Att skriva för hand

När jag var runt tjugo och smärtsamt intellektuell, satt jag gärna med anteckningsblock på fik och skrev texter, de viktigaste texterna, omgiven av ljud från lågmälda samtal och skrammel från kaffekoppar och kanske någon bil som körde förbi. Jag använde helst en svart tuschpenna med bra flyt, en filtspetspenna från Pilot, och det skulle vara ett inbundet block, helst olinjerat.

I dag sitter jag gärna också och skriver på ett fik, men då har jag datorn med. Med en laptop blir du genast synlig. Du går från att vara observatör och flanör i bakgrunden till att vara tydlig, en lattearbetare. Kaféägarna kastar långa blickar och du slänger hastigt i dig kaffet.

Jag har en hiskelig handstil, men kan skriva fint när jag skriver långsamt. Men jag kan inte författa exempelvis en journalistisk text för hand, för jag behöver skriva lika snabbt som jag tänker. Eller i varje fall nästan lika snabbt. Skriver jag för hand går det långsamt. Med dator skriver jag fort.

Hastigheten avgör

Men det där med handskrift eller dator beror ju lite på vad jag ska skriva. Är det något jag behöver reda ut kan det vara smart att skriva för hand och låta tankarna gå lite långsammare. På papper är det lättare att skissa, dra pilar och markera det som är viktigt.

Ska jag skriva en större mängd text, så funkar ju datorn bättre, tycker jag. Det finns fler sätt att få den där eftertänksamheten i skrivandet, även när man skriver på datorn, som att läsa texten högt.

Skolöverstyrelsestilen

Skrivstil är till för att skriva med flyt, men jag tillhör den generation som fick lära sig den så kallade Skolöverstyrelsestilen. För mig skapade den snarare ett motstånd mot att skriva för hand, eftersom jag aldrig fick till flytet.

Stilen introducerades 1975, och jag började ettan 1976. Det var ett sätt att skriva där textning och skrivstil såg relativt lika ut – det var bara att pilla dit streck mellan bokstäverna, så hey presto blev det skrivstil.

Mina betyg i skrivstil blev ständigt låga (och ja, vi hade betyg i skrivstil). Kompisen Hanna revolterade och lärde sig gammaldags, vacker och snirklig handstil av sin mamma, och vi avundades henne det. Men inte heller Hanna fick gott betyg, trots skönskriften, för alla skulle skriva på exakt samma sätt.

Plakaten släppte oss fria

När jag sedan började på naturvetenskaplig linje på gymnasiet, hade jag en lektionstimme i bild varje vecka den första årskursen. Eftersom man på den tiden inte förstod vad naturvetare skulle ha för glädje av estetiska ämnen, lärde vi oss rita sådant som kunde komma till nytta för de yrken skolan kunde tänka sig att vi skulle ha, som ingenjörer eller arkitekter, eller möjligen som reklammän (som det väl fortfarande hette, det här var ju åttiotal).

Vi lärde oss att göra projektionsritningar och rita bokomslag, men också att texta och kalligrafera. Så från att ha varit hårt styrd av Skolöverstyrelsestilen fick jag nu uppleva nöjet med att skriva vackert. Det var ju kul!

Vår lärare Tore uppmuntrade oss att öva på att skriva hur snirkligt vi bara ville, och vi använde vackra pennor, som reservoarpennor med flödande bläck. På plakat målade vi bokstäver utan klackar. Vi lärde oss att klackar hette serifer, och att de raka bokstäverna vi målade hette sans-serifer eller grotesker. Det fanns en hel värld att utforska.

En helt ny värld

Min mamma, som också var intresserad av formgivning och estetik, köpte hem böcker till mig om typografi, och jag glupade i mig dem.

Det där med att skriva för hand var ett helt universum. Inte bara gäller det att lära sig att föra handen så att bokstäverna blir jämna, utan det är ett samspel mellan hand, hjärna, papper och penna.

Sedan är det skillnad på penna och penna.

Om du provat att skriva med reservoarpenna vet du att det är hopplöst att stanna till med en sådan, för då blir det en plump. Snarare vill pennan vidare och vidare, gärna i en löpande följd; den är som gjord för skrivstil. Du ska inte ha en reservoarpenna i handen när du gestikulerar, för då riskerar du att stänka färg över hela rummet. Tugga inte heller på pennan, för då kan du hux flux få bläck i munnen. Nej, en reservoarpenna VILL skriva! Den vill skriva vackert, och mycket!

Den tröga pennan

Kulspetspennan, däremot, är trögare. Bläcket är trögare i en kulspetspenna för att inte läcka. Det var de ungerska bröderna László och György Bírós geniala uppfinning: en rullande kula som i spetsen möter ett mer trögflytande bläck, och därmed kunde kulspetspennan gå från obskyr uppfinning till något som ligger och skramlar hemma hos de flesta. Men trögheten gör det också lite trögare att skriva – kulspetspennan läcker inte, men den dansar inte heller.

Jag läste i The Atlantic en tes från handstilsexperten Rosemary Sassoon om varför det kan vara så svårt att skriva skrivstil med kulspetspenna. Vi lär oss i skolan att hålla pennan precis som man tidigare höll en reservoarpenna. Men reservoarpennan hade ju ett annat flyt, och för att få till en schysst handstil med kulspetspenna behöver vi hålla hårdare med fingrarna om vi har samma handgrepp som förr. Så vårt sätt att hålla handen om pennan kan ses som en artefakt, en skrivandets blindtarm. Kan det stämma? Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir väldigt trött i handen av att skriva för hand för länge.

En välvässad B-blyertspenna och ett nytt suddgummi: en njutning. Doften av blyertsen. Snygga bokstäver som liksom flyter fram – tills spetsen är trubbig och måste vässas igen.

Penna som penna – alls icke

Det finns en penna för allt. Jag är – som du kanske förstått vid det här laget – själv noga med de pennor jag använder, vilket är något min familj gillar att skämta om. “Men kom igen, du ska bara skriva en inköpslista!” säger min man, när jag står där och väljer och väljer. Men jag vill att det ska kännas rätt, och det är det där flytet jag vill åt. Tidigare använde jag gärna reservoarpenna, men om man inte använder en sådan ofta tycker jag att de är svåra att hålla i gott skick. En filtspetspenna kan ge samma flyt.

Sedan tycker jag att pennan ska ligga gott i handen. Den får gärna vara rätt tjock, och så ska materialet inte vara för glatt.

Skriva för hand på fik

När jag slutade mitt första jobb, som assistent på Nationalencyklopedin, fick jag en fantastiskt vacker penna som avskedspresent. Den var en smal, guldfärgad kulspetspenna av märket Cross. “Skriv nu många vackra ord!”, sa min chef Agnita, och sporrad av detta försökte jag verkligen göra det. Kruxet med pennan var att den inte riktigt hade flyt. Det blev torra, korta ord när jag skrev med den. Skrev jag med en Pilot fineliner, inköpt för några tior på Mattons, flöt däremot prosan på fint.

Jag har kvar min vackra penna från encyklopedin, den ligger faktiskt framför mig just nu i sitt bruna etui, och fineliner-pennorna slets snabbt och är slängda och glömda sedan länge. Som symbol och god tanke finns gåvan kvar. Men för att skriva vackra ord, ja, då måste man få prova ut det som passar en själv bäst.

Nästa gång jag går och fikar, ska datorn och mobilen få ligga kvar i väskan. Jag ska ta fram ett anteckningsblock – olinjerat! – och en svart filtspetspenna. En välgjord cappuccino därtill, och sedan ska det bli intressant att se vilka tankar som dyker upp.