Hon vet också

Akademiska föreningen i Lund, 1991 eller kanske året innan. Korridoren invid Stora salen. Två killar, varav jag känner den ene lite bättre, snackar musik. Popmusik. De driver en musiktidning ihop och är runt tjugofem år. Om några år ska tidningen gå upp i tidningen Pop.

Jag är tjugoett och försöker säga något, minns inte vad, men det måste ha varit något om pop. Den kille som jag inte känner så bra avbryter mig och babblar på. Jag tystnar.

Då händer det. Killen jag känner lite bättre, Lars, säger till sin kompis:

Nej, men lyssna på Karin. Hon vet också.

Och de båda popsnörena tittar på mig. Lyssnar.

Karin vet också.

Nu kommer jag inte alls ihåg vad jag visste för underbara fakta om popmusik, men jag vet en sak, och det är att jag aldrig hade vågat vara redaktör för ungdomstidningen Chili några år senare utan Lars peppande ord. Tack, Lars, var du än är.

Uppsatser på vers …

Det finns fler som har banat väg för mig, medvetet eller inte.

Jag hade två olika gymnasielärare i svenska, Kristina Hallind i ettan och Stina Elner i de två följande årskurserna. Eftersom båda uppmuntrade mig i mitt skrivande, kunde jag anta att jag hade något på gång. Det fanns en tillåtande attityd, och när jag skrev uppsats helt på vers så var det uppskattat. Att skriva var kul, och jag fick stort utrymme att utforska textens möjligheter.

Men jag skrev fortfarande rätt vildvuxet, vilket oroade min mamma. Vi är ju en skrivande familj. Sin vana trogen höll hon tyst om denna oro, men hon berättade några decennier senare hur lättad hon blev när det hela löste sig.

… blir noggrant uppslagsverk

Min chef på Nationalencyklopedin, Agnita Ekman, banade väg på ett annat sätt. Hon lärde mig hantverket. Det gjorde att jag kunde arbeta med pennan som mitt viktigaste arbetsverktyg i åtminstone tjugo år. Jag sommarjobbade och hade sedan ett föräldravik på uppslagsverket, och nu var det noga.

Ingen blankvers här, inte, utan skriften skulle vara konsekvent. Från en synpunkt och ur en synvinkel – jag ser fortfarande Agnitas korr framför mig när jag ser orden synpunkt eller synvinkel, för att ta ett exempel.

Jag lärde mig att vara noga, vilket har varit ovärderligt. Dessutom fick jag en cool merit i mitt cv, som hjälpte mig att få nästa jobb.

Illustra sällskap

Sedan finns det människor som inte bara uppmuntrar eller undervisar, utan faktiskt öppnar en dörr. Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör och chef för ledarredaktionen Svante Nycander och kulturpersonligheten Harry Schein kom jag i kontakt med genom att jag fick tredje pris i en artikelpristävling.

Det ledde till att jag fick skriva kolumner på DN:s ledarsida och delta i ledarredaktionens årliga middag under några år. Det var under en sådan middag som Nycander och Schein berättade för mig att det var de som plockat ut min text i tävlingen, och att det var de som upptäckt mig.

Jag minns att jag då var lite förtörnad över detta med att upplevas vara “upptäckt” (som om jag vore en okänd kontinent), men jag är oerhört tacksam över “upptäckten”. Jag levde på den i ett decennium.

Bana väg för andra

När man blir lite äldre så banas det inte lika mycket väg för en, men jag bytte yrkesbana i fyrtioårsåldern och då var min chef, Eva Johannesson, viktig. Det var med bland annat hennes hjälp jag blev kommunikatör på riktigt. Så hon banade väg för mig – och gör det fortfarande, för hon är återigen min chef.

Men hur är det med mig själv? Har jag banat väg för någon annan? Eller har jag varit en bromskloss? Det får man kanske aldrig veta. Min mamma var mentor för många unga kommunikatörer, men när jag försökt mig på mentorskap har jag tyckt att det varit svårt.

För vad kan man säga? HEJA! räcker kanske en bit. Men man kan också lyssna, lära ut det man kan och öppna en dörr när man har möjlighet.

Och så det viktigaste, som jag lärde mig av Lars:

Att lyssna på den som ännu inte tagit plats.

Hon vet också.

---

---

Bilden är på mig, tagen i USA hösten 1991.