När jag städade ut bokhyllorna efter mina föräldrar, plockade jag åt mig en utgåva av Jane Austens Stolthet och fördom. Naturligtvis – för det är en allmänt erkänd sanning att en boksamling inte är komplett utan minst en Austen – hade jag redan ett exemplar hemma, men det var en svensk översättning och den jag såg i mammas bokhylla var snyggt inbunden och engelsk.
Mitt gamla ex var i och för sig en stilren, inbunden sextiotalsutgåva i serien Forumbiblioteket, men kunde inte jämföra sig. Det såldes, den nya boken sattes in i bokhyllan och sedan tänkte jag inte mer på det hela.
Förrän härom veckan, då jag var between-books och sökte i min boksamling efter något att läsa. Fingrade på Pride and Prejudice och tänkte: Tja, varför inte. Jag kan ju handlingen utan och innan men det kan fungera som underhållning tills jag har en Riktig Bok att tillgå.
Jag öppnar boken
Så jag öppnade boken en kväll.
Det var tur att jag hade en ledig dag efteråt, för det blev en sen kväll.
De följande dagarna läser jag som när jag var elva år. Glupskt. Dricker lite mer te än vanligt och funderar över varför bahytt gått ur modet.
Trots att jag läst boken tidigare och jag gärna ser om filmatiseringarna, blir jag alldeles uppeldad av historien. Brevet från Darcy, som vänder hela berättelsen! Det första besöket på Pemberton! Lady Catherine, den hoppan!
Boken griper mig under några dagar. När slutligen Lizzy fått sin Mr Darcy är jag helt utmattad. Först då tittar jag efter vad det är för upplaga mamma lämnat efter sig. De första sidorna är fulla av hennes anteckningar. Hon måste ha läst den när hon pluggade engelska.
I W Thomas
Jag viker upp pärmen och ser en namnteckning på smutssidan, men det är inte mammas namn utan det står: I W Thomas. Hon måste ha köpt den på antikvariat i England, kanske när hon bodde där i några omgångar runt 1960.
På titelbladet står det att boken är utgiven av Cassell och Company, Limited. London, Paris, New York och Melbourne. Årtal: MCMII, alltså 1902.
Så jag sitter där med en tvåhundraårig berättelse, i en bok tryckt för 125 år sedan, inköpt av mamma troligen på 1960-talet och läst av mig i dag med stor behållning.
Hade inte mamma kluddat så mycket de första kapitlen, och hade det varit den röda upplagan och inte den gröna, så hade jag dessutom kunnat sälja boken och få en slant. Men nu får den stanna i min bokhylla.
Stolthet och fördom har följt med under hela mitt vuxna liv. Teveserien på 90-talet påverkade troligen hur jag ser på män. Alla Mr Darcys som inte är Colin Firth betraktar jag fortfarande som kopior. Bridget Jones dagbok, som lånat friskt från boken, har blivit en kulturell ikon i egen rätt.
Det är väl så ett levande kulturarv ser ut. Någon gör en anteckning, skriver en egen version, tolkar, bygger på. Berättelsen blir en del av nya människors liv.
Så jag sitter med min gröna bok i handen och tänker: Tack.
Och: Vad händer nu?
Just for the fun of it …
Relaterade texter
Där gatorna inte heter nåt
”I’m not making this up”, säger den välpolerade radiorösten i början av videon, ”3.30 today, at 7th and Maine …”…