Ett fel efter ett annat

Cooking is one failure after failure, and that is how you learn.

Den legendariska kokboksförfattaren Julia Child peppar i en teveinspelning sina tittare att våga koka kola.

Matlagning är så oförlåtande, på ett konkret sätt. Har du bränt vid gröten eller om vaniljsåsen blivit äggröra – det är som det är, du lärde dig till nästa gång, häll ut, gör om.

Mina söner har lärt sig att laga mat genom att kolla in min matlagning och Youtube-filmer. Kombinationen har gjort dem till duktiga hemmakockar.

Med Youtubes hjälp blir det inte lika många “failure after failure”. De vill göra mer komplicerade recept direkt, hoppar över steget att bara koka ägg och går direkt på hemgjord pasta. Det är pang på.

Att lära sig med ett virtuellt stöd blir ett sätt att bygga kompetens, och de slipper att slänga ut en massa bränd kola efterhand.

De konkreta felen

Jag tittar på mitt eget arbete.

Mina första yrkesår jobbade jag med trycksaker. De var oförlåtande. Ett litet fel i en text, och en hel upplaga kunde behöva kasseras och tryckas om. Mitt allra första jobb var att, tillsammans med några andra jullovsjobbande ungdomar, sätta en liten klisterlapp med korrekt text över ett citat i en personaltidning. Det var en viktig person som sagt något hen ångrade. Tiotusentals tidningar fick ny klisterlapp och skickas ut med någon veckas försening.

Det var enkelt att göra fel som kostade, men det var konkreta fel som gick att förstå.

I dag försvinner de vanliga felen nästan innan jag hinner tänka på att de gjorts. Skriver jag en dålig text är det bara att slänga den i den digitala papperskorgen. Är den i varje fall halvbra ber jag datorn kolla stavningen. Borttappade filer finns i backuppen och gamla webbsidor kan jag hitta i versionshistoriken.

De oöverblickbara felen

Naturligtvis går det fortfarande att göra dundertabbar, sådant som inte löser sig med ett smidigt Ctrl-Z. Ett förfluget ord under en stressig dag kan få konsekvenser. Men felen i dag kan bli svårare att överblicka än att man får trycka om en tidning eller slänga ut vaniljsås.

De stora felen i dag är som moderna spökhistorier. Det är som om det finns en underliggande oro för att man ska vara den som orsakar den stora katastrofen. När man inte kan “återgå” och får stå där med skammen över att ha varit “dum” eller “slarvig”.

Jag intervjuar medarbetare om IT, och en av dem sa:

Man vill inte vara den som orsakar en ransomware-attack.

Som om man sitter och jobbar bredvid den stora atombombsknappen varje dag.

Jag hade först tänkt skriva något om vikten av att våga göra fel, i Julia Childs anda. One failure after failure, that is how you learn.

Men ju mer jag skrev, desto mer tänkte jag att det i och för sig fortfarande är sant, men knepigt att leva efter i dag.

De riktigt stora felen är svåra att få grepp om, så vad är det vi kan lära oss där? (Förutom att alltid, alltid ha sin programvara uppdaterad.)

Beats me.