Halli hallå

– Fröken? Fröken!

Mannen i trettioårsåldern ropade från sitt tågsäte. Den kvinnliga konduktören – som var diffust medelålders – vände sig om och undrade vad passageraren behövde hjälp med.

Uttrycket: att ropa efter någon i ett serviceyrke med ett ”Fröken” – det kändes som om jag var med i en rulle från mellankrigstiden. Tjenare tjenare, morsning korsning. Kanske skulle Sickan Carlsson eller Tutta Rolf stega över de hundar, resväskor (stora som kylskåp), långa ben och rostiga cyklar som hopades i den vagn jag satt i.

Det kunde vara jag som inte snappat. Malätna gamla ord går att hitta i språkets garderob, redo för en ny svängom. Så kan det ju vara med ”Fröken”.

Som i skolan

Men det fick mig att fundera över vad vi kallar varandra när vi inte känner till namnet.

Mannen kanske greppade efter det första bästa ord han kände till när man ska ropa på en yrkeskvinna som är äldre än en själv. Han letade sig tillbaka till skolåldern, då det gick att ropa ”Fröken! Fröken, jag förstår inte det här mattetalet”. En skolfröken, alltså.

Han räckte till och med upp handen. Vinkade lite.

Men det var ju inte en skolfröken det gällde här, utan en kvinna med en annan profession. Hon var kundvärd, som det heter i Skånetrafiken. Hos SJ tror jag att det heter tågvärd och när jag var liten hette det konduktör.

Så skulle mannen kunnat ropa efter kvinnans titel? Hur hade det blivit? Kanske:

– Kundvärden? Kundvärden!

Han hade låtit som utsänd från Skånetrafiken. Vem kommer i stunden ihåg att personen som kollar biljetter i just Skånetrafiken heter Kundvärd? Nu bär varje kundvärd en badge som det står KUNDVÄRD SKÅNETRAFIKEN på, och det är därför att jag vet att det heter kundvärd, men det är ett uttryck som inte kommer helt spontant, i varje fall inte för mig.

Vem är du till mig

Dessutom kan det vara känsligt, det där med titlar. Man kanske inte bara är lärare, man är förstelärare. Senast jag köpte en kaffe på Espresso House, fick jag en utsökt latte av någon med badgen Master Barista. Inte vilken kaffemakare som helst, alltså!

Ett ropat “Kundvärden!” kunde ha mötts av ett “Jag är team leader-kundvärd” eller något liknande. Vad vet jag. Det är lätt att halka snett.

Om mannen känt till kundvärdens namn – hon hade kunnat ha en namnskylt, något service-minded-aktigt som “Hej, jag heter Britta, hur kan jag hjälpa dig” (gräsligt, jag vet det är så copyn brukar låta, man vill väl att kunderna (eller, som jag tänkte att vi kanske var, tågresenärerna) ska må lite dåligt så att hjälpen känns ännu mer). Nåväl, låt säga att kundvärden hade hetat Britta och mannen ropat:

– Britta? Britta!

Hade inte det känts lite väl intimt? “Jag är inte du med dig.” För vem är Britta till oss? Vi känner henne inte. Hon är kvinnan som kollar våra biljetter och som vi kan be om hjälp om det kniper. Som ska värna om vår säkerhet. Ett viktigt jobb.

Men med “Britta” slutar hon att vara funktionen kundvärd för oss, utan hon blir människan Britta som var sen att lämna barnen på dagis i morse för hennes treåring vägrade att ta på sig bävernylonoverallen, och hon blir Britta som nu inser att hon glömt lunchen på diskbänken där hemma, och hon blir Britta som aldrig ville bli kundvärd – hon skulle ju bli journalist – men man måste försörja sig.

Anar jag en anglicism?

Kanske är det andra språk som spökar bakom ett “Fröken!”? I USA skulle man kanske ha använt uttrycket “ma’am” i samma situation. I Frankrike hade troligen ett “Madame” varit på sin plats.

Är ”Fröken!” diskriminerande? Jag upplever det som relativt värdeneutralt, både när man ser till kön och ålder. Ett “Fröken!” gör det i och för sig tydligt vilket kön kundvärden har. Du ropar inte på en man om du använder “Fröken”. Det går att påkalla en äldre servitris uppmärksamhet med ett “Fröken!”, även om ursprungsbetydelsen är ung, ogift kvinna. Så det är stelt, men inte direkt oartigt.

Vad hade jag själv sagt, om jag var i mannens situation?

Ursäkta, antagligen.

– Ursäkta? Ursäkta!

Men jag har en dialekt från Lund, och vi befinner oss på ett skånskt tåg. Ordet “ursäkta” kan då vara vanskligt. Jag uttalar ursäkta “uscheckta”, alltså -rs- blir ett sje-ljud, och med betoningen på andra stavelsen. På normalskånska uttalar man alla bokstäverna i ordet, och r:et får gärna bli lite extra skorrande om man vill göra sig hörd. Betoningen på både första och andra stavelsen om man vill påkalla uppmärksamhet. UUUrrrr-SÄK-ta.

Med mitt uscheckta definierar jag mig som en stropp från den akademiska delen av Lund, en opraktisk varelse som man inte har någon större nytta av.

Möjligen som dörrstopp.

Så om jag satt och ropade på ”en personal” med ett “Uschekta, uscheckta”, skulle jag lika gärna kunna lägga till ett “lilla Fröken” och be att få mina väskor burna av stadsbudet.

Sålunda

Så, vad säger vi?

– Hallå? Hallå!

Om vi telefonerade, kanske.

– Hörrududu!

För aggressivt.

– Halli, hallå!

Nej, jag kan inte komma på något. Mannens “Fröken?” är så gott som något.

Eller vad säger du?

---

Relaterade texter

---

Foto: Karin Lilja