I stället för gångplattor, förvirring. Ett ögonblick av att inte riktigt sitta fast på jorden.
Mitt i ett samtal med min son Theo föll jag. Gångens plattor fanns inte riktigt där jag trodde att de skulle vara. Någon hade gjort en tre centimeters försänkning i gångbanan, och jag stod på huvudet.
Tyvärr är jag ganska van vid att trilla. Det blir så när man är mest uppe i sitt eget huvud och frekvent går utan att tänka sig för. Bam, så ligger man där.
I en stad är sannolikheten stor att man trillar bland andra människor, och de kan få för sig att rusa fram och fråga HUR GICK DET innan man ens hunnit landa. Jag brukar rusa upp och ropa ALLT GICK BRA ALLT GICK BRA och först efteråt känna efter.
För det är först efteråt man verkligen kollar hur det gick. Skrapmärken på händerna, hål på strumpbyxorna och mobilen, ja, den hamnade visst underst och är helt krossad. Oh yes, allt detta har hänt mig. Men jag har ändå studsat upp och ropat ALLT GICK BRA och sedan haltat iväg.
Foten i kläm
Du har kanske sett teckningen av Eva Lindström. En person går förbi en annan, som har sin fot i en dörröppning.
– Foten i kläm?
– Jajamensan!
Teckningen brukar väl användas som exempel på outhärdlig käckhet, men för mig är den en bild av hur svårt det kan vara att tappa masken. Jag kan tycka att det är ohyggligt knepigt att erkänna att jag står där med foten i kläm. Det krävs rätt mycket mod att säga: Oops, I did it again, istället för JAJAMENSAN ALLT GICK BRA.
Så när jag låg där på trädgårdsgången med sonen bredvid mig tänkte jag: Nej, nu ska jag pausa här lite. Det här är viktigt. Känn efter.
För det var inte på min egen trädgårdsgång jag kraschlandat, utan utanför ett hotell i Palanga, Litauen, där jag och sonen var på besök. Vi skulle gå på en släktings bröllop samma kväll, och hade jag skadat mig allvarligt blev det konsekvenser. Skulle jag behöva uppsöka ett litauiskt sjukhus så här en lördag?
Känn efter
Så jag låg där nere bland plattorna några sekunder längre än vanligt och kände efter. Händer, armar, knän – allt okej. Yrsel? Nej.
Alright, då reste jag mig upp, och min son blev mycket lättad. Vi kunde gå på bröllopet och hade en mycket trevlig weekend i Litauen.
Det är så lätt att borsta av dammet lite väl snabbt och gå vidare efter mindre eller större katastrofer. Ibland är det fysiska händelser som ett fall på trädgårdsgången, ibland är det en kraschlandning på jobbet eller i en relation. Det är såklart obehagligt att befinna sig i ett utsatt läge, men om vi inte pausar och ser oss omkring i stöket, hur ska vi lära oss något då?
Så jag ligger kvar. Utvärderar en liten stund. Och reser mig upp, men först när jag är klar. Går sedan vidare, kanske klokare.
Relaterade texter
Koka pasta i trangiakök
Jag gick och köpte mig ett trangiakök. Familjens gamla trangia – det vi hade när vi fjällvandrade på 1980-talet –…
Foto: Kiran Naidu / Unsplash