev det gamla skånegårdar och en kyrkoruin. Lite granskog, och så bokskog.
Vi såg inte en människa. Inte en katt. Inte en enda skylt med honung till salu, B&B eller ”Kalles traktorservice”. Inga mäklarskyltar.
Bara gårdar och natur.
När vi till slut nådde Huaröd var det som om byn var upplyst av neonskyltar. Bensinpump! Affär med smågodis! Parallella bygator! Och väl på Kyllingaröd kunde Östersjön skönjas och jag tänkte att jag skulle kunna gå ner till Degeberga på mindre än en timme och ta bussen till Kristianstad, Köpenhamn och världen om jag ville.
Saknar du Stockholm?
”Saknar du Stockholm?” frågade mig min chef för ett tag sedan.
”Nej”, sa jag snabbt, relativt sanningsenligt.
Men så tänkte jag efter. För vad är det man saknar när man lämnar en plats där man bott?
Människorna, såklart. De goda vänner jag hade. Att kunna stöta ihop i tunnelbanan med en gammal kursare från JMK eller hamna på samma party som Egyptens ambassadör eller Jessica Gedin. Det händer liksom inte i Höör.
Fast den inre kretsen från Stockholm har jag fortfarande kontakt med, fastän det är snart tjugofem år sedan jag flyttade. Det handlar om en handfull personer, mest släkt. De mer tillfälligt bekanta, ”nätverket”, är i viss mån sådana jag är vänner med på Facebook eller så har de diffunderat ut. Frågan är om vi hade umgåtts sådär mycket om jag bott kvar. De flesta av oss hamnade i småbarn-villa-karriär-loopen på något sätt.
En av de saker jag aktivt flyttade i från – då 1999 när jag sålde min bostadsrätt på Söder – var detta ständiga planerande. Spontanfikor eller ”jag tittar inom dig på vägen till …” fanns inte, utan varje möte behövde planeras, ofta flera veckor i förväg. Pressen på att det mötet då skulle vara härligt och perfekt var stor. Min icke-existerande karriär och relativt nedväxlande livsstil i Höör gör att jag ofta har tid. Naturligtvis bokar jag också upp mig på saker och sedan vi skaffade gården har livet blivit mer uppstyrt.
Det jag saknar
De jag saknar är de precis utanför den närmaste kretsen: de bästa arbetskamraterna, de jag brukade fika med, några jag pluggade med. Det kan hända att jag undrar hur det går för dem och om de tänker på mig. Vad de skulle tycka. När jag ser att det går bra för dem så gläds jag.
Och så saknar jag huvudstadens möjligheter.
Jag läste i Sydsvenskan att Blacknuss Allstars skulle släppa en ny platta. ”Blacknuss startade 1991 på jazzklubben Fasching i Stockholm och fick stora framgångar med låtarna ’It should have been you’ och ’Last night a dj saved my life’ 1994”, stod det. Åren 1994-95 jobbade jag på Chili som hade kontor på Vasagatan, ett stenkast från Fasching, och jag såg Blacknuss många gånger. Om jag minns rätt var jag på pressläppet för It should have been you.
Sånt. Kvaliteten. Att man går på ett seminarium på kvällen och då är det Susan Faludi som talar. Eller går på middag och gäst är Carl Bildt. Går på teatern och titelrollen spelas av Ernst Hugo Järegård. (Lite åttio- och nittiotalsreferenser, men ni fattar.) Sånt som händer i en huvudstad om man är lite vaken.
Sedan saknar jag institutionerna: Nationalmuseum, Operan, Dramaten, Stockholms stadsbibliotek. Att det var lätt att besöka dem. Att få se en utställning eller föreställning först av alla, och inte efter två år när den varit på turné i såväl Sollefteå som Sölvesborg och allt och alla är lite trötta och tåget har gått. När det lika gärna kan vara.
Periferin i centrum
Men saknar jag Stockholm annars? Nej.
Jag var van vid att vara i händelsernas centrum och att ha koll när jag bodde i Stockholm. En kort tid efter att jag flyttat till Malmö vid millennieskiftet fick jag barn, och efter några år flyttade vi ut till Höör. Jag hade ett mycket litet nätverk och kände mig isolerad. Koll? Not so much. Jag upptäckte Coldplay när fotbollsklubbarna gjorde det. Vad var på gång? Vad pratade folk om, och vad läste de?
Men så insåg jag att det visste nog ingen. Vad som var ”koll” för någon var det inte för någon annan. Jag, som hade tid att sitta och surfa hemma i Höör medan småkillarna låg och sov, fick en bra överblick och lättare att trendspana. Det kan vara svårt att få perspektiven när man är inne i centrum. Böckerna kunde jag beställa på Bokus eller via biblioteket. Musiken fanns på Spotify. Tidningarna blev digitiala, utbildningarna gavs på video, mötena hölls på Zoom och shoppingen gjordes online.
Det slog mig att periferin hamnat i centrum. Att vi alla är lika perifera, oavsett var vi bor. Du kan bo i Maa och driva en internationell konsultverksamhet. (Jag vet inte riktigt om någon gör det, men möjligheten finns.) Du kan ha din keramikateljé mitt i Stockholm. Du kan bo i Kåremo och göra haute couture.
Samma lika
I debatten kan man få för sig att det är extremt olika, stad och land. Att landsbygden behöver räddas på något sätt. Studier visar dock på att det inte är så stor skillnad på vilka värderingar folk har, oavsett boplats.
Fler som bor på ”riktiga” landet (alltså inte i centralorter) är missnöjda med demokrati och kommunal service, men det är ju inte illvilja: det är en korrekt analys. Bor du på ”riktiga” landet får du mindre service från det offentliga än om du flyttat in i centralorten eller till storstaden – trots att du betalar lika mycket skatt. Bussarna kör inte i närheten av där du bor eftersom det finns ett för litet befolkningsunderlag, som det heter. Blir du sjuk så tar det längre tid för ambulansen att komma, och blir du rånad tar det längre tid för polisen att dyka upp.
Men förutom det är vi rätt lika, tycker rätt lika. De flesta har någorlunda vettigt internet – tack bredbandsutrullningen och 5G – och tillgång till information från hela världen. Vi kan alla resa.
Jag, en lantis eller storstadsbo?
Flera av de ödehusprojekt som jag följer ligger typ 10 mil från Bjurträsk. Är det landet? Flera ödehus– eller omställningsaktivister är tidigare storstadsbor som flyttat ut. (Som jag.) Tar man storstan med sig ut på landet eller blir man en annan? Tar jag erfarenheten av Höör med mig när jag åker till Stockholm? Är min kunskap om att bo i Höör giltig i Kyllingaröd?
Precis som att jag börjar bli årsrik och bär med mig alla åldrar, börjar jag bli platsrik och bär med mig alla platser.
Jag tänker att om jag är både glador över Linderödsåsen, arbetslunch på Stureplan, blommorna på Stanfords campus, dagislämning på Kubeliden en mörk novembermorgon, doften av bibblan på Sankt Petri kyrkogata, biomörkret på Söder-City, paddling på Ämmerns mörka vatten, ett salt dopp från Katteskär och en kall öl på Möllevången samtidigt, så är väl alla andra det också – fast med andra platser.
Oavsett om vi är lantisar eller stadsbor.