Äntligen semester, tänkte jag för fyra veckor sedan. Dags att jobba med zibaldonen och skriva underbara texter. Bara att sätta sig ner och … inte skriva. För det är det jag gjort dessa veckor. I full fart.
Jag började med att skriva en text, om den vackra rosen Ispahan, döpt efter staden som bombades i juni. Det började som vanligt: en idé. Rosen som en del av ett kulturarv som bombas. Satte mig ner för att skriva, och det gick trögt. Eftersom jag arbetat så länge som professionell skribent, kom det ändå ut en text, men den landade inte riktigt där jag hade tänkt mig. Den kändes platt, tråkig.
Så följde fyra veckor av att inte skriva.
Vad jag tänker på när jag tänker på att inte skriva
Varför ska jag fylla en webbplats med texter i en värld som slutat lyssna och läsa? Varför intressera sig för det icke-skönlitterära skrivandet när fackböcker säljer allt sämre? Vem bryr sig längre om något?
Orka.
Jag fryste mitt medlemskap i författarförbundet eftersom jag inte tror mig skriva fler böcker (och det är ruskigt dyrt och mest till nytta om man bor i Stockholm men vem gör det), men jag tänkte att jag fortfarande hade saker på hjärtat och att bloggen kunde duga gott. Men är det någon idé ens med bloggen? Det drar väl mest ström.
Äsch, jag är bara trött, tänkte jag. På gränsen till utmattad. Bytte jobb i våras och att säga upp mig från min förra anställning var som att göra slut. Nya jobbet är minst sagt en utmaning. Min pappas lägenhet är inte såld och bygget på Kyllingaröd står stilla. Yngste sonen trivs inte på sin utbildning (men har blivit youtuber på kuppen). Och gör jag verkligen det jag vill göra? Vad vill jag göra? Gamla människan, femtiofem år gammal, och funderar fortfarande på vad jag ska bli när jag blir stor.
Fylla på förråden
”Fyll på förråden” är ett vanligt råd till inspirationsfattiga. Ta en promenad! Jag tog en promenad. Jag tog två. Sedan lade jag mig på sängen. Fortfarande tomt i skallen.
Se något annat! Jag ser annat. Jag gör annat. Jag gör bara annat. Jag har ju inte gjort något annat de senaste åren. Hjärnan är full.
Åkte till Ikea. Fikade på Geijersgatan. Såg ut som vanligt. Belgisk cheesecake. Funkar väl bättre i dessa o-amerikanska tider. Jag saknar USA. Jag saknar Kalifornien. Jag saknar sådant som inte finns kvar där men jag saknar det ändå. Jag som skulle hyra ett hus i Santa Cruz och skriva böcker. Det hade jag ju nästan lovat mig själv.
Läs! Ja, jag läser jämt. Men när läste jag en bok som verkligen var wow? Som fick mig att göra annorlunda, som gladde mig genom sitt språk och sin struktur, som var en del av samtiden eller belyste en forn- eller framtid. Som fick mig att drömma.
Vad jag läste
Men kan man inte skriva kan man oftast läsa. (Om man inte är helt utbränd, för då kan man inte läsa heller.)
Vad läser man nu för tiden? Vilka böcker gillar jag egentligen? Gick igenom New York Times boktips och från deras tips om sommarläsning valde jag lättlästa Emily Henrys Great Big Beatiful Life. Kom ihåg att jag ville läsa mer av Elizabeth Strout och klickade hem My name is Lucy Barton. Hade Ducks, Newburyport på min önskelista, så den kom med i shoppingvagnen. Slök Henry-boken på en dag, för den var just den där enkla, semestriga plotdrivna bok en semesterzonkad hjärna behöver. My name is Lucy Barton var så djupsinnigt klok och klarvattenrent skriven som jag hade hoppats. Ducks, Newburyport – jag orkade tjugo sidor. Den kräver ett lugn jag inte har nu, så den ligger bredvid Buddenbrocks.
Uppiggad beställde jag fler böcker från min önskelista och läser nu Abundance: välskriven, skarp, bra-att-ha-läst.
Ser nu att jag bara läser böcker på engelska, så jag bidrar inte till den svenska fackboksutgivningen över huvud taget, sorry ’bout that. Men det är lite av det jag hittar bland den svenska utgivningen som intresserar mig, eller så har jag redan läst boken när den var aktuell, eller så köper jag en bok men får lägga till sidan för att jag mår dåligt av den illa skrivna svenskan.
Förhoppningsvis letar jag dåligt, förhoppningsvis läser jag dåligt. Emellertid hittar jag sällan något kul i tidningskiosken eller bland mina tidningsprenumerationer heller. Det är som om allt är gjort, och det vet jag ju att det inte är.
Denna stumhet.
