Too long. Didn’t read. TL;DR.
För långt, läste inte.
TL;DR är en av de där internet-akronymerna som både är hjälpsam – “här, en sammanfattning av det viktigaste” – och en sarkasm: “Jag orkade inte läsa denna alldeles för långa text”.
Men finns det en skillnad mellan att skriva kort och att skriva långt? Mer än det uppenbara: en kort text är kort och en lång är, ja, lång.
Frågan är om det inte är likheterna som överväger.
För till skillnad från de där lite slappt halvlånga texterna – som väl är de som drabbar de flesta – behöver både en kort och en lång text ett angreppssätt.
Visst, det går alldeles utmärkt att börja skriva lite planlöst, kanske i ett anteckningsblock, för att genom skrivandet i sig fiska upp det du vill ha sagt, ditt tema. Men sedan behöver du ett angreppssätt för att få texten läsvärd: för att finna kvintessensen i det du vill ha sagt så att du kan göra texten riktigt kort; för att hitta en struktur som gör den långa texten möjlig att ta till sig.
Att skriva kort
Det är en konst att skriva riktigt kort. A. O. Scott skrev för ett tag sedan en underbar essä i New York Times om en Ezra Pound-dikt. Artikeln är lång som en väg hem, och den vänder och vrider på poemet.
Så här går Pounds dikt om tunnelbanan i Paris.
In a station of the metro
The apparition of these faces in the crowd;
Petals on a wet, black bough.
Här är A. O. Scotts essä (upplåst artikel)
These 20 Words Are Worth a Thousand Pictures
(Dubbelt läsvärd, för förutom Scotts fina text är det en vacker artikel, finurligt formgiven av Aliza Aufrichtig.)
När mikrobloggarna kom, som Twitter och finska Jaiku, blev det uppenbart att vi vanliga dödliga inte alltid har Ezra Pounds förmåga att skriva kort och meningsfullt. De hundrafyrtio tecknen i en tweet räckte inte.
Efterföljande sociala medier är inte alls lika teckensnåla. Ett Instagram-inlägg slår sig lös på tvåtusentvåhundra tecken, och skriver du på Facebook, ja, då kan du hamra ner hela sextiotretusentvåhundrasex tecken innan det tar stopp. Det är ungefär lika mycket som trettio–fyrtio sidor i en skönlitterär roman. Tio inlägg och du har publicerat din deckare eller vad du nu har i byrålådan.
Att berätta något med sin text
En läsvärd text måste berätta något, men längden avgör hur vi berättar. Nu ska du få höra vad jag såg i tunnelbanan i Paris! Tänkte kanske inte Ezra Pound, men det är den berättelsen vi får. Han hade kunnat lägga tiotusen tecken på samma berättelse, och då hade vi kanske fått veta mer om hur det är där i metron, men det han ville berätta om – ögonblicksbilden, känslan – passade bättre att berätta kort.
Det går naturligtvis att berätta långt om en ögonblicksbild också, men då blir det annorlunda. För att ta ett känt exempel:
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.
De två första meningarna i Röda rummet. I sakta mak leder oss Strindberg genom ett Stockholm som vaknar. Bra det med, ju, men annorlunda.
Leda läsaren
Var texten ska publiceras påverkar angreppssättet. Låt säga att du vill publicera din deckare genom tio Facebook-inlägg. Då behöver textens första meningar troligen vara en spännande indragande text, följt av en kort resumé, ungefär som gamla tiders veckotidningsföljetonger. Då fungerar formatet, som är tänkt som en mikroblogg, även för det riktigt långa.
I din text måste du hela tiden hålla läsaren vid handen. Men textlängden sluter olika avtal med läsaren.
I den långa texten visar du läsaren var ni är i texten genom styckeindelning, underrubriker, fetstil och andra grafiska krumbukter. De behövs för att det annars är stor risk att läsaren går vilse, och det blir TL;DR.
Den korta texten har också läsaravtal, men här leder du inte läsaren lika handfast. För en litterär, kort text öppnar rytmen och ordval luckor, och läsaren fyller i med sin livserfarenhet. Ser en bild som aldrig setts förut: Petals on a wet, black bough.
Korta, funktionella texter är kanske mer entydiga men också beroende av omgivningen för att kunna förstås. En kort varningstext – “Varning för högspänning” – får olika betydelse om du är vid ett kraftverk eller på en deckarfestival.
Den ännu kortare texten
Att stryka i texter kan förändra dem helt i grunden. Ett klassiskt exempel är samspelet mellan Raymond Carver och redaktören Gordon Lish. Lish småpetade inte direkt i Carvers texter, utan han gick loss med rödpennan: strök mängder, ändrade namn, titlar. Själva känslan i texterna förändrades av kortningen.
Lika mycket som jag älskar de Carver-texter som Lish redigerade, och är glad över att det blev en titel som “What We Talk About When We Talk About Love” istället för “Beginners” (jag menar, vad skulle Haruki Murakami gjort?), lika förskräckt hade jag blivit om en redaktör redigerade mina texter så hårt.
Det brukar sägas att det tar lika lång tid att skriva kort som långt. Nu beror det hela på vad det är för text, hur kort kort är och hur långt långt.
En roman kan gå fort att skriva. En haiku kan ta ett liv att färdigställa. Eller en kvart.
Det går inte alltid att veta vilket angreppssätt som passar en viss text. Inte ens om det ska bli en kort eller lång text. Ibland är det bara att börja skriva och följa med på resan.
Too long. Didn’t read. Jag tror inte att det handlar om att det skrivs för långt. Snarare tror jag att det handlar om att det skrivs alldeles för många ogenomtänkta, dåligt redigerade halvlånga texter.
Jag vill läsa texter som säger mig något.
Relaterade texter
En modern zibaldone
Gleerups bokhandel i Lund har en begåvad inköpare av engelsk litteratur. Urvalet är brett – hey, en bokhandel måste ju…
En god början
Jag är en rutinerad stickare och virkare. För det mesta gör jag egna mönster: jag utgår kanske från någon annans…
Foto: Susan Holt Simpson /Unsplash