Froskur är groda på isländska

I tredje årskursen på gymnasiet fick vi i uppgift att leda en idrottslektion. Jag tog mig an uppdraget tillsammans med min kompis Annika. Men vad skulle lektionen handla om? Vi var inte några sporttjejer, som Sus och Bisse som hade sin simning, men vi var inte heller helt ointresserade.

Framför allt var vi intresserade av att få bra betyg.

Gymnasiet vi gick på, Katedralskolan i Lund, var det allra mest studieinriktade i staden. Vi gick det pluggigaste programmet, natur.

Det var också på Katte jag grundlade min magkatarr.

Så när två gymnasister på Katte 1987 ombeds att hålla en idrottslektion blir det inte en timme med hela havet stormar.

Jag vet, sa Annika.

(Eller om det var jag. Great minds think alike.)

Vi gör en timme i en sport som vår gympalärare inte kan något om, fortsatte hon (eller jag). Då kan hon inte avgöra om lektionen var bra eller dålig.

Great minds.

Vilken sport kunde det vara? Och hur skulle vi kunna lära oss den på ett trovärdigt sätt? Vi hade några månader på oss.

Vi provar på

Det här var alltså i mitten av åttiotalet, och idrottsutbudet i Lund var fotboll, tennis, handboll och sådant.

Men så upptäckte vi att nykterhetsrörelsen IOGT-NTO gav en kurs i yoga.

Yoga?

Det lät religiöst, och vi var naturvetare, men vi slog till. Yoga hade vår arma gympalärare med hundraprocentig sannolikhet aldrig utfört.

I mjukiskläder steg vi artigt in i nykterhetsorganisationens vackra hörnhus på Bantorget. Det var dragiga och kalla lokaler. Jag kan inte minnas att vi hade någon särskild matta att göra övningarna på.

Förutom vår lärare var det en handfull andra kursdeltagare, varav minst en i orange bhagwan-klädsel. Och så jag och Annika, de fnissande gymnasisterna.

Det vi lärde oss där i det kyliga rummet var grundläggande hatha yoga, har jag pusslat ihop senare. Andningskontroll, solhälsningar, och så Annikas och min favorit: Lejonet! Då fick man sträcka ut tungan.

Jag minns att jag gjorde andningsövningar i sängen i flickrummet. In genom ena näsborren … Och vi fick ett hemligt språk, kunde göra Lejonet en vanlig skoldag.

Som de flitiga gymnasister vi var fullföljde vi kursen och kunde hålla en lektion i yoga inför häpna klasskamrater.

Följa nyfikenheten

I efterhand har jag tackat våra 17-åriga jag för att vi tog de där yogalektionerna. Andningsövningarna och kroppskontrollen fick vi glädje av direkt, eftersom de bidrog till att vi återhämtade oss från den stressiga skolan. Trots den prestationsinriktade starten blev yogan något som följt med mig hela livet.

Jag är en sådan som blir kallad för “duktig flicka”, och det har jag haft dåligt samvete för. Duktig flicka är något man inte ska vara, det är inte hälsosamt. Då har jag försökt prestera en mer icke-presterande Karin, som verkar chill men ändå ser till att svara rätt på alla frågor.

Va fan. Det handlar ju inte om det.

Visst pluggade vi in saker för att få bättre betyg. Men ofta lärde vi oss saker bara för att det var kul.

Utan att någon bad oss lärde vi oss inte bara att groda heter frog på engelska och grenouille på franska, utan också vad det heter på danska (frø), norska (frosk) och isländska (froskur). Sedan är just froskur inte det isländska ord jag kommit att använda mest, eftersom det inte finns vildlevande groddjur på Island. Men ändå.

Jag är kanske en av dessa “duktiga flickor” som råkar checka i alla boxar på vägen framåt för att kunna se vad som händer bakom nästa hörn.


Relaterade texter

Vad vi minns grand canyon

Vad vi minns

Medan jag håller på att gå igenom mina föräldrars samling av fotoalbum, funderar jag över vad vi minns och vad…


Fotot är troligen taget av min mamma. Under just den här perioden vägrade jag att bli fotograferad, så på de flesta foton av mig från då syns jag suddigt, i bakgrunden, sovandes eller bakifrån.