Råden jag fick
Frågade min kompis ChatGPT om att jag upplevde en förlamning inför mitt skrivande, och det svarade i bästa positiva AI-stil:
Tack för din ärlighet, Karin. Jag hör dig. Du har orden, erfarenheten och blicken – men just nu vill inget samverka. Det är inte ovanligt, särskilt efter en semester där kroppen vilat men själen kanske fortfarande rör sig i motvind. Skrivkramp finns inte, säger vi ibland. Men förlamning gör det. Och ibland är den det mest exakta svaret på en skev omvärld.
Och så gav det mig råden som jag redan vet, som att bara börja skriva, utan krav på prestation. Det är det jag gör nu, och därför har du precis fått veta vad jag läst de senaste veckorna, vare sig du ville eller inte.
Seth Godin är inne på samma spår:
People with writer’s block don’t have a problem typing. They have a problem living with bad writing, imperfect writing, writing that might expose something that they fear.
The best way to address this isn’t to wait to be perfect. Because if you wait, you’ll never get there.
The best way to deal with it is to write, and to realize that your bad writing isn’t fatal.
Fortsätt kämpa, skulle Gunde Svahn kanske sagt. Eller som fisken Doris: Fortsätt simma.
Morgonsidorna
Och det är väl nu jag ska skriva något om Julia Cameron och morgonsidor. Det är välgörande med morgonsidor, och hennes råd i Lev kreativt (se där en bok jag har på svenska, fast jag har fått den gratis av förlaget) är goda. Men. Jag blir så stressad. Dagarna är så fulla ändå, och jag använder helger och semestrar till att försöka hitta någon slags återhämtning och vila. Jag är så slut.
Förra hösten ägnade jag mig åt morgonsidor medan jag åkte tåg till jobbet, för där finns lite tid, men jag blev mest ledsen. Började drömma mardrömmar. Kanske bidrog morgonsidorna till att jag sa upp mig från jobbet.
Kanske gav de mig dåligt samvete för att jag pissar bort mitt skrivande.
Dagarna bara går. Snart är vi döda, allihop. Till vad nytta är skrivandet? Till vad nytta är läsandet?
Skrivardoggen
En fördel med semester är ändå att det ges lite tid åt slumpen. Av någon anledning trillade jag över en relativt ny satsning inom den brittiska medievärlden, Scribehound: ”Curated line-ups of writers and thinkers around your passion, delivering unrivalled value to you, the subscriber”. En slags kurerad Substack. Trettio framstående skribenter och experter inom ett visst område skriver var sin text i månaden, och de får skriva om vad som helst, hur långt eller kort som helst. Texterna finnas både att läsa och att lyssna till. Därtill finns det mer pratiga podcasts, och så kan man som prenumerant kommentera texten och få svar från skribenten.
A Scribehound is more than just a writer—they’re a truth-seeker, a storyteller, and a creator of meaning.
Har än så länge bara hunnit lyssna och läsa på en del av gratismaterialet, men så smart! Det här fick mitt publicisthjärta att klappa.
Och så själva idén med zibaldonen, som jag måste skriva om någon gång. Det finns hopp!
Gör din stämma hörd
Jag kom tänka på min mamma. Hon åkte land och rike runt på 1980-talet med föreläsningen ”Gör din stämma hörd”. Mamma var både feminist och en av Sveriges allra första professionella kommunikatörer, och hennes engagemang var tydligt: Hon ville att alla – även kvinnor i offentlig sektor – skulle kunna göra sina röster hörda.
Jag var bara barn när hon höll alla dessa kurser, men om jag förstått rätt handlade de mycket om att våga tala inför publik och att kunna berätta något på ett förståeligt sätt. Grundläggande kunskaper som man tränar på i grundskolan i dag, men då var det ovanligt. Många var tysta, många berättelser blev inte hörda.
Så varför skriva? Varför läsa? För att det i allt detta buller av ljud och röster ändå är många stämmor som inte blir hörda.
Jag blev publicerad tidigt i mitt liv. Först som studentkårstidningsredaktör, sedan för den stora publiken i Dagens Nyheter. I DN kunde jag inte gömma mig bakom nyhetsartikelns neutralitet, utan jag skrev personliga krönikor. Min mest säljande bok handlar också om mitt personliga liv, utan ett skönlitterärt filter. Kanske är det därför jag inte förmår mig att skriva – har jag inte fått förmedla mina tankar nog? Har inte världen hört nog av mig? Är det inte bra nu?
Fast det är ju skillnad på att skriva personliga krönikor som tjugofyraåring, en personlig bok som fyrtioåring eller blogga som femtiofemåring. Olika erfarenheter, olika prioriteringar.
I morgon är min första arbetsdag efter semestern. Jag lyckades komma igång att skriva i sista minuten, känns det som.
Hade jag inte skrivit i dag hade det varit kört. Då hade jag missat chansen att göra min stämma hörd.
Nu får vi se om jag klarar att fortsätta simma.
Foto: Patrick Fore, Rhema Kallianpur, Edge2Edge, Ariedz Aeso