Vad innebär det att vara mediekonsument i dag? Jag återvände till en text från 2019 för att undersöka vad som hänt och hittade – inte mig själv, i varje fall.
Den 3 januari 2019 började jag texten så här:
Jag zappade mig igenom Netflix i dag. Efter en stund suckade jag och stängde av.
Det är ju rätt intressant, sa min man, att trots att Netflix har så många, högkvalitativa och inspirerande filmer och serier att titta på, så hittar du inget.
Jag tänkte en stund, och så kom jag på:
Det blir för mycket samma, sa jag. Jag såg Marie Kondo i går, och då vill jag inte se mer i dag. Och ett avsnitt Conan O’Brien i taget är lagom, för han är så intensiv. Så det finns mycket bra kvar att se, men jag behöver en paus.
Den 1 augusti 2026 återvände jag till texten.
Det är fortfarande helt hopplöst på Netflix att hitta det jag vill se. Ja, det har blivit svårare sedan 2019. De program och format jag gillade då har sopats undan – det fanns några bra program om mästerkockar, och så kom väl Seinfelds komiker-som-dricker-kaffe-serie då? – och istället fylls tjänsten med evighetslånga serier och andra tidsfördriv.
Fortsätter att betala för tjänsten för att resten av familjen kollar. Men varför ska mina pengar gå till något där jag inte finns?
Jag – en mångfald
När jag började att skriva den här texten, 2019, skrev jag att jag kände igen mättnadskänslan från tidningsbutiken:
Jag älskar tidningsbutiker, men ibland blir mängden tidningar så överväldigande att jag måste lämna affären. Tio tidningar om trädgård, tjugotvå om mode, sju om lapptäcken och tre om efterrätter: en rikedom, men för mycket.
Och sedan blir jag arg, där i tidningsbutiken. Jag är ju mer än så här. Mer än ett format, en kundgrupp, en algoritm. Jag är mer.
En känsla samhörig med det Walt Whitman skrev i sin berömda dikt Song to Myself:
Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)
Det är som om jag inte finns. Jag borde kunna finnas, även på Netflix eller i tidningsbutiken.
Tidningsbutiken som krympte
Något annat som slår mig när jag återvänder till den här texten, är beskrivningen av tidningsbutiken. Går du till Pressbyrån i dag slås du inte av att det finns massor av tidningar. Den tanke jag får är: Var är alla tidningarna? Vart tog de vägen?
I varje fall i den tidningskiosk som jag oftast frekventerar, Pressbyrån i Lunds gamla stationsbyggnad, är magasinen glest uppställda. Några få ex av varje titel tas in. Det kan vara svårt att hitta något att läsa nu också, men det beror mest på att det finns så lite att välja på, inte att det är ett överflöd av blaskor.
På Malmö C har man krympt tidningsavdelningen så att det fortfarande känns mycket, även om utbudet är mindre. Både Malmö och Lund har ändå en internationell profil, så jag gissar att möjligheten att sälja utrikes tidningar är bättre där än på annat håll.
Det gör att även en gammal magasinsknarkare som jag allt mer sällan frekventerar tidningsbutikerna. När jag väl bestämmer mig för att handla en tidning förundras jag över hur dyra de blivit (det är ofta billigare att köpa en pocket) och då blir jag otrygg och går iväg med ett säkert kort, en tidning som jag vet är garanterat bra, som Gardens Illustrated. Det kanske inte är hela Karin, bara en del av mig, och kanske inte det jag kände mig som den dagen. Men det är ett säkert kort och jag kommer inte att ångra mig.
För att komma från någon som brukade få betala övervikt på grund av tidningsinköp är detta anmärkningsvärt.
Otakt med algoritmerna
Så 2019 fanns det en hel del att se, men jag kunde bli mätt. Nu, sju år senare, finns det fortfarande oerhört mycket att välja mellan, men allt mer sällan något jag faktiskt vill se. Det är som om det både finns ett enormt utbud men ingen variation. 57 channels and nothin’ on. Och någonstans där känner jag mig så – förenklad. Förminskad. För fan – I contain multitudes!
Man brukar tala om att kvinnor i medelåldern och uppåt är osynliga, och det kan nog vara lite olika med det. Men jag känner mig osynlig i medielandskapet. Jag passar inte längre in i något av formaten och tycks inte räknas som en kundgrupp.
Även om jag betalar för ett antal olika medietjänster, från Spotify och Disney till Dagens Nyheter. Jag betalar till och med för något som heter Bonnier News PLUS så att jag kan läsa hur många tidningar som helst med ungefär samma innehåll. Därutöver får jag betala för Svenska Dagbladet för jag vill läsa Torbjörn Nilsson och Andres Lokko. Och New York Times.
Det är ett slit att hålla sig à jour, och ganska dyrt, och ändå finns jag inte. Hang the blessed DJ, because the music they constantly play, it says nothing to me about my life.
Inte längre ett format
Det är som när man går till frisören och hon tittar på mig trött, ser en tant i femtioårsåldern, och säger:
Det blir kanske bra med en page.
Niohundrafemtio kronor tack. Du kan betala med swish.
I just want to be cool.
Nåväl. Jag kanske inte ska sörja. Uppenbarligen finns det inte engagemang nog hos mediebolagen (och spelbolagen, OMG, don’t get me started) att intressera sig för en 57-årig yrkeskvinna med hyfsad ekonomi, familj (som ständigt fyller år och firar jul) och ett stort intresse för flera materialsporter (garn, tyg, trädgård, hus, matlagning).
I varje fall inte engagemang nog för att fråga mig eller mina systrar om vilka medier vi är intresserade av.
Nåväl, det ger en viss frihet. Jag gör något annat istället.
Och jag skulle ju kunna sluta betala. Får se vad som händer då.
Foto: Tara-mae Miller / Unsplash