Författare: Karin Eva Sofia Lilja
-
Om en pojke som hette Nils
Jag skulle vilja berätta om en pojke som hette Nils. Men var ska jag börja? Genom åren har historien kommit till mig, som en aning. Det hela är egentligen en ganska pinsam sak, så jag förstår att ingen velat prata om det. Men det är just det vi måste. Jag skulle kunna börja historien med…
-
Guilty pleasures
Emmakarin Alaska Hallheden skrev i Dagens Nyheter för några veckor sedan om Celine Dion och att guilty pleasures kanske inte finns längre. ”Guilty pleasures har försvunnit. Ingen bryr sig om att du lyssnar på One Direction, *NSYNC eller The Pussycat Dolls.” Jag tror att hon har rätt. En stor del av mitt liv mellan 1984…
-
Vad vi minns
Medan jag håller på att gå igenom mina föräldrars samling av fotoalbum, funderar jag över vad vi minns och vad vi vill minnas. Mina föräldrar älskade att resa. För min mamma började det med en livsomvälvande båtfärd till USA när hon var sjutton år. Ett år som utbytesstudent i en liten ort i Pennsylvania, och…
-
Är det verkligen kortare arbetstid vi vill ha, till varje tänkbart pris?
Kortare arbetstid, sex timmars arbetsdag, fyra dagars arbetsvecka. För en som skrivit om dessa frågor sedan 1990-talet känns vårens debatt som minnen från förr. Problemet bara är att alla fått detta med den kortare arbetstiden om bakfoten. Här förklarar jag varför. Kanske började det med att jag träffade den fenomenalt trevliga Anna-Carin Alderin när vi…
-
Ett bord för en på Vanadisplan
På väg hem genom Stockholms Vasastan efter en intensiv arbetsdag med litet tid för att äta, var jag sugen på något rejält och kanske lite onyttigt. Försökte få en fish’n’chips på en gastropub vid hotellet jag bodde på, men efter att ha blivit ignorerad i fem minuter gick jag min väg. Restauranger som ignorerar medelålders…
-
De brända lövens taktik
Den gamla flädern som står längst in i hörnan, bakom grönsakslandet, här i min trädgård i Höör, förlorade en stor gren i en av vinterns stormar. I dag var det dags att klippa gräset och grenen måste bort. Jag gjorde som jag brukar: sågade fram det lite tjockare virket och lade det torrt i högen…
-
Kommunikatörers demokratiproblem: Varför de tvingas tysta sina egna åsikter
Dörren var stängd till det stora hörnrummet i Lunds rådhus. Utanför ena fönstret syntes Stadshallen. Kommunstyrelsens ordförande – som jag var ensam i rummet med – skrattade och sa: ”Du är ju kommunikatör, du håller med den som betalar dig.” Jag skrattade också, för jag hade ju betalt för det. Luften blev lite kvavare. Som…
-
Kommunikatörsrollen i förändring – Specialiseringens tidevarv
Jöns Jacob Berzelius brukar kallas den svenska kemins fader. Jag brukar tänka på honom när jag tänker på kommunikatörsrollen i dag. Jacob Berzelius var östgöte och föddes 1779 i Väversunda. Hans föräldrar dog när han var liten, och det var kanske därför hans utbildningsbana blev brokig: ”Katte” i Linköping, läkarstudier i Uppsala, en tid på…
-
Lantis eller storstadsbo
Är du lantis eller storstadsbo? Jag vet inte. Vad är det egentligen att bo på landet eller i staden när hela världen finns i fickan? När periferin finns i centrum. När jag flyttade från Stockholm till Malmö, frågade styrelseordföranden för det lilla bolag jag hoppade av ifrån: Vad gör man i Malmö? Det var som om han…
-
Glasrabarber
Glasrabarber är ingen särskild sorts rabarber, utan det handlar om ett sätt att driva rabarber så att de blir extra mjälla och inte så sura. På engelska heter det forced rhubarbs, och det är det det handlar om: man tvingar rabarbern att växa i mörkret, och då letar stjälkarna efter ljus. Resultatet blir ljusrosa, tunna…